En omsorgsfull yrkesman

I och kring Malmö fanns och finns en speciell vänstersekt, revolutionär och snäll på samma gång. Den är personifierad i artisten Michael Wiehe, men kanske ännu mera i filmaren Lasse Westman. Han var en omsorgsfull yrkesman, radikal i sin politiska övertygelse men ännu mera förtjust i att ha framgång hos kvinnor. Samtidigt en Österlenspatriot och en globetrotter, som inte lärt sig några språk utom jämtska (han var född i Nysved, en by med åtta gårdar nära Östersund). ”Men han kunde konversera med alla. Vi arbetade ihop under 14 dagar i Syrien”, sa en arbetskamrat. ”Lasse snackade sig in överallt. Fast han inte kunde språket. Han pratade och pratade ändå och fick filma människor som andra inte hade fått filma.”  Denna språkliga (o)förmåga hade han nytta av då han år 1994 tillsammans med Janne Forssell gjorde tv-serien ”Jorden Runt” i 43 delar för SVT. Och även senare, när han i många år var bosatt på ön Itaparica utanför staden Salvador i Brasilien.

Det var samme Westman som hemma i Simrishamn lärde en vän och nybliven änkeman, konsten att finna en ny kvinna i sitt liv: ”Nej, nej, du ska inte leta på konstutställningar och bibliotek. Ställ dig i kön i kassan på ICA och se efter vilka kvinnor som bara köper mat till en person – där har du dom.”

Den varma livssynen fanns även när Westman var tillsammans med Gudrun Schyman, på den tiden engagerad kommunist, senare ledare för Vänsterpartiet utan K. Paret väntade barn och Lasse Westman ville 1979 göra en dokumentärfilm om födelsen. Schyman accepterade. På Ystads lasarett fanns Signe Jansson, som blivit känd för att ha infört en mera avslappnad teknik för barnafödsel och hon blev filmens stjärna. Allt gick bra, förutom att Westman fick så ont av att se Gudrun lida att han var tvungen att filma liggande i sjukhussängen bredvid föderskan. Filmen Födelsen blev hursomhelst en hit och Westman fick en skjuts i karriären. 

Han hade arbetat som typograf men började rita skämtteckningar för Lektyr och Se. Arvodena gjorde att han kunde betala en konstskola och senare formgivarskolan Beckmans. Som filmare var hans estetik enkla raka sekvenser med så lite klipp som möjligt. En recensent skrev att ”man känner igen en Lasse Westman-film på att det skakar och rör sig. Kameran skrattar.” Det blev fler filmer där han vände kameran mot sitt eget liv. Den mest omtalade är Se döden som närgånget skildrar moderns död.

Det var då idén att lämna Sverige föddes: ”Jag stod inte ut med tanken på att bli gammal i Sverige. Det var inget roligt på långvården.” Han utvandrade och sa nyktert: ”Man ska inte romantisera hur det är här i Brasilien Men man blir inte ensam i alla fall.” 

Mest uppmärksamhet fick kanske Westman när Gudrun Schyman i tidningen Amelia berättade att hon under flera år hade blivit misshandlad i förhållandet. Denne erkände men med förbehåll: ”Det beror ju på vad man lägger in i ordet slag. En örfil, är det misshandel?” Schyman sa att ”det tog flera år innan jag kunde ta sig ur det destruktiva förhållandet”.

Westman gjorde senare filmen Älskar du mig?, sänd inför storpublik i tv, ett bokslut över hans kärleksrelationer, mest om den sjutton år långa med Schyman. Bakom kameran säger Westman: ”Vi pratade om otroheten förut. Och att jag trodde att du var mycket otrogen. För mig var det ett av de stora skälen varför jag inte ville fortsätta.”

”Mmm”, hörs Gudrun Schyman, ”du hade ju en stark svartsjuka.” 

Efter splittringen har dock båda i många intervjuer försäkrat att ”vi har en nära vänskapsrelation, vi har barn ihop och har hela tiden kontakten.”.

Schyman visade att så var fallet. Det var hon som i Lasse Westmans slutskede, med hans begynnande demens, såg till att han fick bästa tänkbara vård.