Han ville sprida den besjälade kärleken till konsten

”Jag gillar konst med klös”, brukade Sven-Harry Karlsson säga. Han bevisade det med sitt besjälade, generösa konstintresse. ”Jag gillar konst där själen kommer fram. Strindberg var ingen målare, men en jädrans bra konstnär som kunde uttrycka känslor på ett dramatiskt sätt.”

Med den inställningen förundrades ingen över att livet gick Karlsson väl på de flesta punkter, och framför allt i att förverkliga sin dröm: Sven-Harrys Konstmuseum. Det ligger sedan 2011 i Vasaparken i Stockholm, med guldfärgad fasad och ritat tillsammans med arkitekten Gert Wingårdh.

Besökaren förundras. Vad har jag kommit till? Ett höghus eller en kopia av Ekholmsnäs herrgård på Lidingö? Det var Karlssons tidigare hem innan han 80 år gammal sålde det för 65 miljoner kronor. Svaret är: bådadera. Besökaren vandrar runt i en utställning med samtidskonst men går sedan två trappor upp och möter då herrgårdskopian. Rummen är inredda med möbler, Märta Måås-Fjetterströmmattor och konstverk som passar. Snacka om klös. Och om egotripp. Vad drev honom? I intervjuer talade han om ”en vilja att motverka samhällets råhet” och att ”avdramatisera avståndet mellan konsten och människorna”. Kanske handlade det också om fåfänga.

Sven-Harry Karlsson växte upp i Lund som ett av sju barn till en uppfinningsrik, framgångsrik och stenrik skånsk byggmästare, Harry F. Karlsson. Hans stora insats var att med lätta material, som fasadplåt i aluminium, skapa lägre kostnader för transport och montering; han gav Malmö och Lund dess radhusförorter. Sonen Sven-Harrys bana kunde ses som utstakad: rimligen skulle han så småningom ta över Byggnads AB Harry Karlsson. Han genomgick lärlingsutbildning till murare, vidareutbildade sig i Amerika, gick på handelsinstitut och fick mästarbrev inom byggmästar- och muraryrkena. Han blev även byggnads- och produktionschef i familjeföretaget under pappan. Men aldrig var far och son sams.

Sannolikt finns flera förklaringar, men den som en vän till Sven-Harry ger är både uppriktig och mänsklig: ”pappa Harry var både avundsjuk och svartsjuk på sonen. Sven-Harry var lång och stilig. Han klädde sig elegant. Han var duktig på arkitektur. Pappan var kortvuxen och led av psoriasis. Han styrka var att bygga – men inte arkitekturen.” Hur som helst kom varken Sven-Harry eller hans syskon – varav halvsystern Anna Wahlgren var ett –  inte att ärva företaget. I stället sålde pappan det till investmentbolaget Industrivärlden.

Så Sven-Harry flyttade till Stockholm och startade ett eget byggföretag, Folkhem. Som belånad risktagare under det glada åttiotalet växte bolaget raketartat på den överheta fastighetsmarknaden – bara för att under 90-talskrisen störta samman så att Sven-Harry i praktiken var barskrapad. Men han var också slug och undkom kreditorerna på ett ”möjligen inte hundraprocentigt etiskt vis” – som en dåtida ekonomijournalist uttrycker det – och han kunde därmed rädda delar av sitt imperium. 

Men det som gjorde mest avtryck på dem som mötte Karlsson var ändå konstintresset. I 30-årsåldern började han samla konst och hävdade att ”konst är krigets värsta fiende, och därför gäller det att lyfta fram konsten så att vi får kulturen som ett gemensamt fredstänkande”. Han hade i sin herrgård målningar av storheter som Carl Fredrik Hill, Helene Schjerfbeck, Ernst Josephson, August Strindberg, Ylva Ogland och många fler.  

Sven-Harry Karlsson donerade hela samlingen och delar av sin förmögenhet till en stiftelse med uppdrag att göra konsten tillgänglig för allmänheten. Aningen storvulet beskrev han sitt museiprojekt som ”en protest mot girigheten” och fortsatte: ”Jag ser huset mer som en skulptur där byggnaden dels är en form, dels material. Här ligger hela min drivkraft att sammanföra skönhet och kvalitet i ett bostadsbygge, då kultur och kvalitet är långsiktiga frågor. Vi måste bygga hus som kan hålla i 300 år, minst, precis som ett konstverk.”