Alexis Pontvik: ”Nya Slussen är en vårta på Stockholms ansikte”

Dagens byggplaner i Stockholms innerstad är värre än rivningarna av Klarakvarteren. Det säger professorn i stadsbyggnad Alexis Pontvik.

Text: Lars Anders Johansson

Toppbild: Jezzica Sunmo

Toppbild: Jezzica Sunmo

Dimman som ligger tung över Ladugårdsgärdet i Stockholm har precis fått sällskap av skymningen. Peter Celsings filmhus från 1971 skjuter ut ur halvdagern som en strandad Finlandsfärja i grå betong. Jag träffar Alexis Pontvik i den tidstypiska foajén och vi slår oss ned i de vinröda skinnsofforna, signerade Celsing.

Alexis Pontvik ser ut precis som jag föreställer mig att en pensionerad professor i arkitektur och stadsbyggnad ska se ut. Håret på ända, blicken fastnar ofta i fjärran. Drömmande. Han talar lågmält, men engagerat. Han är en man med en mission, nyss återvänd från Umeå där han hållit föredrag om sin senaste bok.

Den är egentligen två böcker. Den första delen heter Stenstadens särprägel och bär undertiteln En liten skrift om Stockholms identitet. Vänder man boken bak och fram och upp och ned möter del två: Stenstadens förstörelse; Rapport om Stockholms förlorade identitet.

– Jag har granskat Stockholms kartbild i flera år och gått runt och plåtat. Alla andra böcker om Stockholm handlar om slottet, om tidsepoker, stilar. Den här boken handlar om Stockholms gestalt.

Stenstaden

Stockholms stenstad som byggdes vid slutet av 1800-talet är unik i världen, anser Pontvik. Spänningsförhållandet mellan stadsplanen, kvartersstaden, och de speciella geografiska förutsättningarna i landskapet, ger Stockholm dess identitet.

Alexis Pontviks argumentation för Stockholms särprägel är engagerad. Foto: Jezzica Sunmo

– Om du tittar på en flygbild över stan så ser du hur den här europeiska stadsplanen landar i sprickdalslandskapet och anpassar sig, hur stadsmassan måste anpassa sig till de här landskapliga konturerna, de topografiska förhållandena, vattendrag och allting, säger han.

Pontviks argumentation för Stockholms särprägel är engagerad, särskilt när han talar om gamla stan.

– Gamla stan är en av de finaste historiska miljöer som du överhuvudtaget kan hitta någonstans.

Men också gamla stan skulle förlora sina kvaliteter om den inte omgavs av stenstaden, staden innanför tullarna, anser Alexis Pontvik, och denna stenstad är nu på allvar hotad.

–Man kan inte bara smälla upp skyskrapor och tro att det inte påverkar gamla stan, och resten.

”En hel värld går förlorad”

Framförallt är det två trender i samtiden som hotar Stockholms innerstad och dess unika identitet, enligt Pontvik. Den första är rivningarna av taklandskapet på Norrmalm.

– Stadsbyggnadskontoret och exploateringskontoret har i praktiken gett fastighetsutvecklare från Sverige och utlandet fria händer och godkänt att de bygger två, tre och ibland fler våningar ovanpå befintliga byggnader i city.

Med detta går en hel värld förlorad, förklarar Pontvik, ett taklandskap med ett eget språk, med egna former, vindskupor, tureller. Bankpalats med koppartak försvinner.

– Jag har en bild i boken som visar det, hur taklandskapet successivt har rivits. Det är ju inte heller så att det är nya tak man bygger, inte ens takformer. Man bygger bara lådor, alltså det är anläggningar, inte arkitektur som byggs.

Det andra överhängande hotet mot stenstadens särprägel som Pontvik ser är den överdäckning av spårområdet och Klarastrandsleden som planeras mellan Kungsholmen och Vasastaden.

– Det kommer att bli en megastruktur, en väg- och spåröverdäckning ovanpå vilket höga hus byggs som sträcker sig mellan Vasastaden och Kungsholmen, från Centralen upp till Karlbergslott. Det är avgörande ingrepp i stenstadens struktur, så som vi känner den i dag.

Alexis Pontvik menar att de förändringar som nu äger rum i centrala Stockholm till och med utgör ett större hot mot stadens karaktär än rivningarna av Klarakvarteren.

– Rivningarna av Klara berörde ett begränsat område, medan rivningarna av taklandskapet på Norrmalm och megastrukturen mellan Vasastaden och Kungsholmen är en enorm förändring av stadens själva struktur.

Hötorget 1954. Året innan hade Klarakvarteren nåtts av den stora rivningsvågen. Foto: TT

Både överdäckningen och rivningen av taklandskapet springer ur en vilja att förtäta den redan äta innerstadsbebyggelsen, något Alexis Pontvik är kritisk till.

– Täthet är förutsättningen för en stad. Men för mycket täthet är inte bra, så det är en balansgång.

Innerstaden förtätas sönder

I stället för att ta vara på den täta kvartersstadens kvaliteter och sprida dem till ytterområdena håller beslutsfattarna och politikerna på att förtäta sönder innerstaden. Det är ett dubbelfel, hävdar Pontvik, eftersom det innebär att innerstaden på sikt förlorar de egenskaper som gör den attraktiv, samtidigt som ytterstaden lämnas i sticket.

– Stockholm växer och växer och den ena förorten läggs till den andra, längs kollektivtrafiksystemet. Men folk åker hela tiden in till innerstaden, för att den är en magnet på grund av sin diversitet, kulturellt och kommersiellt.

Kvartersstadens struktur har rumsliga kvaliteter och samtidigt gårdsutrymmet, där det halvprivata kan äga rum, där barn kan leka, där folk kan vara, säger Alexis Pontvik.

– En stad som består av punkthus eller fristående hus, har inte samma sociala potential. Därför att runtom punkthus uppstår mellanrum, inte rum.

Detaljplaneringssystemet

Huvudorsaken till att Stockholms innerstad, men också många andra svenska städer, håller på att förstöras, ser Alexis Pontvik i detaljplaneringssystemet. När stenstaden växte fram tillämpades helt andra stadsbyggnadsprinciper. Då byggdes staden utifrån en generalplan och ett antal på förhand uppställda kriterier, som antal våningar och takfotshöjd.

Detaljplaneringen är ingen planering, det är en ickeplanering.

Det var ett mycket effektivt sätt att bygga stad: större delen av Stockholms stenstad, 2000 fastigheter, byggdes inom loppet av tio år mellan 1880 och 1890. I dag upprättas i stället detaljplaner för varje enskilt område, något som är både dyrt och tidskrävande och som enligt Alexis Pontvik leder till att sammanhangen och kontinuiteten i staden går förlorade.

– Detaljplaneringen är ingen planering, det är en ickeplanering. I vilket kultiverat samhälle som helst bestämmer man olika områden i staden, vilken struktur de ska ha, hur många våningar, vilken takfotshöjd och så vidare. Detaljplaneregleringen är det stora problemet i svensk stadsbyggnad.

Han understryker att stadsbyggnad handlar om att förutse problem och sedan utveckla strukturer för att möta dem, först i planer, sedan i modeller och till sist i verkligheten. Det hade varit omöjligt att bygga stenstaden med dagens planeringsinstrument.

– Det hade blivit en mardröm. Samtalet mellan byggnaderna, kontinuiteten som gör en stad till en stad, hade gått förlorad när varje tomt hade haft olika kriterier utifrån olika detaljplaner.

”En brutal historia att börja bebygga stadsgården”

Intervjun närmar sig slutet och vi kommer in på ämnet Slussen, en fråga Alexis Pontvik är mer insatt i än de flesta. 1991 vann hans förslag den idétävling om ombyggnad av Slussen som staden lyst ut, men förslaget kom aldrig att genomföras. Han suckar uppgivet när jag frågar vad han tycker om den nya Slussen-lösning som håller på att byggas.

– Jag tycker att den är ganska trist: det är t-korsningar, trafiken står liksom stilla. Om du tänker på arkitekten Tage William-Olssons Slussen där allting rörde sig, det fanns ingen stillastående trafik. Dessutom är det ganska skrattretande att köpa en färdig bro i Kina och transportera den till Stockholm. Mina utländska kollegor kan knappt tro att det är sant. Varför gör man så? En stålbro kan ju byggas i element.

Bygget av nya Slussen. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Mest kritisk är dock Pontvik till den bebyggelse som planeras i anslutning till Slussen, på en överdäckning av stadsgården.

– Det är en brutal historia att börja bebygga stadsgården. För det öppnar för fortsättning, det är ett prejudikat. Jag tror att de större byggnadsvolymer som kommer att hamna framför förkastningsbranten, framför KF-huset och Glashuset, kommer att förändra staden i grunden. Om du tänker på Stockholm som ett ansikte, det här projektet är en vårta på Mälardrottningens ansikte. Eller flera vårtor skulle jag säga.

Mörkret har lagt sig över Gärdet när vi bryter upp från Filmhuset.

– Megastrukturen som nu planeras att byggas, den måste stoppas. Jag är beredd att göra allt för att den ska stoppas.

Jag frågar hur långt han är beredd att gå för att stoppa megastrukturen.

– Det kan man ju inte säga i en intervju, men långt!

Alexis Pontvik

Yrke: Arkitekt, professor emeritus i arkitektur och stadsbyggnad

Född: Stockholm 1951

Bor: Birkastan Stockholm

Familj: Dotter Paula och son Alvin

Aktuell: Boken Stenstadens särprägel/Stenstadens förstörelse

Hobbies: Sex citrusträd, bättre än att ha hund

Äter: Vegetarian, men äter allt utom kött

Dricker: Rött vin, Pinot Noir

Läser: Facklitteratur, helst inom arkitektur, Ulf Lindes konstessä Spejare (1960).

Ogillar: Klantig hantering av stenstaden

***

Text: Lars Anders Johansson

Toppbild: Jezzica Sunmo