Han var Ingmar Bergmans favorit
Richard Hobert, filmskapare och författare, dog den 24 augusti. Han blev 73 år gammal.
“Ett mästerverk”, kallade Ingmar Bergman Glädjekällan (1993), Richard Hoberts rosade långfilmsdebut. Det var så demonregissören motiverade att tilldela Ingmar Bergman-priset till den 33 år yngre kollegan på Guldbaggegalan 1994.
Som den åldrade Bergmans favorit fortsatte Hobert sin filmsvit baserade på de sju dödssynderna. Under åtta år spelades de sju filmerna in, ett storslaget projekt med vilket han ville fånga det moderna samhällets framväxt i tre stadier, från det förmoderna till det modernistiska och slutligen det postmoderna.
Synderna, de mänskliga drivkrafterna, verkar i mötet mellan tre generationer som lever samtidigt i landet. Vi möter arbetarna som byggde Per Albin Hanssons folkhem, deras barn som sedan gjorde uppror mot detsamma på 60- och 70-talet och slutligen den generation som Hobert kallade “punkarna”, de rotlösa, ironiska och nihilistiska individualister som sedan tog vid. För Hobert var det viktigt att färdigställa filmerna medan den första generationen ännu fanns med oss.
I sviten sticker den andra filmen Händerna (1994) ut. Det är en prolog till Glädjekällan och har girighet som tema. Vi förs till ett litet halvisolerat ösamhälle där Ralf (Sven-Bertil Taube Guldbaggebelönades för rollen) kämpar med att få sitt café- och sin bensinmack att överleva utanför turistsäsongen. Den våldsamma frustrationen tar han ut på sin mycket yngre sambo Catti (Camilla Lundén). Vi vet inte varför hon står ut med övergreppen, men något håller henne kvar.
Så dyker plötsligt Thomas (Boman Oscarsson) upp för att hyra ett övergivet hus vid havet. Det visar sig att denne främling har en magisk förmåga att med sina händer upptäcka vatten, något som Ralf vill dra nytta av, men som tidigare ställt till det för Thomas.
Själv var Hobert särskilt stolt över Spring för livet (1997), den fjärde filmen i sviten. Synden "likgiltighet" var temat för en film om flyktingars utsatthet i Sverige.
Hobert föddes i Kalmar 1951. Efter studier i Lund började Hobert arbeta som journalist och skrev radiopjäser. Snart blev han regiassistent inom radio, teater och tv. Sin debut som tv-regissör gjorde han 1978 med den uppmärksammade dramadokumentären Gänget om lundensiska ungdomar på glid.
Det stora genombrottet kom 1982 med tv-filmen Kättaren om 1500-talsmunken Giordano Brunos kamp mot kyrkan. Hobert valde att förlägga berättelsen till samtiden och lät den spegla den polske frihetskämpen Lech Walesas kamp mot sovjetkommunismens förtryck.
Under 80-talet regisserade han flera tv-produktioner, bland annat två av filmerna i serien Skånska mord, baserade på historiska fall. I Esarparen briljerade Ernst-Hugo Järegård som den synnerligen obehaglige mjölnaren Nils Andersson i Esarp som misstänktes ha dränkt sin hustru 1932. Yngsjömordet handlar om hur Hanna Johansdotter (Kajsa Reingardt) i Yngjö mördas av sin make Per Nilsson (Christian Fex) 1889 i maskopi med dennes mor Anna Månsdotter (Mimo Whålander), med vilken han har incestuös relation.
Det var med tv-framgångarna som Hobert sedan fick möjligheten att spela in sin svit om dödssynderna. Pengarna kom i huvudsak från Sverige Television, med konsulenterna på Svenska filminstitutet kom Hobert sällan överens. Maktspel och ideologisk styrning var enligt honom själv ett sätt att försöka hindra honom från att förändra svensk film.
Efter 1990-talet befann sig Hobert ofta i motvind och fick sällan kritikernas gunst. Alla älskar Alice (2002), om den splittrade familjens tragedi, fick ett fint mottagande, men sedan följde flera motgångar, i synnerhet det utskällda medeltidsdramat Tre solar (2004). En upprättelse kom med publiksuccén En enkel till Antibes med vilken Sven-Bertil Taube återigen tilldelades en Guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Hobert fortsatte att göra film och den senaste långfilmen Kärleksbevis kom 2022. Han bodde på gården Himlahav i Kivik på Österlen, en plats han skrev om i romanerna Som en man på Österlen (2024) och Bye Bye Österlen (2025), i en ofärdigställd trilogi.
Mellan 2000–2012 var Hobert gift med skådespelerskan Lena Endre, som spelade i flera av hans filmer. Hobert lämnar efter sig den vuxna dottern Nina Hobert, också hon är filmskapare.
“Ett mästerverk”, kallade Ingmar Bergman Glädjekällan (1993), Richard Hoberts rosade långfilmsdebut. Det var så demonregissören motiverade att tilldela Ingmar Bergman-priset till den 33 år yngre kollegan på Guldbaggegalan 1994.
Som den åldrade Bergmans favorit fortsatte Hobert sin filmsvit baserade på de sju dödssynderna. Under åtta år spelades de sju filmerna in, ett storslaget projekt med vilket han ville fånga det moderna samhällets framväxt i tre stadier, från det förmoderna till det modernistiska och slutligen det postmoderna.
Synderna, de mänskliga drivkrafterna, verkar i mötet mellan tre generationer som lever samtidigt i landet. Vi möter arbetarna som byggde Per Albin Hanssons folkhem, deras barn som sedan gjorde uppror mot detsamma på 60- och 70-talet och slutligen den generation som Hobert kallade “punkarna”, de rotlösa, ironiska och nihilistiska individualister som sedan tog vid. För Hobert var det viktigt att färdigställa filmerna medan den första generationen ännu fanns med oss.
I sviten sticker den andra filmen Händerna (1994) ut. Det är en prolog till Glädjekällan och har girighet som tema. Vi förs till ett litet halvisolerat ösamhälle där Ralf (Sven-Bertil Taube Guldbaggebelönades för rollen) kämpar med att få sitt café- och sin bensinmack att överleva utanför turistsäsongen. Den våldsamma frustrationen tar han ut på sin mycket yngre sambo Catti (Camilla Lundén). Vi vet inte varför hon står ut med övergreppen, men något håller henne kvar.
Så dyker plötsligt Thomas (Boman Oscarsson) upp för att hyra ett övergivet hus vid havet. Det visar sig att denne främling har en magisk förmåga att med sina händer upptäcka vatten, något som Ralf vill dra nytta av, men som tidigare ställt till det för Thomas.
Själv var Hobert särskilt stolt över Spring för livet (1997), den fjärde filmen i sviten. Synden ”likgiltighet” var temat för en film om flyktingars utsatthet i Sverige.
Hobert föddes i Kalmar 1951. Efter studier i Lund började Hobert arbeta som journalist och skrev radiopjäser. Snart blev han regiassistent inom radio, teater och tv. Sin debut som tv-regissör gjorde han 1978 med den uppmärksammade dramadokumentären Gänget om lundensiska ungdomar på glid.
Det stora genombrottet kom 1982 med tv-filmen Kättaren om 1500-talsmunken Giordano Brunos kamp mot kyrkan. Hobert valde att förlägga berättelsen till samtiden och lät den spegla den polske frihetskämpen Lech Walesas kamp mot sovjetkommunismens förtryck.
Under 80-talet regisserade han flera tv-produktioner, bland annat två av filmerna i serien Skånska mord, baserade på historiska fall. I Esarparen briljerade Ernst-Hugo Järegård som den synnerligen obehaglige mjölnaren Nils Andersson i Esarp som misstänktes ha dränkt sin hustru 1932. Yngsjömordet handlar om hur Hanna Johansdotter (Kajsa Reingardt) i Yngjö mördas av sin make Per Nilsson (Christian Fex) 1889 i maskopi med dennes mor Anna Månsdotter (Mimo Whålander), med vilken han har incestuös relation.
Det var med tv-framgångarna som Hobert sedan fick möjligheten att spela in sin svit om dödssynderna. Pengarna kom i huvudsak från Sverige Television, med konsulenterna på Svenska filminstitutet kom Hobert sällan överens. Maktspel och ideologisk styrning var enligt honom själv ett sätt att försöka hindra honom från att förändra svensk film.
Efter 1990-talet befann sig Hobert ofta i motvind och fick sällan kritikernas gunst. Alla älskar Alice (2002), om den splittrade familjens tragedi, fick ett fint mottagande, men sedan följde flera motgångar, i synnerhet det utskällda medeltidsdramat Tre solar (2004). En upprättelse kom med publiksuccén En enkel till Antibes med vilken Sven-Bertil Taube återigen tilldelades en Guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Hobert fortsatte att göra film och den senaste långfilmen Kärleksbevis kom 2022. Han bodde på gården Himlahav i Kivik på Österlen, en plats han skrev om i romanerna Som en man på Österlen (2024) och Bye Bye Österlen (2025), i en ofärdigställd trilogi.
Mellan 2000–2012 var Hobert gift med skådespelerskan Lena Endre, som spelade i flera av hans filmer. Hobert lämnar efter sig den vuxna dottern Nina Hobert, också hon är filmskapare.
