Sveriges första kvinnliga domprost

Det var en kamp mot klockan. 56 år hade förflutit sedan Caroline Krook prästvigdes och nu stod öga mot öga med en obotlig lungcancer. Hon hade sedan ett par år arbetat med att skriva sina memoarer, gått igenom dokument, fotografier och brev. Skulle hon hinna? 

Hennes bror hade några år tidigare dött i samma sjukdom och därför lade hon in sig för prover och sedan kom diagnosen och dödsbeskedet samtidigt: bara palliativ vård återstod. Arbetet med memoarerna fortsatte dock enträget samtidigt som väninnan Eva Brunne, hennes efterträdare på biskopsposten i Stockholm, utökade det med maningen att Krook inte, som hon hade tänkt, skulle slänga sina predikningar. De ska nu sparas i Kvinnohistoriska arkivet i Göteborg.

Arbete, arbete. Vart vände hon sig för att få hjälp? Till högsta ort naturligtvis. När den sista helgmålsbönen spelades in för några månader sedan förde hon samtal med Gud: ”Nu får du faktiskt göra ett under för nu vill jag spela in de här helgmålsbönerna – och då måste rösten räcka”. Och så tillade Krook: ”Tänk på allt som jag har gjort för dig.”

Ja, hon hade gjort mycket för sin arbetsgivare. Lättsamheten i samtalet föll sig naturlig. Uppvuxen i Stockholm och sprungen ur en familj av talang, dotterdotter till skådespelaren Alrik Kjellgren och kusin till teaterchefen Ture Rangström. Pappan var jurist och mamman konsthantverkare. Den unga Krook var inställd på att bli skådespelare eller regissör. Men på en kyrkospelskurs mötte hon Olov Hartman, Sigtunastiftelsens ordförande, som kombinerade prästämbetet med kulturell verksamhet. ”En sån där präst skulle man bli!”, tänkte Krook – och livsbanan var avgjord.

Hon prästvigdes i Lunds stift 1969 och kom då till en kyrka i brytningstid. Tre stora frågor fanns och i dem var hon stridbar: frågan om Svenska kyrkans förhållande till staten, prästvigning av kvinnor samt förhållandet mellan prästvigda kvinnor och de som var motståndare till tanken. Hon blev kallad ”djävulens redskap” men kunde senare konstatera att ”alla frågor löst sig”, fast intill slutet stod hon för åsikten att ”kvinnoprästmotståndarna ska lämna Svenska kyrkan”. Krook uppmärksammades när hon blev landets första kvinnliga fängelsepräst och tidningarna fokuserade på ”den unga prästens korta kjolar”. I ett reportage från Kirsebergsanstalten i Malmö löd rubriken:”Sveriges vackraste präst.”

År 1990 blev Caroline Krook Sveriges första kvinnliga domprost i Storkyrkan i Stockholm. Hon tog tidigt ställning för samkönade äktenskap och att  homosexuella par skulle få vigas kyrkligt. Hon argumenterade att Bibelns författare, i synnerhet Paulus, inte kände till det vi idag benämner homosexualitet. Vid Stockholm Pride 2004 invigningstalade Krook och konstaterade: ”För unga människor är allt detta icke-frågor numera.” Själv levde hon med Karin som hon kallade sin livskamrat och som hon inledde vänskapen med i dåvarande KFUK:s scoutverksamhet. Åldersskillnaden var femton år. Krook underströk dock: ”Jag är inte homosexuell. Jag har haft män i mitt liv men aldrig varit intresserad av att gifta mig. Prästkallelsen har upptagit så mycket av mitt fokus.” 

När hon utnämndes till biskop i Stockholm 1998 bad hon stiftets präster att skriva ett brev till henne och beskriva hur de upplever sin roll som präster och situationen i sin församling. En journalist ville ta del av breven och såg dem som offentlig handling. Krook vägrade och sa att det gällde själavård. Krook dömdes i hovrätten till 16 000 kr i böter för tjänstefel. Hon hamnade i hetluften också när hon på sitt sommarställe tagit sig in hos grannarna och dragit ur kontakten till deras radio som spelade högljudd musik. Polisanmälan för hemfridsbrott följde, men målet lades ner.

Krooks valspråk som biskop var taget ur Romarbrevet och löd:  ”Var brinnande i anden – tjäna Herren.”. Men i hennes stora beundrarskara finns många som tycker att hon ännu mera ska minnas för några ord ur en av sina predikningar: ”Det viktiga är inte att bekänna synder utan att bekänna kärlek.”