Skönheten var hans förbannelse

Han blev världsberömd som ”världens vackraste pojke”. Den store italienske filmskaparen Luchino Visconti gav den unge svensken Björn Andrésen huvudrollen som den sköne ynglingen Tadzio i sin filmatisering den 1971 av Thomas Manns kortroman Döden i Venedig. Den åldrade kompositören Gustav von Aschenbach (Dirk Bogarde) får syn på vackre polske pojken under sin resa till Venedig, en hänförelse och förälskelse i skönheten som leder till hans död.

Den 15-årige Andrésen hade då debuterat i rollen som en av Pärs (Rolf Sohlman) mopedburna kompisar i Roy Anderssons svenska klassiker En kärlekshistoria (1970). Med sitt blonda hårsvall, sina fagra drag och närmast androgyna uppenbarelse blev han en världscelebritet som Visconti reste runt med och visade upp och tog med till gayklubbar. Visconti var öppet homosexuell och Andrésen upplevde sig serveras som ett stycke kött för de homosexuella män som omgav inspelningen. En kritik mot Viscontis film var att han förbisåg motsägelserna i Manns roman för att berätta en rak historia om homosexuellt begär, att hans personliga intresse för Andrésen lyste igenom i filmen.

I synnerhet i Kina, Japan och Sydkorea kom Andrésens utseende att fascinera och han blev något av ett livs levande skönhetsideal. Andrésen blev arketypen för de androgyna hjältar som setts i japanska tecknade serier och filmer. På 1990-talet dök hans pojkansikte otillåtet upp i en reklam för en kinesisk hudvårdsprodukt.

Andrésens ungdoms skönhet blev också föremål för den australiensiska feministen Germaine Greers omdebatterade konsthistoriska bok The Beautiful Boy (2003) i vilken hon argumenterade för att det var kvinnors rätt att sexualisera tonårspojkar. Kritiker dömde ut hennes bok som pedofil i sitt tema, något som Greer också räknande med. Andrésen vände sig starkt emot att hans ungdom blev exploaterad och fördömde vuxnas sexuella intresse för barn och ungdomar.

Andrésen har sedan förbannat Visconti för detta. I en intervju med Göteborgs-Posten berättade han långt senare hur dåligt han mådde över att objektifieras och blir en sexsymbol som tonåring:

”Visconti betedde sig som en rovkapitalist som inte duckade för att använda en tonåring för att sälja sin film. Hade jag, i dagens läge, sett någon annan behandlas som jag blev behandlad då, så hade jag gjort något åt det”.

Andrésen föddes i Stockholm den 26 januari 1955. Barndomen var svår, han växte upp utan sin far och modern tog sitt liv när Andrésen bara var tio år gammal.

Han kom under många år att lida av både alkohol- och narkotikamissbruk och livet följdes av tragedier, som när hans son avled i spädbarnsdöd medan han låg berusad bredvid.

Men Andrésen gick ut Scenskolan i Stockholm 1988 och spelade i många tv-serier och filmer genom åren, även om han aldrig mer blev samma fixstjärna som i Viscontis film. Han spelade bland annat roller i Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren (1982), Hans Ivebergs Gräsänklingar (1982), Gösta Ekmans Morrhår och ärtor (1986), Anders Grönros Agnes Cecilia – en sällsam historia (1991), Mikael Marcimains Lasermannen (1995) och Gentlemen & gangester (2016) och amerikanen Ari Asters svenska skräckfilm Midsommar (2019).

För fyra år sedan skildrades Andrésens liv i Kristina Lindströms och Kristian Petris Guldabaggebelönade dokumentärfilm Världens vackraste pojke där han öppenhjärtigt berättade om de djupa sår cirkusen kring Döden i Venedig åsamkade honom. Skönheten var gåvan som blev till en livslång förbannelse.

Toppbild.Björn Andrésen i pojkrummet 1971 och den vuxne skådespelaren Björn Andrésen 2021. Foto:

***

Läs även: I tv:s underhållningsprogram hade hon sina största framgångar

Läs även: Han var lätt att tycka om