Elis Monteverde Burrau: ”De bästa unga poeterna är kvinnor”

Den svartklädde Elis Monteverde Burrau älskar mörk New York-musik från förr, men också Olle Ljungströms ”allvarliga ironi”. Nu har han precis varit på Moderna Museets Mike Kelley-utställning. Han ska skriva för tidningen Bon som precis har återfötts, men någon regelrätt kritik ska det inte bli. Han kan inte skriva om saker han inte brinner för eller tycker är bra. Däremot har han svårt att tacka nej till uppdrag. ”Om någon frågar säger jag nästan alltid ja”, konstaterar han.

Han, dressad i skinnjacka, tar en öl och sätter sig på uteserveringen på Västertorps hjärta, den krog som Martin Hederos hyllade i en låt med Tonbruket härom året. Senare ska en avslappnad Elis prata om sin scen-persona, och den Elis Monteverde Burrau, snarlik den teatraliska, självsäkra rockstjärneversionen av honom som medverkar i SVT:s Cyklopernas land och som har turnerat med John Cooper Clarke, är inte här i dag, i alla fall inte fullt ut. Förutom när han med ett snett leende sågar äldre människor och möjligen också när vi pratar om debatten kring den ironiska poesin. Men verbal är han och ord och formuleringar tycker han om.

– Dygnet runt går jag och letar efter skojiga, elaka formuleringar. Men då är det bättre att det inte blir litteraturkritik utan en passivt aggressiv tweet eller något annat. Det känns rimligare. Om jag formulerar något, ett medvetet knivstick, så måste jag publicera direkt. Det är väl därför det är tur att man inte har en tryckpress kopplad till sin hjärna. 

Elis Monteverde Burrau säger sedan att vissa läser hans sociala medier som om de vore en kultursida, men att det inte får hämma honom. Han måste få avreagera sig någonstans, menar han. 

När han var tonåring fick han cancer, något han har beskrivit som ”en bitterljuv erfarenhet som sipprar in i allt han gör”. Efter sjukdomen blev Elis en ”väldigt duktig person som tyckte att det var viktigt att ha alla rätt, på flera plan”. Det var också då, under gymnasietiden som han fann kulturen och litteraturen. Då var han mer intresserad av musik- eller kulturjournalistik.

– Jag tror att den unga versionen av mig hade varit mer imponerad av att jag nu sitter i tv i Cyklopernas land än att jag ger ut en ny diktsamling. Den där plugghästen hade nog blivit nervös över hela den här poetbiten för att den är så ostrukturerad. Den yngre Elis hade oroat sig för hur jag ska betala min hyra men den Elis jag är i dag tänker att det löser sig. För det har det gjort hittills. 

Så lägger han till att den där yngre varianten på ett privat plan hade varit djupt imponerad av att han har fru och barn, vilket rent matematiskt betyder att han har haft sex åtminstone en gång i sitt liv. 

Tillbaka till dagens poet-Elis. Han är aldrig nöjd. Ju mer han checkar av, ju fler uttryckssätt, desto mer vill han uppnå. Den rastlösheten gör att utbrändheten ibland inte är långt borta. Men om han blir rik, då ska han lämna Sverige halvårsvis, det är så han säger i dag i alla fall. Då skulle han försöka koppla bort alla digitala impulser och inte läsa fem böcker samtidigt, utan en i taget. 

Någon poesi läste han inte förrän han var sexton-sjutton år. Han hittade till prosan först. Elis läste till exempel Lukas Moodyssons romaner men det föll honom inte in att han även skulle läsa Moodyssons poesi. 

– Det var dumt. Det hade säkert slagit an ännu starkare än det gjorde när jag var tjugofem, även om det var väldigt starkt då också. 

Att han började skriva poesi var inte självklart, men det roligaste som fanns var att skriva fritt. Ändå sökte han till JMK och kom in och det journalistikpluggaråret dödade hans skrivlust totalt. 

De åren kring skiftet mellan 00- och 10-tal, var poesi, i alla fall för ungdomar i Stockholms innerstad, ”en otroligt pinsam grej”, något både främmande och ålderdomligt. Själv smög han, när han väl upptäckte en typ av poesi som han såg som vibrerande, cool och energisk. Han såg gamla Bruno K. Öijer-klipp från någon Imperiet-konsert men bar med sig en känsla av att det där var länge sedan, inte något som fanns i nuet. 

Men han började botanisera, hittade via Martina Lowdens excentriska författarskap kulturtidskriften för unga, Ponton, blev publicerad i den och så träffade han andra som inte heller tyckte att poesi var det töntigaste som fanns. 

– Nu hade jag nog känt att, om jag gick på gymnasiet i dag: ”Fan, måste det vara poesifester överallt hela tiden? Vad tråkigt. Måste jag starta ett band i stället?”. 

Elis Monteverde Burrau beskriver sin tidiga poesi som ganska naiv men också ”förvånansvärt ren”. Den saknade cynism och överanalys. Det var innan han började marineras i annan, skriven poesi och blev påverkad av sin faktiska omvärld. Nu säger han att han har försökt skriva sig tillbaka till en typ av enkelhet.

– När jag och min far gick Första maj-tåget tillsammans som vi alltid gör, sa han att min nya bok är väldigt lättläst. Det tar jag som en komplimang, understryker Elis Monteverde Burrau som sedan flikar in att han vill att hans prosa ska kunna vara spretigare. 

Han menar att hans poesi kan bli läst utanför alla typer av bubblor men att titeln, Till de redan frälsta, är en halvt ironisk titel samtidigt som han uttrycker att han vill behålla känslan av att läsaren ska känna sig inkluderad och att han talar till just hen, trots att man inte har varit frälst tidigare. Några experiment för experimentets skull, går inte att hitta i boken. 

En av förra årets hetsigaste kulturdebatter handlade om Elis och hans unga poetvänner och den ironiska poesin. 

– Den debatten var väldigt grund och resulterade i att en massa fina, självutnämnda intellektuella människor satt och tyckte att några 20-åringar i Stockholm var elitistiska. Motsatsen är det sanna. Men det är kul att det skrivs och det är kul att folk vet vem jag är utan att ha läst mina böcker. 

Ibland borde Elis Monteverde Burrau, menar han själv, avstå poesiuppläsningar eller andra offentliga framträdanden. Han borde åtminstone ta betalt ibland.  

– Men det är svårt. Poesi har blivit så populärt. Jag kan inte säga nej till alla de här barnen, som jag kallar de här tjugoåringarna som frågar mig stup i kvarten. Då ställer man upp när man kan såklart. Just nu är jag trött på mig själv och måste hitta ett nytt sätt att läsa dikterna på live. 

Han gör också både radioteater och musik, tolkar Velvet Underground och Suicide, samtidigt som han gör konstinstallationer/föreställningar tillsammans med sin fru, konstnären Militza Monteverde Burrau. 

– Det är, när jag läser poesi, spännande att kunna bejaka impulser i situationen och känna att det landar, eller att känna att det landar totalt fel. Vad gäller hur jag känner om min roll på den svenska poesiscenen, ändrar jag mig hela tiden. En del av mig känner att folk är trötta på mig. Jag tycker inte att det är mitt fel, det är medias fel, säger Elis Monteverde Burrau och fortsätter:

– Att se på återväxten i svensk poesi är oupphörligen intressant. De bästa unga poeterna är kvinnor och jag har samarbetat med fler kvinnor än män. Det mesta som skrivs är inte bra men det kommer alltid att finnas saker som jag tycker är bra. Jag kan inte heller pissa på att de gör det för att de tycker att det är coolt. Det är en impuls så god som någon och många har börjat som posörer. Som Patti Smith. 

Så Elis Monteverde Burrau får helt enkelt leva med att det är jätteirriterande med en massa pretentiösa unga människor. För det är ännu mer störande med pretentiösa gamla människor. 

– Jag tycker att det är äckligt att åldras.