Livsgnistan var Gerda Anttis drivkraft

Det sätter naturligtvis spår att vara född och uppvuxen i Övertorneå, många mil norr om Haparanda längs Torne älv på gränsen till Finland. Landskapet har mjuka kullar och taniga tallar och i centralorten finns systembolag, ett äldreboende och en polisstation, bemannad en dag i veckan. Grannarna är till antalet 1 600. Hur blir man som människa? När succéförfattaren Gerda Antti själv fick frågan för 50 år sedan i en intervju svarade med ett enda kort ord: ”kärv”.

Antti växte upp i en sexbarnsfamilj och det var grunden till att hon senare som etablerad författare med sitt raka, okonstlade tonfall blev en röst åt ”de vanliga människorna”. De som envetet och tålmodigt, vardagsnära och oglamoröst stretar vidare med sina liv. Hennes motto löd: ”Det som kommer i ens väg, det får man lov att klara.” Hon ska dock inte sorteras in under rubriken proletärförfattare, ty när hon tillfrågades om sina egna favoritförfattare och inspiratörer så nämnde hon inte Moa Martinson och Sara Lidman. På listan fanns i stället thrillerkungen Raymond Chandler och den polske stjärnreportern Ryszard Kapuscinski. Av förebilderna lärde hon sig att i sina texter skildra hennes samtids landsbygdsbefolkning med humor och vass tunga, brysk och barsk, bitter och butter.

Avgörande i hennes liv var att hon tidigt i Stockholm mötte en särling i svensk litteratur: författaren Walter Ljungquist. Paret gifte sig 1950. Hon var 21, han var 50. De flyttade till hans hemtrakt vid Kisa i Östergötland och bosatte sig i flygeln på en 1700-talsgård. I denna nya miljö skrev Antti bland annat Ett ögonblick i sänder och Jag reder mig nog, böcker som med precision skildrar de människor hon kände bäst: folket på vischan med sina oskrivna levnadsregler och sina liv grundade i praktiskt arbete med jord och djur. Huvudpersonerna är medelålders kvinnor, kärva och klarsynta.

Med sin stil blev Antti en av Sveriges mest lästa kvinnliga författare, en litterär celebritet som jagades av medier och ombads att framträda på stora evenemang. Ofta tackade hon nej med motiveringen: ”Jag känner mig som en utmjölkad ko.” 

Maken dog 1974 och en ny man kom in i Anttis liv. ”Att bli kär känns likadant när man är gammal som när man är ung. Lusten skär i kroppen”, skrev hon och fortsatte: ”Det måste ha varit Skaparens smartaste drag att hitta på att vi skulle bli kära. Han visste ju att det måste till en fortsättning i evigheters evighet, för själva livsbyggets skull. Och för detta behövdes en drivkraft stark som en orkan. Varför skulle människor annars skaffa sig barn?”

Antti blev senare lokalpolitiker för Centerpartiet och satt som nämndeman i länsrätten. Hon var en tid ledamot av Migrationsverkets etiska råd och för 15 år sedan ställde hon i lokalpress till det för sig med åsikter som för många idag kan te sig olyckliga. Hon skrev en allt igenom ofjäskig debattartikel i vilken hon ifrågasatte lämpligheten i att utöka rådet med en imam, och kritiserade somliga muslimska invandrares krav på förändring av det svenska samhället. Chefredaktören tog avstånd från Anttis åsikter. Men många läsare ställde sig på hennes sida.

Hon fortsatte att skriva böcker. ”Hade jag inte mitt arbete skulle jag falla ner och dö. Eller ta till flaskan. Det är roligt att arbeta. Att sjukskriva människor i åratal är att ta ifrån dem livsglädjen.”

Boken Alla mina dagar från 2022 blev hennes sista av totalt 21. Än en gång funderade hon med allvar och sin typiska smårolighet kring livet och döden. Där skrev hon:

         Dagarna som har gått
         de har ju inte gått.
         Det är ju dem jag har i mig.
         Det var ju alla dagarna som jag levde
         som gjorde mig till den jag är.

Pang på. Livsgnistan var hennes drivkraft och gav röst åt vardagsnära och oglamorösa ”vanliga människor”. Den uttrycktes bäst i en av hennes boktitlar: Inte värre än vanligt.