Hon insisterade på rätten till ett självständigt och obekvämt tänkande

Stina Oscarson rörde sig över det svenska kulturlivets alla spelplaner – som författare, regissör, teaterchef, tidningskolumnist, pacifist, samhällsdebattör, dramatiker och retsticka. Hon var en person som genom hela sin yrkesbana – ja, hela livet – insisterade på rätten till ett självständigt och obekvämt tänkande.

Det föll sig naturligt – i alla fall hövligt, rent av högaktande – att kultur-Sverige på tv, i radio och på kultursidorna lät vördnaden och en och annan harmlös anekdot härska, när hon så plötsligt – men ändå väntat – avled härom veckan. Hon hade ju hunnit ge ut 14 böcker och stått för manus och regi i fler än 40 pjäser. Flera av titlarna, vare sig det var teater eller litteratur, röjde hur mycket hon tyckte att det fanns att prata om: Jag hatar demokrati, Säg ifrån!, Partiledaren, Tusen år hos Gud, Ned med vapnen, Fred är vägen till fred och Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?. Bara för att nämna några.

För det vore väl opassande att prata om det som verkligen fyllde läsarnas, tittarnas och lyssnarnas sinnen efter dödsbudet: Stina Oscarsons skrämmande sjukdom, som förtärde hennes kropp och gav henne ett egendomligt utseende vilket avslöjade för alla som såg henne att det var illa ställt. Under större delen av sitt liv kämpade hon med sin anorexi och berättade öppet om den. Obesvärat, snudd på exhibitionistiskt, beskrev hon i magasinet Filter hur hon ”hela mitt liv har levt ett dubbelliv. Ju bättre det har gått för mig i jobbet, desto sämre har det gått för mig med resten av mitt liv. Ju friare jag har blivit i mitt scenarbete, desto hårdare har min sjukdom tyglat mig utanför den.” Och, i ett annat sammanhang: ”De flesta läkare förstår inte hur jag kunnat överleva de senaste tio åren. Så till slut kom jag till en punkt där jag fick välja om jag skulle leva eller dö.”

Sjukdomens vetenskapliga namn är anorexia nervosa. Det är, understryker ett läkarlexikon, ”en allvarlig sjukdom, inte resultatet av ett livsstilsval”. Patienten blir besatt av sin kroppsvikt, sitt matintag, födoämnen, metabolism. Oscarson, född i Skellefteå, drabbades av den i sena tonåren. Hon insåg allvaret och tog varannan eller var tredje vecka tåget från Stockholm till Mora där hon behandlades på en klinik. Hon hyste in sig i ett litet rum med badkar. Sedan följde möten med läkare, psykoterapeuter och kroppsterapeuter. Även i detta tillkämpade lugn var, som en tidningsrubrik fastslog, ”Stina Oscarson sin egen värsta fiende”. Hon oroade sig mycket – och hade, i sanningens namn, åtskilligt att oroa sig för.

Hon fick en tid kritik som chef för Radioteatern och tvingades till sist bort. Hon drog löje över sig när hon – över gränsen till det naiva – förde dialog ”med de andra”. Vid ett tillfälle intervjuade hon en nynazist som dök upp i stället för den hon avsett intervjua. Hon kallades kommunist som ”borde utvisas till Nordkorea”, när hon förespråkat begränsningar i reklam.

Samtidigt såg hon paradoxerna i sitt eget liv och sa: ”Jag pratar om hållbarhet och lever ett fullkomligt ohållbart liv. Jag pratar om frihet, men behandlar mig själv som en slav.”

Hennes karriär gick via det estetiska programmet i Kaplanskolan i Skellefteå till Byteatern i Kalmar. Hon startade 21 år gammal den fria teatergruppen Teater ML02, som samarbetade både med Unga Klara och Riksteatern. Strax efter tillträdde hon posten som konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm och blev sedan chef för Radioteatern. Hon kritiserades för radikala radiopjäser och för att hon gjorde public service-scenen till en plattform för politiska samtal. Aftonbladet klagade på att Radioteatern inte längre ”har med konst att göra”. Oscarson svarade:  ”Min övertygelse är att all konst är politisk.” Sveriges Radio omplacerade henne när hon ”alltför öppet” i en tidningsintervju berättat om sin anorexia. 

Den sista boken, publicerad bara några veckor före Oscarsons död, var hennes första och enda barnbok. Den handlade, naturligtvis, om en fredsälskande pojke.