Ärkebiskopen: ”Sverige har nog världens snävaste definition av tro”

Ärkebiskop Martin Modéus leder en kyrka som kallas sekulariserad, men som fortfarande bär upp stora delar av Sveriges kultur och andliga infrastruktur. I Nathan Söderbloms gamla bibliotek talar han om tro, kultur och varför kyrkan inte tänker tona ned sin bekännelse.

Dimman är tät i Uppsala och ärkebiskopsgården ligger inbäddad i dis. Innanför de tjocka murarna finns ett bibliotek med höga bokhyllor, skinnband och Nathan Söderbloms boksamling. Här talar nuvarande ärkebiskop Martin Modéus om tro, kultur och Svenska kyrkans roll i ett land som kallar sig sekulariserat.

– Svenska kyrkan är en kristen kyrka med stort självförtroende i sin tro. Vi har inga planer på att tona ner vår bekännelse för att passa statsmakten eller opinionen, säger han.

Att Martin Modéus alls blev präst var inte självklart. Som tonåring stod han och vägde mellan prästyrket och arkitektyrket.

– Jag är väldigt husintresserad. Att få bo i ärkebiskopsgården är därför som att bo i en dröm. Men hus är inte bara material. De berättar om människors liv och historia, säger han.

Martin Modéus växte upp med kristen tro som självklar bakgrund, men beslutet att gå in på prästriktningen kom i 17-årsåldern. Efter teologistudier, prästvigning för Växjö stift och tjänst i Vaggeryd följde år i Botkyrka och forskarstudier i Lund.

Avhandlingen låg i korsningen mellan exegetik och socialantropologi. Marin Modéus ägnade sig åt ritforskning.

– Jag är intresserad av vad människan gör med riter och vad riten gör med människan. Det har jag haft stor nytta av både i gudstjänstutveckling och i ledarskap.

Efter tiden som biskop i Linköpings stift valdes han 2022 till ärkebiskop. Frågan om det egna vägvalet återkommer han till i termer av kallelse.

– Jag hoppas att det är Guds vilja. Kallelse gäller inte bara präster. Den kan gälla arkitekter, busschaufförer eller rörmokare. Poängen är att försöka leva sina val i samklang med Guds vilja och hoppet om en bättre värld, utifrån den plats man har.

I offentligheten uppfattas ärkebiskopen ofta som kyrkans högste chef. Det är en missuppfattning, anser Martin Modéus.

– Chef är jag definitivt inte. Rollen brukar beskrivas som primus inter pares, den främste bland jämlikar. Jag är en av många biskopar, men har ansvar för att leda biskopsmötet och kyrkostyrelsen och att företräda kyrkan i olika sammanhang.

– Ärkebiskopen kan inte gå in och möblera om kyrkans struktur eller hitta på saker som är främmande för beslutsorganen. Vi är noga med att kyrkan styrs demokratiskt.

Relationen mellan kyrka och stat är ett återkommande tema i svensk debatt. Formellt skildes Svenska kyrkan från staten år 2000, men en särskild lag slår fast att kyrkan ska vara rikstäckande, evangelisk-luthersk och demokratiskt uppbyggd.

– Staten ska vara sekulär. Samhället ska inte vara det. Om samhället blir sekulärt får vi en sekularistisk statsreligion, och det är det ingen som har beslutat om, säger Martin Modéus.

I lagstiftningen ser han en insikt om att det finns dimensioner av människan som staten inte kan hantera själv.

– Det behövs en andlig infrastruktur i landet. Där har Svenska kyrkan ett ansvar med kyrkor, lokal närvaro och verksamhet. Men vi suger inte upp allt syre. Kommer någon och ber om hjälp att få tag på en imam, då hjälper vi till med det.

Begreppet kulturkristendom används ofta om människor som uppskattar kristna traditioner, kyrkorum, musik och högtider, men känner sig obekväma när samtalet kommer in på Jesus. Sverige beskrivs gärna som världens mest sekulariserade land. Den bilden köper han inte.

– Jag tror inte att människor är så oresonligt oandliga. Däremot har vi nog världens snävaste definition av tro.

Han menar att Sverige har kokat bort mycket av det som i stora delar av världen självklart räknas som tro.

– Kvar blir en liten intellektuell kärna mellan öronen, väldigt snäv och tydligt definierad. Får man bara det kvar är det inte konstigt om folk säger att de inte tror.

När någon kallar sig ”kulturkristen” hör han något annat.

– Jag hör att man börjar ana att allt det här hör ihop. Tro är mer än åsikter. Det handlar om relationer, liv, språk, kropp, musik, rum.

Han återkommer till en bild från Linköpings domkyrka.

– Står man på en viss plats ser man med ena ögonvrån den helige Andes duva, fångad i flykten med dolt ansikte. Med den andra ser man Jesus, fullständigt mänskligt gestaltad i altartavlan. Båda bilderna behövs. Tar man bort den ogripbare guden blir allt platt. Tar man bort den mänskliga bilden blir allt dimma. Kyrkan rör sig i skärningspunkten mellan båda.

Statistiskt är Svenska kyrkan landets största arrangör av kulturevenemang. Körverksamhet, konserter, orgelmusik, utställningar och ett rikstäckande bestånd av kyrkobyggnader gör kyrkan till en tung aktör i svenskt kulturliv.

– Gör man ekonomiska beräkningar landar värdet av kyrkans kulturinsatser på miljardbelopp. Det är inte min favorit att räkna kultur i pengar, men det visar storleken, säger Martin Modéus.

Han vill inte frikoppla kulturen från tron.

– Det är ingen slump att kyrkan arbetar med kulturella uttryck. Människan behöver språk, uttrycksformer och miljöer där hon får tag på sitt liv och kan sätta det i ett större sammanhang, både med andra människor och med Gud.

På senare år har allt fler vittnat om ett oväntat intresse för kristen tro bland unga män. Kyrkan försöker fånga upp det genom samtalsgrupper, bibelstudier och modellen katekumenat, där den egna livsberättelsen möter den kristna berättelsen och gudstjänstlivet.

Gudstjänsten själv är också en inkörsport, hävdar han.

– Den ger utrymme för egen reflektion och bön och för formulerade böner man kan växa in i. Predikan ska inte få alla att tycka som prästen, utan ge tankestoff. Går man därifrån och är arg på predikanten kan utfallet vara lika gott som om man är helt nöjd, så länge man faktiskt tänker själv.

En seglivad kritik mot Svenska kyrkan gäller partiernas roll i kyrkovalen. Nomineringsgrupperna har ofta kopplingar till riksdagspartier, och det har funnits exempel på företrädare som öppet sagt att de inte är troende.

– En organisation med över fem miljoner medlemmar måste styras på något sätt. Utifrån vår kristna människosyn har vi valt demokratin. Då måste det finnas grupperingar man kan rösta på, säger Modéus.

När kyrkan skildes från staten behöll man systemet som fanns. Sedan dess har utvecklingen gått mot större frikoppling från moderpartierna. Valdeltagandet, knappt 20 procent, vill han inte beskriva som lågt.

– Det är en medlemsorganisation. Här finns varken plånboksfrågor eller försvarsbeslut. I det ljuset är knappt 20 procent inte dåligt.

När Martin Modéus talar om kultur återkommer han till hur avgörande kristen kunskap är för att förstå europeiskt tänkande.

– Demokratin och betoningen av individens frihet i det liberala samhället kommer ur reformationen och luthersk tradition.

Risken att kristendomen reduceras till kulturhistoria är verklig, menar han. Motmedlet är att se sambandet mellan kultur och livsdjup.

På frågan om framtiden för Svenska kyrkan, när konfirmandkurvorna pekar uppåt och det periodvis är fler som träder in än ur, vill han inte slå fast några stora ord.

– Om det är en tillfällig puckel eller början på en väckelse får vi se.

Lars Anders Johansson är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning.

***

Läs även: ”Den katolska tron ligger närmare den sekulära människan än islam gör”

Läs även: Ruud Koopmans: ”Muslimer hotar redan den svenska demokratin”