Han formade vår tids kvällstidningsjournalistik

Klockan halv 12 varje vardag under 60- och 70-talen strömmade en skara reportrar in i redaktionschefen Sigurd Glans hörnrum på Aftonbladet i Stockholms tidningskvarter i Klara. Långa lädersoffor. En liten tv-apparat. Stora askfat. Halv Tolv var mer än ett klockslag. Det var Aftonbladets själ. Korta bedömningar av vad som gjorts rätt och fel. Var hade Expressen klått Aftonbladet denna dag? Och vad ska toppa tidningen imorgon? Tonen var kreativ. Skvaller utbyttes.

Halv Tolv var också namnet på Glans egen personaltidning som varje fredag distribuerades till medarbetarna. Alla var välkomna och stämningen var i huvudsak god. Men Glans kunde bli syrlig när någon reporter som tilldelats ett jobb förhöll sig sval inför uppgiften: ”Din förmåga att skyla din entusiasm är beundransvärd …”. På väggen ovanför den nedsuttna lädersoffan satt ett tygstycke med visdomsord hämtade från James Joyce: ”Det är med orden som med solstrålarna. Ju mer man koncentrerar dem, desto djupare bränner de.”  

Detta var Sigurd Glans i komprimerad form under de år då den moderna kvällstidningsjournalistiken skapades. I rappa formuleringar på gula löpsedlar över hela landet gav det dess gemensamma samtalsämnen, tydligare än hur tv och sociala medier i dag sätter agendan. Ärkerivalen Expressen hade förändrat den och på Aftonbladet blev det Glans som med sin folklighet, medkänsla med de utsatta och gedigna allmänbildning höll uppe kampen om läsarna. Kvällstidningen var snabb och svart, gärna en aning vulgär med sin blandning av högt och lågt. Den var mycket tydlig. Glans credo löd: ”Löpsedeln ska SÄLJA – och vara 100 procent sann.” Under sina 39 år på tidningen skrev han fler än 6 000 löpsedlar.

Sigurd Glans växte upp i tidningsmiljö i Jönköping. Fadern var chefredaktör för Smålandsbygdens Tidning som var Bondeförbundets röst i regionen. Sonen Sigurd var både sportchef och nattredaktör. Han valde mellan att bli stridspilot eller journalist, men redan som 21-åring knöts han till Aftonbladet som korrespondent i Småland och Västergötland. Scoop varvat med folkliga reportage från den ambitiöse landsortsreportern vällde in till Vattugatan.  LO hade köpt tidningen och den vittre Allan Fagerström försökte rädda tidningen undan schizofreni – Pravdaideal blandat med hårdför tabloid – och han såg i den unge Glans en redaktionschef. Så blev det.  

Tidningskunniga människor insåg snart att han var framtidens givne chefredaktör. Så blev det inte. LO, den okunniga styrelsen och en passiv direktion trodde sig veta att han var centerpartist i hjärtat. Så i stället för att en skara lovande mellanchefer fick jobba under en skicklig chefredaktör så fick Glans under sina år på tidningen jobba under en serie chefredaktörer, fler än tio, som var partigängare, alkoholister eller kulturstroppar. Ibland försökte de sparka Glans – men redaktionen stod bakom honom och tvingade höjdarna till reträtt.  

Under hela den långa karriären gjorde han bara en uppenbar miss: år 1977 var han med om att förvandla Dagens Nyheters scoop – dåtidens största skandal – om den tidigare justitieministern Lennart Geijers inblandning i en bordellhärva till en icke-nyhet. Oppositionsledaren Olof Palme hade gått till motattack med osanningar och dementier. Aftonbladet, som inledningsvis hade rapporterat om skandalen, bytte fot och tryckte tiotals sidor under vinjetten ”DN:s skvalleraffär”.

När tv-profilen Gary Engman tog över som chefredaktör för Aftonbladet gratulerades han av sin redaktionschef med telegrammet: ”Detta klarar du med Glans”. Dock valde Engman att satsa på den nya generationens underbarn, Thorbjörn Larsson. Glans ”befordrades” till andre redaktör, helt utan makt, och blev även tidningens mediekolumnist. Senare började han en ny karriär inom etermedia och var bland annat med och startade Gomorron Sverige i SVT och radions Efter tre.