Aggie Öhman: ”Hur kan vi komma till rätta med frånvaron om vi inte vet vilka elever som är borta?”

Aggie Öhman var före sin tid med att uppmärksamma ett växande och ofta förbisett problem i den svenska skolan: den alarmerande omfattningen av skolfrånvaro. När sedan debatten kom att kretsa kring begrepp som hemmasittare, diagnoser och ogiltig frånvaro, kom hon att inse att problematiken är betydligt mer komplex, djupt rotad och systematisk. Hon menar att det handlar om missad rätt till utbildning för en långt större grupp elever än dem som uppmärksammas i debatten, och att detta kan få långtgående konsekvenser för deras framtid.

– Skolan är en skyddsfaktor mot allting. Hälsa och att få jobb i framtiden och att må bra, inte missbruka och vi vet ju att de som gått till skolan får ett bättre liv i allmänhet.

Aggie Öhman är skolutvecklare och debattör, specialiserad på skolfrånvaro. Hon riktar skarp kritik mot att göra barn och unga till problembärare i stället för att se till den kontext de befinner sig i. Idag vill hon få oss att reagera tidigt på frånvaro genom att lära oss känna igen varningssignalerna och vilka som är de utlösande riskfaktorerna och skolfrånvarotyperna. För detta har hon utarbetat en arbetsmodell baserad på forskning och beprövad kunskap för att jobba proaktivt så att skolfrånvaron aldrig hinner bli problematisk.

Hon varnar för att missa de barngrupper som saknar resursstarka föräldrar som kan föra deras kamp när skolans förmåga brister och uppmanar alla professioner att ta sitt ansvar och nyttja sin kompetens för att tillsammans hålla ett vakande öga på de tidiga signalerna om att en elev börjar frånvara.

Med en mångårig bakgrund som civilekonom inom IT- och webbvärlden har Aggie Öhman tagit med sig ett grundläggande tänk kring användarperspektiv och tillgänglighet in i skolfrågorna med inställningen att skolan måste vara anpassad för elevernas behov och inte tvärt om.

Hon startade den inflytelserika bloggen Prestationsprinsen 2010 som senare även blev en ideell förening. Och fokuserade tidigt på barn och unga som tänker, känner och gör annorlunda, och kom att bli en av de första att lyfta begreppet hemmasittare långt innan varken media eller politiker visade något större intresse för frågan. Hon var med och anordnade konferensen Hemmasittardagen där barn, föräldrar och specialister satt i panelen, höll i föräldragrupper och bidrog till att spräcka hål på en rad fördomar om det som tidigare klumpats ihop under begrepp som skolk.

– Jag kom in i skolfrånvaroproblematiken via hemmasittare, men insåg snabbt att det var mycket mer komplext. Frånvaro görs för enkelt i debatten. Och den resan har jag också gjort, bara det att jag ligger drygt tio år före, säger Aggie Öhman med en bestämdhet som präglar hennes engagemang.

2016 släppte hon på eget initiativ den uppmärksammade rapporten Skolans tomma stolar för att tydligt uppmärksamma skolfrånvaro som en avgörande utgångspunkt för att förstå en rad andra problemfrågor inom skolan. Hon efterfrågade ett nationellt register över frånvarons omfattning på både grupp och individnivå för att möjliggöra en djupgående analys av samband och för att kunna sätta in rätt åtgärder på ett effektivt sätt.

– Hur kan vi annars komma till rätta med frånvaro om vi inte vet vilka som är borta, hur mycket och varför?

Rapporten fick ett betydande gehör och kom att bli ett viktigt underlag för en statlig utredning.

I dag fortsätter Aggie Öhman att vara i framkant. I sin nya bok Skolfrånvaro och närvaro – en handbok vill hon bredda och fördjupa förståelsen för de komplexa orsakerna till skolfrånvaro och hur man effektivt kan främja skolnärvaro. Hon presenterar sin forskningsbaserade arbetsmodell, Prinsmodellen (Present in School), som ett stödverktyg för att öka skolpersonalens kompetens i att hantera dessa typer av problem och menar numera att hemmasittare är ett alltför luddigt begrepp som bara beskriver en liten del av en mycket större och mer mångfacetterad problematik.

Man kan med rätta säga att hon är skolvärldens Pippi Långstrump. En rebell som inte räds att säga vad hon tycker och tänker, och som vågar sticka ut och vara obekväm om det behövs för att driva förändring.

– Jag är fostrad i tron på att min röst är viktig. Rörde mig tidigt i intellektuella kretsar kring min pappa som var ständig sekreterare för Vetenskapsakademien. En miljö som ingav självförtroende med vuxna som lyssnade till vad jag hade att säga.

– Jag blev tidigt medveten om hur barndomen präglar hela ens liv. Får man lära sig att det är roligt att lära sig saker och att utvecklas, diskutera, fundera så tror jag att barnen får ett bättre liv och vi får ett bättre samhälle, jag tror att det blir bättre för världen för jag tror vi behöver människor som vill tänka och lära sig och ta till sig nytt. Och jag tror att om man slås ut i skolan och föräldrar inte orkar, förmår, vill eller vad det nu är att ge en bra barndom så kommer det prägla en.

– Så vi måste se till att så många barn och unga som möjligt får det bra i både skolan, hemma och på fritiden. Problemet är att det är ett lotteri vilken skola, lärare eller föräldrar man har.

Som liten flyttade familjen till USA och Aggie Öhman gick på en lekskola där hon hade en lärarinna som blev arg på henne för att hon inte gjorde som hon sa.

– Men jag fattade ju inte vad hon sa. Så det var min första skolprotest att jag vägrade gå dit. I efterhand hör denna incident till de historier som fått mig att fundera över hur vuxna är och hur barn är och sedan många gånger genom livet tänkt mycket på det här; Hur vi ser på olika människor. Får man vara den man är? Har vi förståelse för varandra?

Aggie Öhman är själv mamma till tre numera vuxna söner med olika skolgång. En var blyg, en hade extremt lätt för sig tidigt, en var som hon att när han upplevde att något var orättvist så accepterade han inte det och då gick han inte på den lärarens lektioner. Hennes äldste son fick läsa samma matte i tre år för att vänta in att de andra barnen skulle hinna ikapp. Sedan hade han inte engelska utan tränade de yngre i schack i stället. Hur var det med hans rätt till utbildning, undrade hon.

Aggie Öhman lyfter fram vikten av att uppmärksamma frånvaro tidigt, redan vid tio procent, och att analysera mönster över tid. Hon kritiserar det nuvarande systemet där man ofta väntar tills frånvaron är upprepad eller långvarig och menar att vi måste hålla koll på all slags frånvaro, oavsett om den är giltig eller ogiltig och analysera helheten då orsaker till frånvaro är komplexa och kan vara både skolrelaterade, familjerelaterade, eller bero på skolundvikande beteende, klassiskt skolk eller sjukdom.

– För att kunna åtgärda frånvaro så måste vi fundera på hur det är i skolan. Hur är undervisningen, hur är miljön, hur är bemötandet, hur är det hemma och vad har den här eleven för förutsättningar. Vi måste samla in fakta och det kan vara både data och kvalitativ information som mående eller inställning, föräldraförmåga att stötta eller en lärares undervisning.

– Jag tycker att vi är för snabba att göra den som vi tycker är jobbig till problembärare när det kanske är både samhället och skolan och familjen och rådande värderingar som gör det svårt för barn och unga.

Aggie Öhman menar att fokus ofta ligger på fel saker, med ett överdrivet fokus på betyg och dokumentation, medan barnens lärande och välbefinnande hamnar i skymundan. Hon kritiserar också lärarutbildningen och menar att det finns en brist på engagemang och vilja att utvecklas bland många lärare och efterlyser en översyn av skolsystemet, med fokus på att skapa en mer inkluderande och stödjande miljö för alla elever där elever lär sig, trivs och vill vara.

– Hur kan vi ha en samhällsdebatt där vi oroar oss för sjunkande resultat, oroar oss för behörighet till gymnasier och så är det inte viktigt att se i vilken grad eleverna är i skolan?

Toppbild. Aggie Öhman, ”skolvärldens Pippi Långstrump”, fortsätter kampen för att få hemmasittarna att återvända till klassrummet. Foto: Miko Lazic

***

Läs även: Ultras – så mycket mer än läktarvåld

Läs även: Richard Jomshof: ”De är inte ett dugg bättre än de som krökte rygg för nazisterna”