Han blev väckelserörelsens mest kända namn

Många av Svenska kyrkans över fem miljoner medlemmar har en kluven relation till religion. I frikyrkorna är situationen en helt annan. Där slipper tron sin ängslan. Den får hetta och innehåll.  Stanley Sjöberg är det bästa exemplet. Han blev väckelserörelsens mest kända namn, efter Lewi Pethrus. 

Hans förnamn kan kanske förklaras av att han föddes i stadsdelen Brooklyn i New York där föräldrarna Helga och Tage var missionärer. Även om de inte bodde kvar så många år förblev USA en del av hans karaktär. Han var alltid korrekt klädd i mörk kostym och vit skjorta på amerikanskt predikantmanér. Familjen flyttade ofta och Stanley tillbringade barndomen i Helsingfors under andra världskriget. Därifrån fick han minnen av sirener, skyddsrum och bombanfall. Hans missionerande föräldrar hade med honom både i Pakistan, Turkiet och Indonesien och Sjöberg fortsatte långt in i sin levnad att åka tillbaka till Pakistan där han var aktiv med att köpa loss förslavade tegelbruksarbetare.

Som tolvåring, då bosatt i Örebro, frågade han sig själv: ”Kan jag hjälpa till?”. Det blev grunden till kallelsen och vid 15 började han att predika och blev Sveriges yngste evangelist. Han samlade fulla hus och var snart vice föreståndare i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Han hamnade i konflikt med dess ledare Lewi Pethrus, men med tiden försonades de.

År 1986 startade Sjöberg en fristående församling, Centrumkyrkan i Sundbyberg, som blev en magnet för kraschade kristna liv och nyfikna sekulariserade människor. Många kineser som var bosatta i Sverige sökte sig dit och kyrkan fick sin egen kinesiske predikant. Som predikant var Sjöberg en avvikare och han utvecklade sin idé i rörelsens veckotidning Hemmets Vän:  ”Jag hade en viktig tanke”, sa han. ”Var saklig. Berätta det du tror på. Tveka inte att beskriva vad din tro innebär.”

Svagheten i modern förkunnelse, menade han, är att predikanterna ger appeller: ”Tro på Jesus! Han förlåter! Han frälser! Han älskar dig!”, beskrev Sjöberg och fortsatte: ”Allt det där är fint, men förklara det! Vad vi behöver i Sverige är att låta predikan vara undervisande i detalj.”

Stanley Sjöberg visade att man inte behövde vara pop-predikant för att dra åhörare som ingen annan. Men han drog sig inte för strider och uttryckte ofta ”i tiden icke förankrade tankar”. Han varnade för homosexualitet. Han såg faror i islam. Han åkte på stryk när han tillsammans med församlingsmedlemmar demonstrerade mot porrbutiker i Klarakvarteren i Stockholm. I organisationen Ja till livet visade han engagemang som abortmotståndare.

Men samtidigt visade han respekt för muslimer och homosexuella: han hävdade möjligheten att entydigt stå för en övertygelse och samtidigt vara tolerant. I en debatt om islam på ABF i Stockholm som Sjöberg var med i 1991 kom det muslimer från hela Mellansverige kom för att lyssna på honom och en imam. Det förekom mordhot i förväg och under frågestunden hettade det till. Efteråt kom en åhörare fram till Sjöberg med en liten bägare som han påstod innehöll ett gift som han vill att Sjöberg skulle dricka. Samtidigt lyckades denne vinna respekt bland de svenska muslimerna och debatten blev början på en vänskap som bland annat ledde till att han bjöds in som talare till den största moskén i Stockholm.

En annan av hans stora bataljer var med statsministern och s-ledaren Olof Palme.  Det handlade om Vietnamkriget. ”Vi var emot kriget. Men samtidigt kämpade vi för de kristna i Vietnam som var mer än förföljda, de blev offer.” Han träffade Palme men det blev inget lyckat möte. ”Olof Palme tyckte verkligen inte om mig”, sa han senare.

Stanley Sjöberg talade gärna vardagsproblem, om glädjen i nybakat bröd och om jordbruk. Eller om sin syn på helvetet, som inte ingick i hans vision av livet efter detta. ”Jag tror inte på ett evigt straff”, sa han då. Nu vet han.