En både stark och skör kvinna

Britt Edwall, oförliknelig. Vilket man i och för sig kan säga om varenda mer eller mindre bemärkansvärd människa som lämnar oss. Lite rund i fejset, men oj och aj så spetsig i mun och runt pennan samt med en röst som fan själv. Inte oförsonlig, men oppositionell. Lite lik Bodil Malmsten, fast utan den malmstenska mildheten. Rakt på rödbetan, ta er i röven, skit på er! Jag frågar de ungdomar, runt trettio, som jag har omkring mig. Vet de vem Edwall var? Njä. Blir upprörd.

Bruttan Britts förtjusande, charmerande humor och ilska. Kattmänniska. Smygande och smart. Hon hade, fick eller köpte kanske, någon av mina abessinier. Hon hade en fäbless för bögar. I hennes lilla kulturkåk på Åsöberget rymdes de alla. Trots lågt i tak var det högt i tak, tjo och tjim. Som Jonas Gardell, Mark Levengood, Jan Blomberg med flera. Skådespelaren Blomberg var så bedårande. Så kul vi hade! Dessa blomstrande, fiffiga människor. Ett tag kärade hon ner sig i en utsökt trevlig homosexuell snubbe vars namn jag glömt. På något sätt fick hon honom i säng ändå, heja! Fast jag blev lite feministiskt besviken när det sas att hon ska ha gått upp före honom och sminkat sig – något som hon för all del inte var ensam om att ha gjort… men ändå. 

Hittar antologin Män? från 1990, Hammarström & Åbergs förlag, redigerad av Lena Persson, även hon salig i åminnelse. Där skriver 13 fantastiska fruntimmer, från Ann-Charlotte Alverfors till Claire Wikholm. Ivrigt bläddrar jag fram till Britt Edwalls bidrag, presenterad som radioproducent, regissör och pjäsförfattare. Hon inleder så här: ”En yrkesmässig och mänsklig bedrift som jag själv gärna vill andra är att av en kollega i radiohuset ha blivit anmäld till arbetsskyddet för störande av den psykiska närmiljön.” Vidare skriver hon en väldigt rolig desperadotext om en brinnande förälskelse i en A. Hon listar ”13 möjliga skäl till varför A inte ringer till Britt som han sa. Var god kryssa för de alternativ som kommer sanningen närmast.” Dessa är: ”Det gör för ont att försöka närma sig någon. Är dessvärre upptagen. Längtar efter någon men inte efter dej. Jag är uppslukad av mitt arbete. Jag vet inte jag vet inte. Jag har tänkt på dej men du verkar så himla ivrig. Det har du inte med att göra. Försök igen. Uppskattar ditt väsen men inte din kropp. Jag är rädd. Ring du. Sluta tjata. Är apatisk. Allt gott från A.” Edwallskan avslutar stilfullt: ”Det ringer. Om det är han. Om det är han. Så slapp jag skriva detta.” 

Jag rekommenderar samtliga ”britter”, det vill säga Brittfans, att kolla in sr.se där det finns godis. Såväl hennes Sommarprogram som en härlig dokumentär av Lotta Erikson kallad ”Studsabullen”. Innehållsrik och just studsande fram och tillbaka, hit och dit, ditt och datt, högt och lågt. Vi får ”den tänkande mikrofonen” och det folkhemmets bakgård dit Britt gärna sökte sig. De ”illegala morfinister” som hon intervjuade, alltid på jakt efter det sammansatta i människorna. Hur hennes pjäser var dokumentärernas systrar, alla dessa ämnen som hon bökade runt i, blandningen av tonfall. Att vara en ”människofiskare” hellre än en ”cynisk mikrofonhållare”. Att ha varit en lögnare som barn med munnen full av dröm. Hon beskriver sin mor som en ”neurotisk invandrarkvinna” och fadern som bara var ”nattvakt”, eller enligt Wikipedia redaktionsvaktmästare, till skillnad från grannarnas läkare och annat flott. Att vilja byta klass, att ha en mamma som slog henne men som hade ”utsökta kläder”. Skönheten skulle göra dem lyckliga. Röda läppar måste man ha. Och som trutarna tutade mellan mor och dotter, båda intelligenta och uppkäftiga. Smockan i luften!

Vi var så tjusiga utanpå, sa Britt. För att raskt slå fast att hon minsann inte var intellektuell utan en folkbildare som ville ha ”samhället in i radioteatern”. Inget tycks ha varit henne främmande. Som att 1994 skapa en radiopjäs betitlad ”Ur djupet av en massakrerad ömtålighet” av den skandalomsusade eller om man så vill gräsliga romanen ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”, skriven av Niclas Lundkvist under pseudonymen Nikanor Teratologen.

Stark tobak, må man säga. Av en både stark och skör kvinna.