Utan henne är det inte säkert att Reinfeldt hade bildat regering
Ulrica Schenström, statssekreterare och lobbyist, dog den 11 juni. Hon blev 52 år gammal.
Det finns i politikens värld bara två sorters karisma att spinna på. Den ena är den bländade, iskalla, intelligenta, modell Henry Kissinger, Olof Palme eller möjligen Carl Bildt. Den andra är folkförföraren, charmören, presidentparet Juan och Evita Peron i Argentina, i Sverige kanske en Ian Wachtmeister.
Ulrica Schenström var en Kissinger, rufsigt rödhårig, illsmart blick bakom glasögonen, både strateg och taktiker, idérik. Och sugen på makt. Utan henne är det inte säkert att Fredrik Reinfeldt hade fått bilda regering. Två gånger dessutom. Hon var i sina instinkter mera liberal än gammal-moderat eller konservativ.Men så hade hon också som politisk spelare vandrat den upptrampade stigen via Fria Moderata Studentförbundet, sedan länge ett drivhus för nyliberala, tidvis närmast libertarianska, idéer. Kort efter Moderaternas katastrofval under Bo Lundgren år 2002 fick Schenström ta över posten som partiets pressekreterare. Därmed fanns hon på plats när Fredrik Reinfeldt blev ordförande för Moderaterna påföljande år och en strategiomläggning och förnyelse skulle genomföras.
Det resulterade bland annat i partiets nya, fräcka slogan: DET NYA ARBETARPARTIET. Ytterligare ett år senare, 2004, placerade sig Ulrica Schenström, blott 32-årig, på plats nummer 17 på Fokus lista över de 100 mest inflytelserika personerna i Sverige.
Hon tog gärna åt sig av äran för Moderaternas omstöpning. På tio år fördubblades andelen röster från 15 procent till 30. Och hon stack inte under stol med att hon ville ha en regeringspost efter valframgången 2006.
Hon fick den inte. Men hon blev Fredrik Reinfeldts statssekreterare i Alliansregeringen, det vill säga en av statsministerns allra närmaste och mest betrodda medarbetare.
En arbetskamrat i regeringskansliet beskrev henne med orden ”hon var en vakthund … nej mera, hon var en slaghök”. Barsk och bestämd. Det hade nog kunna bli en ministerportfölj till sist om det inte hade varit för den nesliga händelse som somliga i media kallade Schenströmaffären.
När det kommer till politiska skandaler var detta dock definitivt inte en av de värsta. En paparazzo-fotograf fick en afton, då Schenström hade jour i statsledningen, se henne sitta på restaurang Victoria i Kungsträdgården i Stockholm, ett par stenkast från hennes arbetsplats.
Krogbesöket under jourtjänsten var väl en sak, värre var att hennes sällskap var TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad. Det var vin och pussar i glad förening – och att reportern öppet var gay förminskade inte intresset för saken. Hursomhelst; drevet gick, moralens fanor hissades högt och Fredrik Reinfeldt var inte känd för att stå bakom sina medarbetare när det började blåsa, så Schenström rök.
Hennes fortsatta karriär var kreativ och fri. Hon knöts till en av huvudstadens större så kallade kommunikationsbyråer, blev alltså lobbyist. Hon startade senare en egen byrå i sitt eget namn. Den drev hon dock inte så länge innan hon blev chef för Fores, en tankesmedja som startades av Centerpartiet men som kallade sig liberal. Och till och med folk från Liberalerna smög sig till dess möten.
Schenström var en Reinfeld-moderat och som sådan en uttalad motståndare till varje form av acceptans för samarbete med Sverigedemokraterna. För att bekämpa invandrarfientlighet bildade hon även nätverket Tisdagsklubben med andra politiker från olika partier.
Anders Lindberg, som är politisk chefredaktör på socialdemokratiska Aftonbladet, och som under elva år varje vecka gjorde podden ”Åsiktskorridoren” tillsammans med Schenström beskrev henne som ”en person som alltid drev sin egen linje”.
Hon var glad i debatter och syntes och hördes i alla möjliga sammanhang. Med säkerhet kan sägas att Schenströms frånfälle i alla fall inte gör den svenska åsiktskorridoren bredare.
Det finns i politikens värld bara två sorters karisma att spinna på. Den ena är den bländade, iskalla, intelligenta, modell Henry Kissinger, Olof Palme eller möjligen Carl Bildt. Den andra är folkförföraren, charmören, presidentparet Juan och Evita Peron i Argentina, i Sverige kanske en Ian Wachtmeister.
Ulrica Schenström var en Kissinger, rufsigt rödhårig, illsmart blick bakom glasögonen, både strateg och taktiker, idérik. Och sugen på makt. Utan henne är det inte säkert att Fredrik Reinfeldt hade fått bilda regering. Två gånger dessutom. Hon var i sina instinkter mera liberal än gammal-moderat eller konservativ.Men så hade hon också som politisk spelare vandrat den upptrampade stigen via Fria Moderata Studentförbundet, sedan länge ett drivhus för nyliberala, tidvis närmast libertarianska, idéer. Kort efter Moderaternas katastrofval under Bo Lundgren år 2002 fick Schenström ta över posten som partiets pressekreterare. Därmed fanns hon på plats när Fredrik Reinfeldt blev ordförande för Moderaterna påföljande år och en strategiomläggning och förnyelse skulle genomföras.
Det resulterade bland annat i partiets nya, fräcka slogan: DET NYA ARBETARPARTIET. Ytterligare ett år senare, 2004, placerade sig Ulrica Schenström, blott 32-årig, på plats nummer 17 på Fokus lista över de 100 mest inflytelserika personerna i Sverige.
Hon tog gärna åt sig av äran för Moderaternas omstöpning. På tio år fördubblades andelen röster från 15 procent till 30. Och hon stack inte under stol med att hon ville ha en regeringspost efter valframgången 2006.
Hon fick den inte. Men hon blev Fredrik Reinfeldts statssekreterare i Alliansregeringen, det vill säga en av statsministerns allra närmaste och mest betrodda medarbetare.
En arbetskamrat i regeringskansliet beskrev henne med orden ”hon var en vakthund … nej mera, hon var en slaghök”. Barsk och bestämd. Det hade nog kunna bli en ministerportfölj till sist om det inte hade varit för den nesliga händelse som somliga i media kallade Schenströmaffären.
När det kommer till politiska skandaler var detta dock definitivt inte en av de värsta. En paparazzo-fotograf fick en afton, då Schenström hade jour i statsledningen, se henne sitta på restaurang Victoria i Kungsträdgården i Stockholm, ett par stenkast från hennes arbetsplats.
Krogbesöket under jourtjänsten var väl en sak, värre var att hennes sällskap var TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad. Det var vin och pussar i glad förening – och att reportern öppet var gay förminskade inte intresset för saken. Hursomhelst; drevet gick, moralens fanor hissades högt och Fredrik Reinfeldt var inte känd för att stå bakom sina medarbetare när det började blåsa, så Schenström rök.
Hennes fortsatta karriär var kreativ och fri. Hon knöts till en av huvudstadens större så kallade kommunikationsbyråer, blev alltså lobbyist. Hon startade senare en egen byrå i sitt eget namn. Den drev hon dock inte så länge innan hon blev chef för Fores, en tankesmedja som startades av Centerpartiet men som kallade sig liberal. Och till och med folk från Liberalerna smög sig till dess möten.
Schenström var en Reinfeld-moderat och som sådan en uttalad motståndare till varje form av acceptans för samarbete med Sverigedemokraterna. För att bekämpa invandrarfientlighet bildade hon även nätverket Tisdagsklubben med andra politiker från olika partier.
Anders Lindberg, som är politisk chefredaktör på socialdemokratiska Aftonbladet, och som under elva år varje vecka gjorde podden ”Åsiktskorridoren” tillsammans med Schenström beskrev henne som ”en person som alltid drev sin egen linje”.
Hon var glad i debatter och syntes och hördes i alla möjliga sammanhang. Med säkerhet kan sägas att Schenströms frånfälle i alla fall inte gör den svenska åsiktskorridoren bredare.
