Jonas Hallberg var något helt annat och något helt eget

Jonas Hallberg var roligast i Sverige efter… Ja, efter vem? Han var ju inte rolig som en Ernst Rolf omgiven av flickor med snygga ben, heller inte en rimmande ord-ekvilibrist som Povel Ramel, en bullrande självsäker Hasse Alfredson eller våra dagars finurlige Henrik Dorsin. Och definitivt inte som komiker av den burleska sorten som Ronny & Ragge eller buskistyper som Stean & Krister. Jonas Hallberg var något helt annat och något helt eget; han var gåtfull. Som konferensledare och kåsör, som medverkande i radio och tv, som tidningsskribent och manusförfattare. Han beskrev sig självironiskt som ”diversearbetare och diva”. 

” Jonas”, sa en arbetskamrat, ”ville vara vanlig – och det underlättade att han såg förledande normal ut. Men hans öde var, att han var genuint udda.” I radioprogrammet Spanarna, med sin briljanta panel och elitistisk eleganta studier av tidsandan, var Hallberg – tack vare kollisionen mellan vanlig och udda – den mest träffsäkre av alla.

Man kan spekulera i varför just han hade förmågan att inte likna någon annan. Att vara egen, utan att för den skull vara eljest. Hallberg föddes på Kungsholmen men växte upp i den högborgerliga Stockholmsförorten Saltsjöbaden och det bar han med sig i bagaget. Han beskrev sig senare som blyg under barndomen men kom till rätta med det genom att gå med i en teaterskola. Efter lumpen i Försvarets prestigefyllda tolkskola där han lärde sig ryska, utbildade han sig till jurist i Uppsala och tog sin jur kand där 1971. Sådant sätter sina spår. Under studentåren tog han upp teaterintresset igen och medverkade i studentspex i Stockholms nation.  Där fick han träning i att vara akademiskt rolig, alltså i förmågan att skämta på ett bildat och lite underfundigt vis. Sålunda myntade han redan på sjuttiotalet det vardagliga ordet ”sambo”. Han fortsatte utbilda sig på Dramatiska Instisutet för att bli regissör, fick ett projektarbete på Sveriges Television och strax gjorde han succé som programledare i underhållningsprogrammet Måndagsbörsen i SVT. 

Han tänkte annorlunda. Intervjuerna med popstjärnor var okonventionella, ibland gränsande till det surrealistiska. Johan Croneman, en vanligtvis elak tv-recensent och i Dagens Nyheter, skrev efter dödsbudet: ”Det Jonas Hallberg gjorde framstår i dag som perverst osannolikt, en legendar som lyfte svensk tv-underhållning till osannolika höjder. Den som i dag skulle vilja göra det han gjorde skulle bli utskrattad.”

Genombrottet kom efter bara några program. Han hade den då 36-årige kriminologen Leif GW Persson som gäst och ”två jämnåriga, jämbördiga, intelligenta och roliga män” lät ironin drypa över landets justitieminister Lennart Geijer och dennes frekventa och närgångna umgänge med unga flickor. Samt över statsminister Olof Palmes försök att dementera skandalen.

Måndagsbörsen framstår på dagens tv-marknad som en helt igenom osannolik företeelse. ”Högkvalitativ direktsänd underhållning en måndagskväll?”, skriver Croneman och tillägger att ”ängsligheten är vår tids största gissel.”

Hallbergs panlepartner i Spanarna, Helena von Zweigbergk beskriver Hallberg som ”en komplex människa, som kämpade mycket med sig själv.” I drygt trettio spanade han i fler program än någon annan panelist och programledaren Ingvar Storm säger att han ”var unik eftersom han inte var opportunist”. 

Karriären utspelade sig med åren mindre i radio och tv och mera i näringslivet och offentlig sektor som föreläsare i presentationsteknik och retorik samt som moderator.

Det verkar ha passat en udda man som ville vara vanlig ganska bra. ”Du kan väl leda en allvarlig debatt under dagen och sen skoja om det hela vid middagen på kvällen”, sa han.