Trainspotting – när britterna gav fan i Amerika

“Plötsligt började de göra Hollywood-filmer om heroinberoende i Glasgows arbetarområden. Vad sjutton handlade det om?”

Från våren 1994 till våren 1997 var Storbritannien det hetaste landet i världen, åtminstone ur popkulturell synpunkt. Det var där allt hände, den bästa nya pop- och dansmusiken framfördes av sådana som Oasis, Spice Girls, Prodigy och Massive Attack. Kate Moss var “the heroin chic”, supermodellen som förkroppsligade det supersmala idealet, Damien Hirst var galleristernas gunstling med sina dödsfixerade döskalleskulpturer och designern Alexander McQueen tog över catwalken med de snyggaste svidarna.

Allt handlade om en ny ung generation som vände Amerika ryggen i jakt på en egen kulturell identitet. Även brittisk film fick en ny världspublik genom att inte vara amerikansk. Den då 30-årige Danny Boyle skapade en av landets bästa och mest uppskattade filmer med sin Trainspotting som nu fyller 30 år. 

Vi förs till ett förfallet och fattigt Edinburgh (men filmen är till stor del inspelad i Glasgow) där den 26-årige arbetslöse heroinisten Mark “Rent Boy” Renton (spelas av det unga stjärnskottet Ewan McGregor) kämpar för att ta sig ur sitt missbruk. Det är inte bara drogens lömska kemi som är hans motståndare, alla hans mer eller mindre absurda vänner är också beroende av den.

Att försöka bli en del av samhället visar sig bli överväldigande svårt. Mark sjunker ständigt ner i den sociala sörja som utgörs av våld, stölder, rån, sex med minderåriga och aids. Det låter inte roligt, men det är det, till dess att vi sätter skrattet i halsen. Tragedin blir fullständigt när ett par av Marks vänner försummar sin nyfödda dotter till den grad att hon dör, men ändå väljer att fortsätta med heroinet.

Baserad på Irvine Welsh roman från 1993 med samma namn var Trainspotting en unik bladning av svart humor, starka färger, skarpa former och framför allt musik. Gamla favoriter från 70-talet, Iggy Pop och Lou Reed (förvisso amerikaner), varvades med det bästa från tidens allra hetaste brittiska artister. Låtarna var viktiga för Boyle, med dem kunde han väcka känslor och minnen hos publiken. Inte minst lyckades han att för alltid associera dem med den egna filmen.  

Just kombinationen av ljud och bild gjorde filmen till en lika stor tidsmarkör som amerikanen Quentin Tarantinos Pulp Fiction (1994). Han var också lika kontroversiell: misären och drogerna omgavs av en “coolhet” som provocerade. 

Boyle använde en slags postmodern kollageteknik, där det strikt realistiska blandades med det hallicunerande. Handhållna kameror kombinerades med vidvinkel, frysta bilder, extrema inzoomningar och snabba klipp. Det hela gav filmen en hastighet som närmast kräver att man håller andan. Estetiskt sett inspirerades Boyle av landsmanen Francis Bacons råa och obehagliga målningar. 

Den under 90-talet så eftersträvade autenticteten spelade in. Skådespelarna talade med en så bred skots dialekt att amerikanerna valde att texta filmen när den gick upp i USA. Det hindrade den inte från att bli en både kritiker- och publikmässig succé. Att spela in filmen kostade knappt 20 miljoner kronor i dagens penningvärde, men den renderade intäkter på över en halv miljard. 

Transpotting nominerades till en Oscar för bästa originalmanus och omnämns ofta bland de bästa brittiska filmerna som spelats in. För den alltid överraskande och ombytlige Boyle väntade en lysande framtid. Hans Slum Dog Millionaire tilldelades åtta Oscarstatyetter 2008, och också 127 Hours (2010) och Steve Jobs (2015) Oscarsnominerades. Inte minst är Boyle känd för hur han har revolutionerat zombieapokalypsen med sin politiskt och socialt kommenterande 28 days later-svit (2002–).

Nu när USA visar sitt ointresse för Europa är det då åter dags för våra unga att upptäcka det egna och skapa kultur utifrån den verklighet de själva känner, i stället för att efterapa urvattnade amerikanska schabloner?

***

Läs även: Metropolis fick rätt om 2026

Läs även: Erik Jersenius: Den bästa svenska filmen fick varken Guldbagge eller filmstöd