Han höll distansen till sin antihjälte Johan Kristian Homan

Jan Mårtenson var i sitt umgänge med människor – hög som låg – betagande omtänksam, intresserad, gästfri, smidig utan att vara konflikträdd och duglig i sin praktiska hantering av allehanda åligganden. Han var exempelvis bröllopsfixare när kung Carl XVI Gustaf i juni 1976 gifte sig med den tyska flicka som blev drottning Silvia av Sverige. Han var även kungens handsekreterare och presstalesman och hanterade ekonomin, ett arbete som tog honom mycket nära kungaparet. 

Men de som kom honom lite närmre fann att han i sitt privatliv framför allt var deckarförfattaren Jan Mårtensson. Han kunde någon gång kokettera med frasen ”författandet är bara en hobby, en terapi, inte minst under mina 15 år i FN”.  Och så redogjorde för sina arbetsformer: ”Deckarna var min oas. Jag gick jag ut i syrenbersån och satte mig med skrivmaskinen, ett glas dry martini och rökte en kubansk cigarr. Det var en flykt från verkligheten.”

Även om det i hans böcker flöt mera rödvin än blod var detektivromanerna dödligt allvar, åtminstone för bokförlaget. År 1973 hade Mårtensson lagt sin kärlekspoesi åt sidan och skrivit sin första deckare Mordet på Helgeandsholmen i en genre som senare skulle klassas som ”mysdeckare”. Det blev 51 böcker till i upplagor som inte behövde skämmas för sig, i snitt runt 28 000 sålda exemplar per titel. 

”Jag skriver om sådant som intresserar mig eller sådant som jag kan – historia, kultur, antikviteter, konst, mat, vin, arkitektur. Det är inte intrigerna och mysterierna som är det viktiga”, sa Mårtensson som kom att växa samman med böckernas hjälte Johan Kristian Homan – en livsnjutande antikhandlare i Gamla stan, specialist på högklassig rokoko och amatördetektiv. 

Jan Mårtensson föddes i Uppsala som son till en officer. Familjen flyttade ofta och den unge Jan kom att ta studenten i Örebro där pappan tjänstgjorde som överste och försvarsområdeschef. Att han blev befälselev vid Livkompaniet vid Upplands regemente, gick arméns kadettskola och utbildade sig till reservofficer förvånade därför ingen. Så följde juridikstudier vid Uppsala universitet där han engagerade sig djupt i studentlivet, både i Södermanland-Närkes nation, som studentspexare och som vice ordförande i studentkåren. I den senare rollen deltog han ibland annat i en lobbyingkampanj för att förmå dåvarande finansministern Gunnar Sträng att skriva av studentlånen med 25 procent.  

Efter examen uppmanades Mårtensson av Utrikesdepartementet att söka till aspirantprogrammet. Han ingick i samma generation som Ulf Dinkelspiel, som långt senare blev EU-minister. Sverker Åström och bröderna Hägglöf var läromästarna. Den första utlandsposteringen var vid svenska ambassaden i Brasilien, dit han anlände precis när landet skakades av en militärkupp 1961. Efter tjänstgöring bland annat vid OECD i Paris fick han ansvaret för FN: stora miljökonferens i Stockholm 1972. Därefter blev han den unge kung Carl Gustafs handsekreterare och talskrivare.

År 1979 blev han biträdande generalsekreterare i FN med ansvar för nedrustningsfrågor. Drajjan i FN-hemmet i Connecticut var perfekt stirred, not shaken, samtalen garnerade med initierat men icke stötande skvaller – alltså fullt ut en gentleman som visste hur man skulle föra sig. FN-karriären fortsatte i Genéve och av UD gjordes han slutligen till svensk ambassadör i Schweiz huvudstad Bern.

Och under alla dessa år var han alltså samtidigt en produktiv och uppskattad författare, främst till Homandeckare, men också ett tjugotal verk i kulturella ämnen. Han höll genom livet distansen både till sig själv och till sin antihjälte Johan Kristian Homan. Av en reklamskrift fick han frågan: ”Hur tror du att Homan-serien kommer bli ihågkommen i framtiden?” Hans ironiska svar löd: ”Jag kan tänka mig en ryttarstaty på Stortorget i Gamla stan…”