Sveriges enda street columnist
Dieter Strand, politikreporter och kolumnist, dog den 27 juli. Han blev 88 år gammal.
Ett antal slumpens skördar skapade fenomenet Dieter Strand; utan dem hade han riskerat att bara bli ännu en välskrivande, partilojal politisk kommentator på en sossetidning. Vid 26 års ålder, efter jobb på landsortstidningar, hamnade han på Stockholms-Tidningen i gamla Klara och visade snabbt talang som elegant skribent. Han blev därför två år senare tidningens rapportör från det amerikanska presidentvalet. Det var då han upptäckte en amerikansk genre: the street columnist. En sådan är en betraktare, iskall och hjärtevarm på samma gång, som redovisar subjektivt tankar men utan att propagera. Han slår sig i slang med ”vanligt folk” och vågar ogenerat ställa vardagliga frågor till höjdare. Det är berättande i stället för nyhetsjakt.
Så utbröt tumult på LO:s tidningar. Stockholms-Tidningen gick i graven och hela Aftonbladets ledarredaktion flydde så det var bara för Stockens ledarskribenter att flytta upp en våning och skriva i ny miljö. Tillsammans med nye chefredaktören Gunnar Fredriksson skrev Dieter Strand under signaturen Struve (namnet hämtat ur Strindbergs “Röda rummet”) ett vasst politiskt söndagskåseri. Men Strand ville mer. Bladets redaktionschef Sigurd Glans kunde läsa tankarna i Strands inåtvända, knutna själ och beredde plats för landets första och hittills enda street coumnist. Strand fick statusplatsen på sistasidan med tidningens första bildbyline och namnet i versaler.
På Metalls kongress eller sossarnas kick-off struntade han i ordförandens eller partiledarens tankar. I stället hittade han kvinnan vid skurhinken och fångade hennes syn på samhället. Och vid OS i Los Angeles 1984 fick han sin egen vinkel genom att en hel natt åka polisbil i staden. Han hade 16 år tidigare i samma stad varit enda svenska journalist på plats på Ambassador Hotel när presidentkandidaten Bobby Kennedy sköts ihjäl. En lång valrörelse, 1973, skildrade Strand utifrån den statistiska sanningen att “som Ljungby röstar, röstar Sverige”. Det blev briljanta vardagsreportage. Ett par valrörelser senare lät han sig “bäddas in“ i Olof Palmes valrörelse och skildrade dennes försök till come back inifrån.
Inbäddad med makten, går det? Risken är förstås stor att reportern blir en i familjen, men Strand noterade mer sånt som att Palme i talarstolen "går upp på tårna, lyfter ena foten i upphetsning och trampar med den på den andra" eller en scen från ett mötesrum: "På bordet står fräscha blommor från Reso. I bokhyllan står femkronorsböcker från Litteraturfrämjandet."
Dieter Strands uppväxt var ovanlig. Fadern Carl Strand var svensk och ihågkommen som en sorglös pianist från Urshult i sydliga Småland. Denne gifte sig med tyskan Elsa Memmler och sonen Dieter föddes i Leipzig där familjen, med fyra barn, trots andra världskriget stannade ända till 1943. Då blev det åter Urshult. Efter föräldrarnas skilsmässa växte han upp i Karlskrona innan han så småningom hamnade i Stockholms tidningskvarter. När han många år senare lämnade den världen hade han hunnit belönas med både Stora journalistpriset och Guldpennan samt utsetts till hedersdoktor vid Växjö universitet
Några år var han sammanlevande med stjärnjournalisten Annette Kullenberg, i ett förhållande som vännerna trodde var made in heaven, och fick två barn med henne. Men icke. De gled från varandra. Strand åldrades, slutade skriva, pensionerades och blev en enstöring. Han hade också under hela sin karriär ofta ett alltför nära umgänge med spriten.
Efter dödsbeskedet han av tidigare statsministern Ingvar Carlsson som mindes honom som ”engagerad reporter som hade en unik förmåga att skapa intresse för och insyn i politiken”. Och likaledes tidigare statsministern (och utrikesministern) Carl Bildt prisade Dieter Strand som ”tveklöst en av de bästa politiska journalisterna under sin tid. Skarp i iakttagelser, tydlig i åsikter men samtidigt öppen och generös.”
Men han var mer än så. Han var reporter. Sveriges enda street columnist.
Ett antal slumpens skördar skapade fenomenet Dieter Strand; utan dem hade han riskerat att bara bli ännu en välskrivande, partilojal politisk kommentator på en sossetidning. Vid 26 års ålder, efter jobb på landsortstidningar, hamnade han på Stockholms-Tidningen i gamla Klara och visade snabbt talang som elegant skribent. Han blev därför två år senare tidningens rapportör från det amerikanska presidentvalet. Det var då han upptäckte en amerikansk genre: the street columnist. En sådan är en betraktare, iskall och hjärtevarm på samma gång, som redovisar subjektivt tankar men utan att propagera. Han slår sig i slang med ”vanligt folk” och vågar ogenerat ställa vardagliga frågor till höjdare. Det är berättande i stället för nyhetsjakt.
Så utbröt tumult på LO:s tidningar. Stockholms-Tidningen gick i graven och hela Aftonbladets ledarredaktion flydde så det var bara för Stockens ledarskribenter att flytta upp en våning och skriva i ny miljö. Tillsammans med nye chefredaktören Gunnar Fredriksson skrev Dieter Strand under signaturen Struve (namnet hämtat ur Strindbergs “Röda rummet”) ett vasst politiskt söndagskåseri. Men Strand ville mer. Bladets redaktionschef Sigurd Glans kunde läsa tankarna i Strands inåtvända, knutna själ och beredde plats för landets första och hittills enda street coumnist. Strand fick statusplatsen på sistasidan med tidningens första bildbyline och namnet i versaler.
På Metalls kongress eller sossarnas kick-off struntade han i ordförandens eller partiledarens tankar. I stället hittade han kvinnan vid skurhinken och fångade hennes syn på samhället. Och vid OS i Los Angeles 1984 fick han sin egen vinkel genom att en hel natt åka polisbil i staden. Han hade 16 år tidigare i samma stad varit enda svenska journalist på plats på Ambassador Hotel när presidentkandidaten Bobby Kennedy sköts ihjäl. En lång valrörelse, 1973, skildrade Strand utifrån den statistiska sanningen att “som Ljungby röstar, röstar Sverige”. Det blev briljanta vardagsreportage. Ett par valrörelser senare lät han sig “bäddas in“ i Olof Palmes valrörelse och skildrade dennes försök till come back inifrån.
Inbäddad med makten, går det? Risken är förstås stor att reportern blir en i familjen, men Strand noterade mer sånt som att Palme i talarstolen ”går upp på tårna, lyfter ena foten i upphetsning och trampar med den på den andra” eller en scen från ett mötesrum: ”På bordet står fräscha blommor från Reso. I bokhyllan står femkronorsböcker från Litteraturfrämjandet.”
Dieter Strands uppväxt var ovanlig. Fadern Carl Strand var svensk och ihågkommen som en sorglös pianist från Urshult i sydliga Småland. Denne gifte sig med tyskan Elsa Memmler och sonen Dieter föddes i Leipzig där familjen, med fyra barn, trots andra världskriget stannade ända till 1943. Då blev det åter Urshult. Efter föräldrarnas skilsmässa växte han upp i Karlskrona innan han så småningom hamnade i Stockholms tidningskvarter. När han många år senare lämnade den världen hade han hunnit belönas med både Stora journalistpriset och Guldpennan samt utsetts till hedersdoktor vid Växjö universitet
Några år var han sammanlevande med stjärnjournalisten Annette Kullenberg, i ett förhållande som vännerna trodde var made in heaven, och fick två barn med henne. Men icke. De gled från varandra. Strand åldrades, slutade skriva, pensionerades och blev en enstöring. Han hade också under hela sin karriär ofta ett alltför nära umgänge med spriten.
Efter dödsbeskedet han av tidigare statsministern Ingvar Carlsson som mindes honom som ”engagerad reporter som hade en unik förmåga att skapa intresse för och insyn i politiken”. Och likaledes tidigare statsministern (och utrikesministern) Carl Bildt prisade Dieter Strand som ”tveklöst en av de bästa politiska journalisterna under sin tid. Skarp i iakttagelser, tydlig i åsikter men samtidigt öppen och generös.”
Men han var mer än så. Han var reporter. Sveriges enda street columnist.
