Få exempel på humorns kraft är tydligare än Helge Skoogs öde

En människa med humor, en komiker, kan kanske leva med sjukdom och smärta längre än andra. Få exempel på humorns kraft är tydligare än Helge Skoogs öde, skådespelaren som i 40 år var knuten till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och som medverkade i 100 uppsättningar.

Skoog föddes som son till dåvarande borgmästaren i Borås och det var tänkt att han skulle gå i faderns fotspår och bli jurist. Men han hade börjat spela i en teatergrupp på gymnasiet och fick en roll vid Fästingspelen i Varberg. Där blev han sedd och uppmuntrad av äldre skådespelare som rekommenderade honom att söka till Scenskolan i Göteborg. Där blev han nekad med kom i gengäld in på Dramatens elevskola 1958. Flytten till huvudstaden var inte helt lätt, berättade han senare för en veckotidning. ”Jag var väldigt ung och kom från Borås, jag kände mig ensam och rädd”, det bar sig inte bättre än att han blev blixtförälskad i en flera år äldre kvinna, som han sedan inte kunde släppa tanken på, så han blev något av en stalker, även om inte uttrycket fanns på den tiden. Den flera år äldre kvinnan tröttnade på hans beteende och lät honom veta det. ”Det talade om för mig. Det är ju idiotiskt att fastna i det. Det var plågsamt och var väl åren och mina fruar som hjälpte mig över detta”, berättade han i intervjun.

När han var färdigutbildad engagerades han under några år av flera olika teatrar men 1967 fick anställning på Stadsteatern där han blev kvar under hela sin karriär. Där gjorde sig känd som satirisk skådespelare inte minst när han samarbetade med Jan Bergquvist och medverkade i dennes tidstypiska debattpjäser ”Ivar Kreugers svindlande affärer” och ”Hur man blir rik på aktier”. Rollerna där blev många genom åren och han grundade även Soppteatern, ett koncept där en soppmåltid serverades till en timslång teaterföreställning mitt på dagen. Man kunde snabbt gå från idé till föreställning och han utvecklade de två uttryck som stod honom närmast: det satiriska och det improvisatoriska. Han verkade inte bara som skådespelare utan också, med allvar och intellektuell skärpa, som idémakare, dramatiker och regissör. Skoogs efterträdare på posten, skådespelaren Andreas T Olsson, understryker ”Helges uppriktiga omtanke om publiken – att den alltid skulle känna sig sedd, behövd och utmanad. Han underskattade den aldrig. För egen del konstaterar jag att Helge var min första skådespelaridol.”

Nöjeslivshistorikern Kalle Lind konstaterade efter dödsbudet att ”för en åttiotalistgeneration är han nog först och främst den fyrkantige, semmelälskande, korrekte och skarpsinnige Ture Sventon i 1989 års julkalender liksom i två långfilmer. Men även yngre människor har en relation till honom, exempelvis som medverkande i tv-underhållningen Parlamentet och som engagerad berättarröst i TV4:s Halv åtta hos mig. 

 För fem år sedan rapporterade dock veckotidningen Svensk Dam att Skoog inte längre var aktiv som skådespelare: ”Därför försvann Helge Skoog från tv – är mystiskt sjuk!”  Med saktmod och bibehållen språklig elegans utvecklade han i kvällstidningen Aftonbladet sin situation: ”Det går mot döden med ganska stor hastighet.” Den svarta humorn fanns där när han svarade på frågan om läkarna kommit fram till vad han drabbats av: ”Det är väl en blandning av tio sjukdomar som man stoppar ner i en kakburk, skakar om och så får man se vad som kommer ut.”

Med tiden fastställdes att Skoog hade drabbats av hydrocefalus, en demensliknande sjukdom. Den förde honom till ett särskilt boende där han har fortsatte att roa sina medboende in i det sista.  ”Humorn hade han kvar hela tiden”, vittnade dottern Martha och skådespelarkollegan Pia Johansson berättade om sitt sista aningen bisarra men ändå upplyftande besök hos Skoog: ”Han hade förlorat talförmågan. Men han pratade ändå med mig på något slags improvisationsspråk. Jag förstod att han försökte prata jiddisch och då började jag prata tillbaka på samma märkliga sätt. Vi skrattade och hade en märklig dialog. Det var jättefint.”