Eirik Stubø: ”Jag har upplevt Mozart på ett spa på Kuba – sånt klarar jag mig utan”

”Min var konsten, min var kärleken” sjunger Denise Beck (Floria Tosca) innan hon sjunker ihop i vanmakt. När den sista tonen har förklingat bryter applådåskan ut. Dirigenten Henrik Schaefer tvingas ta en paus innan han kan sätta igång orkestern igen.

Iscensättningen bär Eirik Stubøs signum. Utanverket har eliminerats så att dramat kan träda fram. Scenerierna förefaller skräddarsydda. Nämnda Denise Beck utgör tillsammans med Kjetil Støa (Cavaradossi) och Peter Kajlinger (Scarpia) den andra premiärkvällens välsjungande och välspelande huvudrollstrio på Folkoperan. Efter att exekutionspatrullens blåssextett har lämnat scenen och tragedin fullbordats vet jublet inga gränser.

Dagen efter har jag stämt träff med Eirik Stubø på Folkoperans kontor. I väntan på regissören njuter jag av utsikten över Södermalms takåsar. Marknadschefen Susanne Reuszner gläds åt de fina recensionerna.

– Nu är hälften av höstens biljetter sålda.

Hon räcker över en kopp kaffe. Inte långt senare hör jag en norskklingande röst i korridoren.

– Ursäkta mig! Jag har en ettåring därhemma som är lite krasslig.

Eirik Stubø hälsar glatt, slår sig ner och häller upp ett glas vatten.

– Det är tur att jag inte ska sjunga i kväll” säger han och tar en klunk. Rösten är beslöjad.

Tosca tillhör de operor som oavbrutet sätts upp på scener världen över. Hur vågar man som regissör ta sig an ett sådant verk?

– För mig är det första gången. Den tanken är till hjälp. Jag påminner mig att min roll är att berätta den här historien. Det får gärna vara underhållande, men det räcker ofta att bara berätta. Vad är det som händer och varför händer det just på det här sättet? De skickliga sångare jag omger mig med kommer ofta själva med goda idéer.”

Många regissörer jobbar i dag med koncept. Har du något regikoncept som du anlägger på en pjäs eller en opera?

– Jag vet inte riktigt vad det betyder, om jag ska vara ärlig.”

Det handlar väl ofta om att man vill säga något om samtiden, med hjälp av ett klassiskt stycke?

– Jag tror inte att det är möjligt. För att citera mystikern Andrej Tarkovskij: ”Min uppgift är inte att lösa mysteriet i pjäsen, men att visa fram det”.

Har du inget behov av att vara originell?

– Att hitta på något som ingen har sett är omöjligt. Jag har upplevt Mozart på ett spa på Kuba. Om det är ett regikoncept så klarar jag mig utan.

Eirik Stubø hostar till och tar en slurk kaffe.

Vad handlar Tosca om?

– Nu när jag jobbar med verket slås jag av hur otroligt mycket känslor vi människor har och hur vi slåss med känslorna för att få det vi vill eller den vi älskar. Att få älska den vi älskar. Hur vi ägnar oss åt allt det där med en enorm intensitet. Och till slut är det över och sen är det kyrkogården.

Du har lång erfarenhet av att regissera teater men har ”bara” satt upp fyra operor. Vilken är skillnaden mellan teater- och operaregi?

– Det svåraste när man jobbar med en pjäs av Tjechov, Ibsen eller Norén är att avgöra om en scen är snabb eller långsam. Finns det många pauser? Hur ska vi spela den? På operan är det inte så mycket att fundera på. Tåget går. Musiken sätter igång. Man kan påverka den, i diskussionen med en dirigent, men inte så mycket. Det är en snabb scen eller en långsam scen som gäller. Musiken ger svaret.

Hur använder du musik i dina teaterföreställningar?

– När jag var en ung regissör och mycket säkrare på allt avstod jag helst från musik. Jag såg det som en sorts manipulation. Med åren och ökad mognad blev jag klar över musikens sceniska möjligheter. När jag 2012 gjorde Eugene O’Neills Klaga månde Elektra använde jag en hel del musik. Skådespelarna sjöng både jazz och rock. Det var som om det öppnade pjäsen, att den behövde det extatiska som musiken tillför.

Varför saknar orkestern i den här uppsättningen stråkmusiker?

– Jag har arbetat med dirigenten Henrik Schaefer tidigare och har stort förtroende för honom. När han presenterade förslaget, ett arrangemang för blåsorkester, var jag skeptisk. Operan är ju egentligen skriven för en större orkester och en större scen. Jag tycker att Henrik har fått till det på ett fantastiskt sätt. Fler än de 25 musiker som medverkar nu tror jag inte att Folkoperan kan klara av – varken rumsligt eller ekonomiskt.

Tosca är en opera om kärlek och makt. Handlar regi i första hand om kärlek eller makt?

– Om kärlek. Any day of the week. Makt förstår jag mig inte på. Jag förstår att man har makt som teaterchef eller regissör. Men om det är utgångspunkten blir det ganska trista saker, tror jag.

Hur undviker man att korrumperas av makt?

– Som tur är får man som regissör mothugg, inte minst av operachefer, sångare och recensenter.

Hade du, under några omständigheter, kunnat bli en Scarpia?

– Jag tror att vem som helst skulle kunna hamna i en mängd konstiga situationer. På scenen kan Scarpia lätt bli en teaterskurk av billigaste märke. Det är svårt att göra en människa av honom. Han är också en tragisk figur, någonsom aldrig fått vara den han vill vara.

Vi reser oss och går ner till scenen för att ta några bilder. Det vilar en ödslighet över spelplatsen. Gårdagens larm är långt borta.

Dina uppsättningar slutar som regel med en nästan tom scen. Tosca är inget undantag.

– Ganska tidigt tänkte jag, helt naivt, att det inte är någon som tror sig titta in i en lägenhet i Wien eller i ett italienskt palats. Jag tilltalas mer av teater som suggestion än som verklighetsbild. För mig uppstår det med sångarna, texten och musiken.

En av dina specialiteter är personregi. Även i den här uppsättningen förefaller sångarna avslappnade. Hur jobbar du med dem?

– Jag tittar och försöker se vad de tycker om med sig själva. Och vad de inte tycker om. Min uppgift är att få dem att bli så bra som möjligt, så fria som möjligt.

Tycker du att du har lyckats?

– Bitvis. Men jag är för nära den här föreställningen nu. Jag måste se den om några veckor, när jag har fått lite distans. Nu tänker jag på allt vi ska uppnå i varje scen. Sitter övergångarna? Svänger det? Är det för hett? För kallt? På en premiär handlar det bara om överlevnad. För mig, i alla fall. En vanlig onsdagkväll kan man gå och titta. Då kan det bli aktuellt med justeringar. Eller så har det blivit bättre.

Hur länge kommer man att vilja sitta i en salong och titta på opera när det finns Netflix?

– Värdet av att vara tillsammans i ett rum – publik och aktörer – kommer alltid att vara stort. Det är något alldeles grundläggande med den aktiviteten. Och en sak som jag har noterat är att publiken inte kommer för koncepten. De kommer för bra berättelser som roar eller upprör.

Är Tosca en bra berättelse?

– När den kommer igång, när alla nycklar är utlämnade, så är den det. Som åskådare vill man följa Tosca, Mario och Scarpia. Man vill bevittna deras kamp. På bara ett dygn nödgas Mario och Tosca att bli vuxna. Det tror jag gör intryck.

Recensenterna verkar överens om att det här är en sevärd föreställning. Vad betyder tidningarnas omdömen?

– Det är alltid roligt med uppskattning. I dag är kritikernas inflytande, på gott och ont, inte lika starkt som när jag började för trettio år sedan.”

Fotograferingen avslutas i foajén, i skenet från den nedgående höstsolen. Eirik Stubø ger sig iväg ut i Hornsgatans buller med premiärkvällens glömda presentpåse. Om några veckor – när känslorna har lagt sig – kommer han tillbaka.