Arbetarflickan som gifte in sig i den svenska kungafamiljen
Marianne Bernadotte af Wisborg, skådespelerska och grevinna, dog den 16 maj. Hon blev 100 år gammal.
Marianne Lindberg föddes och växte upp i Helsingborg, under enkla omständigheter och med det mindre ståndsmässiga mellannamnet Gullan. Hon fostrades av modern Thyra som slet hårt som servitris och kassörska för att försörja sig själv och sina tre barn. Pappa Helge Lindberg var pianist och kapellmästare samt kompositör av visor åt revykungen Ernst Rolf. Han beskrevs som "aningen bohemisk" och försvann helt ur familjens liv när Marianne var nio år.
Med skådespelardrömmar fick hon i tonåren roller på Helsingborgs folkliga sommarteater, Fredriksdalsteatern. Som tjugoåring flyttade hon till Stockholm och kom in på Dramatens scenskola. I över ett decennium arbetade hon där med tidens främsta svenska regissörer och skådespelare som Olof Molander, Mimi Pollak, Ingmar Bergman, Alf Sjöberg, Göran Gentele och många andra. Hon hade också roller i filmer som Kulla-Gulla, Ett dockhem och Nils Poppes Lejon på stan. Mellan terminerna på Dramaten försörjde hon sig som värdinna på bussresor till Tyskland och Frankrike.
Vid 24 års ålder ingick hon äktenskap med Gabriel "Toto" Tchang, son till Kinas ambassadör i Stockholm under tjugotalet. De var gifta i tio år och fick tre barn, men drabbades av en tragedi, när den bara tvåårige mellansonen dog i komplikationer efter en vaccinering mot kikhosta. Hos gemensamma vänner träffade hon något senare den 17 år äldre Sigvard Bernadotte, som var ett internationellt erkänt namn som designer och illustratör. Han var son till den dåvarande kungen, Gustav VI Adolf, och dennes första fru Margareta av England och Irland. Sigvard var således farbror till nuvarande svenske kung Carl XVI Gustaf.
Sigvard hade i tjugoårsåldern gift sig med en ofrälse tysk skönhet och han förlorade därigenom, enligt dåvarande praxis, sin prinstitel och alla kungliga privilegier. Svärfar i Berlin försörjde paret och Sigvard inspirerades att inleda en karriär som formgivare. Äktenskapet höll i tio år och sedan gifte han sig ännu en gång, nu med en kollega. När han mött Marianne Lindberg 1961 blev det ny skilsmässa och nytt äktenskap som höll fram till hans död 2002 och genom det äktenskapet kom alltså Marianne, arbetarflickan från Helsingborg, att ingå i den svenska kungafamiljen.
"Det var ett lyckligt äktenskap", betygar den lilla överlevande kretsen kring paret och en väninna tillägger: "Ja, det var Marianne som bestämde. Hon var en tjej som tog sig fram." Själv prisade hon Sigvards mod: "Han skilde sig och gifte sig med mig och mina barn. Det är inte klokt att han vågade. Han blev som en far för dem. Det var på liv och död. Han satsade verkligen allt", har hon sagt. De levde samman i 40 år. Tillsammans med maken instiftade hon Bernadottes forskningsstiftelse för barnögonvård samt en konstnärsfond med årliga stipendieutdelningar på konstmuseet Waldemarsudde i Stockholm.
Hon var under tre år avdelningschef på varuhuset NK och pluggade vid Stockholms universitet, fick en filosofie kandidatexamen på kulturvetarlinjen med konstvetenskap som huvudämne och kunde skoja: "Jag är den enda i kungafamiljen med akademisk examen." (Åtminstone fram till 2009 då hon fick sällskap av kronprinsessan Victoria.) Marianne Bernadotte utnämndes till medicine hedersdoktor vid Karolinska institutet. Hon blev även hedersdoktor vid universitetet i Bologna för bidrag till forskning kring dyslexi. I sextioårsåldern publicerade hon sina memoarer under titeln Glimtar och scener.
Marianne Bernadotte levde också ett parallellt och framgångsrikt liv i Paris. Modeskaparen Balenciaga dyrkade hennes chica stil och använde henne som fotomodell och mannekäng. Franska Vogue gjorde stora reportage om henne med nyckelorden ”skådespelerska, modeikon och filantrop”. Hon fick ärva en stor förmögenhet efter en av sina favoritvänner i staden.
På bilder ända fram till sin 95-årsdag tonade hon fram som vacker och chic och – försäkrade hennes väninnor - hon sydde sina kläder i Paris. Livsviljan fanns kvar men åldern tärde. Hon flyttade in på det kommunala äldreboendet Kampementshemmet i Stockholm och kommenterade efter sitt och Sigvards liv i Stockholms och Europas societet med resor och praktfulla fester: "Här trivs jag bra."
Marianne Lindberg föddes och växte upp i Helsingborg, under enkla omständigheter och med det mindre ståndsmässiga mellannamnet Gullan. Hon fostrades av modern Thyra som slet hårt som servitris och kassörska för att försörja sig själv och sina tre barn. Pappa Helge Lindberg var pianist och kapellmästare samt kompositör av visor åt revykungen Ernst Rolf. Han beskrevs som ”aningen bohemisk” och försvann helt ur familjens liv när Marianne var nio år.
Med skådespelardrömmar fick hon i tonåren roller på Helsingborgs folkliga sommarteater, Fredriksdalsteatern. Som tjugoåring flyttade hon till Stockholm och kom in på Dramatens scenskola. I över ett decennium arbetade hon där med tidens främsta svenska regissörer och skådespelare som Olof Molander, Mimi Pollak, Ingmar Bergman, Alf Sjöberg, Göran Gentele och många andra. Hon hade också roller i filmer som Kulla-Gulla, Ett dockhem och Nils Poppes Lejon på stan. Mellan terminerna på Dramaten försörjde hon sig som värdinna på bussresor till Tyskland och Frankrike.
Vid 24 års ålder ingick hon äktenskap med Gabriel ”Toto” Tchang, son till Kinas ambassadör i Stockholm under tjugotalet. De var gifta i tio år och fick tre barn, men drabbades av en tragedi, när den bara tvåårige mellansonen dog i komplikationer efter en vaccinering mot kikhosta. Hos gemensamma vänner träffade hon något senare den 17 år äldre Sigvard Bernadotte, som var ett internationellt erkänt namn som designer och illustratör. Han var son till den dåvarande kungen, Gustav VI Adolf, och dennes första fru Margareta av England och Irland. Sigvard var således farbror till nuvarande svenske kung Carl XVI Gustaf.
Sigvard hade i tjugoårsåldern gift sig med en ofrälse tysk skönhet och han förlorade därigenom, enligt dåvarande praxis, sin prinstitel och alla kungliga privilegier. Svärfar i Berlin försörjde paret och Sigvard inspirerades att inleda en karriär som formgivare. Äktenskapet höll i tio år och sedan gifte han sig ännu en gång, nu med en kollega. När han mött Marianne Lindberg 1961 blev det ny skilsmässa och nytt äktenskap som höll fram till hans död 2002 och genom det äktenskapet kom alltså Marianne, arbetarflickan från Helsingborg, att ingå i den svenska kungafamiljen.
”Det var ett lyckligt äktenskap”, betygar den lilla överlevande kretsen kring paret och en väninna tillägger: ”Ja, det var Marianne som bestämde. Hon var en tjej som tog sig fram.” Själv prisade hon Sigvards mod: ”Han skilde sig och gifte sig med mig och mina barn. Det är inte klokt att han vågade. Han blev som en far för dem. Det var på liv och död. Han satsade verkligen allt”, har hon sagt. De levde samman i 40 år. Tillsammans med maken instiftade hon Bernadottes forskningsstiftelse för barnögonvård samt en konstnärsfond med årliga stipendieutdelningar på konstmuseet Waldemarsudde i Stockholm.
Hon var under tre år avdelningschef på varuhuset NK och pluggade vid Stockholms universitet, fick en filosofie kandidatexamen på kulturvetarlinjen med konstvetenskap som huvudämne och kunde skoja: ”Jag är den enda i kungafamiljen med akademisk examen.” (Åtminstone fram till 2009 då hon fick sällskap av kronprinsessan Victoria.) Marianne Bernadotte utnämndes till medicine hedersdoktor vid Karolinska institutet. Hon blev även hedersdoktor vid universitetet i Bologna för bidrag till forskning kring dyslexi. I sextioårsåldern publicerade hon sina memoarer under titeln Glimtar och scener.
Marianne Bernadotte levde också ett parallellt och framgångsrikt liv i Paris. Modeskaparen Balenciaga dyrkade hennes chica stil och använde henne som fotomodell och mannekäng. Franska Vogue gjorde stora reportage om henne med nyckelorden ”skådespelerska, modeikon och filantrop”. Hon fick ärva en stor förmögenhet efter en av sina favoritvänner i staden.
På bilder ända fram till sin 95-årsdag tonade hon fram som vacker och chic och – försäkrade hennes väninnor – hon sydde sina kläder i Paris. Livsviljan fanns kvar men åldern tärde. Hon flyttade in på det kommunala äldreboendet Kampementshemmet i Stockholm och kommenterade efter sitt och Sigvards liv i Stockholms och Europas societet med resor och praktfulla fester: ”Här trivs jag bra.”
