”Ut med britterna!” – det nya irländska popundret vinner världen med nationalism
Glöm U2. Den nya vågen av patriotiska irländska popartister skäms inte för sin dialekt och traditionella kultur.
Glöm U2. Den nya vågen av patriotiska irländska popartister skäms inte för sin dialekt och traditionella kultur.
Att ett vanligt rockband blir världskänt händer inte så ofta längre, men Fontaines DC är ett undantag. I år var gruppen ett av Göteborgsfestivalen Way Out Wests stora namn efter att ha nominerats till det prestigefyllda Mercury Prize, streamats miljontals gånger världen över och legat tvåa på brittiska albumlistan med sin senaste skiva Romance. Förkortningen DC står för “Dublin City” – hemstaden för både Fontaines och den nya popstjärnan CMAT, som också spelade på årets festival. Framför bandet på scen samlades hundratals 20-åringar – flera i orange-gröna fotbollströjor – och sjöng med i låttexter om irländsk inrikespolitik: “I will tell them ’bout it all – about the gall of Fine Gael and the fail of Fianna Fáil.”
Låten tillägnades den nordirländska hiphopgruppen Kneecap, som uppträdde på samma festival bara en timme tidigare. Att gruppens frontman Mo Chára åtalades i år för terrorbrott – ett åtal som senare lades ner – var en av festivalens stora snackisar. Plötsligt var Slottsskogen i Göteborg en oväntad arena för Irlands nya politiska musikunder.
I en intervju med tidningen Resident Advisor berättar dj:n EMA att hon flyttat hem till Dublin efter många år i Berlin, för att inte missa allt som händer där just nu. The Irish Times beskriver Fontaines DC som “Irlands största grupp sedan U2”, medan Independent skriver “Glöm U2 – irländska musiker, från CMAT till Kneecap, är mer politiska än någonsin”. Vice konstaterar att det “blivit en meme att vara irländare”, bredvid ett bildkollage på Fontaines DC-sångaren Grian Chatten, Kneecap, skådespelarna Paul Mescal och Barry Keoghan, samt ölen Guinness (som blivit så populär i Storbritannien att det lett till ransoneringsåtgärder).
Den vitala musikscenen kan ses som en följd av Irlands enorma ekonomiska och politiska utveckling de senaste 30 åren. Det menar Barry McCrea, forskare inom irländskt språk och litteratur, vid University of Notre Dame.
– Artisterna i den nya musikvågen föddes i mitten av 90-talet och växte upp när allt förändrades på Irland – med EU, ekonomisk tillväxt, immigration, och kosmopolitism. Men samtidigt har de nära till irländsk traditionell kultur, som är viktig i landet, säger han.
Han jämför med samhällsklimatet på Irland när U2 slog igenom:
– U2 kom från 80-talets deprimerade Irland där det var ekonomisk kris, extremt katolskt, och där homosexualitet var olagligt. Irland hade väldigt litet självförtroende, och Bono sjöng med amerikansk accent.
De nya artisterna väljer i stället att framhäva sina rötter. De blandar det iriska språket med engelskan, och gör inga ansträngningar att dölja sin irländska dialekt. Hos Kneecap är den nordirländska historien och antikolonialismen ett huvudtema – en balaklava med Irlands flagga utgör gruppens visuella symbol. CMAT fyller sin popmusik med kulturella och politiska blinkningar till hemlandet. “I was 12 when the dads started killing themselves all around me”, sjunger hon i Euro-Country om Irlands ekonomiska krasch 2008.
För Fontaines DC har patriotismen funnits med från start: låttexterna präglas av referenser till Irlands samhälle, och till inhemska författare som James Joyce och W. B. Yeats. Deras debutalbum hette “Dogrel” – en hänvisning till den irländska poesistilen doggerel – och öppnades med textraden “Dublin in the rain is mine”.
– Den nya musikvågen vill kopplas samman med Irlands historia – det ville inte U2. Samtidigt exploaterar de inte patriotiska symboler, utan de ger verkligen uttryck för sina rötter på ett genuint sätt, säger Barry McCrea.
Han lyfter fram CMAT som en representant för det nya Irland, och mixen av det gamla och nya i landet. Fontaines DC kan ses som ett språkrör för de unga – den generation som drabbas hårdast av Dublins nuvarande bostadskris och höga levnadskostnader. Frustrationen ser ut att ha drivit den konstnärliga utvecklingen framåt.
Den nya irländska vågen har hittat en perfekt balans mellan västligt inflytande och genuina irländska inslag, menar Barry McCrea. Det gör att artisterna blir älskade i hemlandet, samtidigt som de sticker ut och uppmärksammas på den globala musikscenen:
– I en kulturellt homogeniserad värld som känns platslös och urvattnad, där städer som San Fransisco och Stockholm är ungefär likadana… Där har deras musik en sorts energi som är attraktiv.
Kanske är det därför som folkmusikgruppen Lankum – bildad i Dublin år 2002 – fått stor hype utanför Irland de senaste åren. I maj gav bandet en utsåld spelning på Nalen i Stockholm, 23 år in i karriären.
Samtidigt tycks de nationalistiska och patriotiska inslagen ha en sorts särställning, poängterar Barry McCrea. När nordirländska Kneecap rappar “get your brits out” sänder det andra signaler än om snarlika fientliga texter kommer från tyska, finska eller amerikanska artister. På Irland förknippas patriotismen med vänsterpolitik och antikolonialism, vilket också förklarar dess starka historiska koppling till Palestinarörelsen. Under Kneecaps och Fontaines DC:s Way Out West-konserter syntes palestinska flaggor både i publiken och på scen – och mellansnacket dominerades av kriget i Gaza.
Så hur ser framtiden ut för den irländska scenen? I oktober gästades Sverige för första gången av trion NewDad. Deras album Altar hyllas av kritikerna, bland annat The Irish Times som menar att de “tar in något nytt – något irländskt” i sitt The Cure-influerade sound. CMAT är större än någonsin – inte minst på Tiktok – efter höstens album Euro-Country, och har en egen Sverigespelning framför sig 2026.
Kanske utgör artisterna ännu ett kapitel i Irlands långa postkoloniala historia. Enligt forskaren Barry McCrea ligger det en politisk mjuk makt i musikens genomslag:
– Irland kommer aldrig att bli en ekonomisk eller militär stormakt. Vår riktiga rikedom kommer från kulturen.
***
Läs även: Den svenska gitarrpopen är tillbaka