Hon hade en stark livsvilja

Det var som en sekvens ur en film. Med Ricky Gervais: tydlig och tårdrypande, svart men komisk, överdriven och realistisk på samma gång. På Karlaplan, en adress av det snobbigare slaget men också hemvist för några av Stockholms utslagna som sover på dess parkbänkar, syntes en kvinna med ett onaturligt rött hår. Hennes röst var hes. Hon manade förbipasserande att köpa Situation Sthlm,  en gatutidning och samtidigt en social verksamhet för att hjälpa hemlösa och socialt marginaliserade att skapa sig ett värdigare liv. Men försäljarna var ofta alkoholister, narkomaner och/eller fängelsekunder och kunde te sig skrämmande, inte minst för städade Östermalmsbor.  

Över den stora runda platsen kom så en dag år 2001 en Sveriges mest prisade berättare i tv, den vid tiden 55-årige dokumentärfilmaren Tom Alandh gående, förmodligen på väg till eller från sin arbetsplats, Sveriges Television, någon halvkilometer bort. Någonting i den då 45-åriga Pia Sjögrens uppträdande – nog fanns där en glimt av humor? – fångade Alandhs intresse. ”Det fick mig”, berättade han senare, ”att gå fram till henne.” Sjögren berättade också sin version av hur deras första möte gick till för Expressen: ”Det var en suspekt gubbe som stod vid ett hörn och tittade på mig jättelänge och jag tänkte vad fan glor du på, men så kom han fram och frågade om jag ville ha en hamburgare, sedan var det klart.”

Tom Alandh fann hursomhelst en story att berätta. Pia Sjögren fann en maning. Trots missbruk och hemlöshet hade hon en stark livsvilja. Och under de följande 20 åren gjorde Alandh – känd för en stor och äkta empati med sina medmänniskor, särskilt de på livets avigsida – fem långa dokumentärer om Pia – ”om hennes liv, det svåra och sköra. Om alla hennes år i hemlöshet i iskalla källare med missbruk, droger, alkohol och brutala män. En man slog henne med ett bordsben så hårt och så länge att hennes mor inte kände igen henne på sjukhuset.”

När Alandh träffade Pia var hon ”långt nere i eländet”. Det var vad han skildrade i den första filmen. Men i nästa film några år senare hade hon blivit drogfri och börjat ett nytt liv. Hon arbetade som behandlingsterapeut i Ångermanland, hade fått nya vänner och skaffat en egen lägenhet. Hon betalade av på sina skulder, hade tagit körkort och köpt en bil. Någon fällde det högsta tänkbara berömmet till en tidigare missbrukare och hemlös: ”Pia levde ett Svensson-liv.” 

Men en förfärlig lungsjukdom, PAH, slog till. Bara 500 har i Sverige har drabbats av den och Pia försökte skämta om saken: ”Jag kände mig nästan utvald. Men det är hemskt och tungt att andas.” Syrgastuben blev hennes viktigaste vän; hon till och med färdades kommunalt med den tunga syrgastuben i ryggsäcken eller vid sin sida i rullatorn. Efter att ha stått nio år i bostadskö flyttade Pia tillbaka till Stockholm och delade lägenhet med sin 93-åriga mamma Ann-Mari, som hade blivit blind. Pensionen kom, Pia fortsatte att gå i terapi och fick nya vänner. ”Ja, vi var några tanter som kunde prata krämpor och sjukdomar med varandra”, berättar hon i en av dokumentärerna.

Tom Alandh fortsatte att låta kameran gå. Gång på gång blev det nya filmer och de fem programmen finns nu samlade på SVT Play under samlingsrubriken Det sköra livet. Alandh fann att han ”aldrig känt någon som lyckats lura döden så många gånger. Hon är en av mitt livs stora hjältar.” Men han hade också frågat Pia om begreppet ”ett förspillt liv. En gång var du bäst i klassen. Du hade kunnat bli vad som helst, du som var så social och hade sådan humor – i stället för att sälja de hemlösas tidning.”

Pia Sjögrens svar löd: ”Det finns inga förspillda liv. Sorgen och det svåra går hela tiden hand i hand med ljuset och glädjen. Varje liv skapar sin egen mening.”

Och så lade hon till en punchline: ”Livet är inte bara en räkmacka utan en dans på rosor också!”