Fredric Bedoire: ”Rivningsvågen var en orättvisa”

Fredric Bedoire tar emot i sin lägenhet högst upp i ett av de hus i Klarakvarteren som överlevde efterkrigstidens rivingsvåg. Det var rivningsvågen som en gång väckte intresset för arkitekturhistoria.

Våningen ser ut ungefär som man hade kunnat gissa att en pensionerad professor i arkitekturhistoria skulle bo: fylld av böcker, antika möbler och med oljemålningar på väggarna. Bedoire själv är avslappnat klädd i röd rutig flanellskjorta och blåjeans. Nyligen hemkommen från fritidshuset i Dalarna som också fungerar som skrivarstuga. 80 år gammal kan han lägga emeritus till professorstiteln, men Bedoire är i högsta grad aktiv som författare. I höst är han aktuell med ännu en bok, praktverket Modernitetens hemvist om 1800-talets Norrmalm, på Bokförlaget Langenskiöld.

För arkitekturintresserade svenskar är han kanske mest känd för sitt tvåbandsverk Den svenska arkitekturens historia, som tilldelades Stora Fackbokspriset när den kom ut 2015. Själv är han emellertid mest stolt över Ett judiskt Europa: kring uppkomsten av en modern arkitektur 1830–1930 från 1998, som utkom i en tredje upplaga så sent som förra året. Intresset för det judiska är ett tema som återkommer i den nya boken.

När Fredric Bedoire på 1970-talet började skriva om Stockholms rivningar gjorde han det med ett mått av förfäran men utan överord. Under vinjetten Veckans rivning i Dagens Nyheter dokumenterade han hus för hus hur stadens centrum revs.

– Jag försökte hålla mig saklig för att visa hur det var, säger han.

– Men det fanns naturligtvis en protest i själva sakligheten.

När han anställdes vid Stadsmuseet på nyåret 1970 fick han i uppdrag att dokumentera rivningarna i Klarakvarteren.

– Jag höll på med rivningarna och såg hur hårt det gick tillväga. Helt plötsligt, när de rev, kom det målade bjälklag fram från 1600-talet. Det kunde vara stenreliefer, ankarslutar, sådana saker. En ny kunskap kom fram.

Att uppleva rivningsvågen på nära håll formade honom.

– Det är en del av min ungdom, säger Bedoire.

– Det var en orättvisa på något sätt, en felaktighet i det hela.

Efter tiden på Stadsmuseet disputerade han, arbetade på Riksantikvarieämbetet och Kulturdepartementet, och blev sedan lektor och sedermera professor i arkitekturhistoria vid Konsthögskolan. Bland hans många böcker märks Svenska arkitekturens historia, men han framhåller en annan som särskilt betydelsefull.

– På ett djupare plan tycker jag att Ett judiskt Europa är den viktigaste. Den förklarar mycket av den europeiska staden och modernitetens framväxt under 1800-talet. Jag upptäckte hur många av de personer som nämns i den ekonomiska historien faktiskt var judar, men att det aldrig sades.

Fredric Bedoire såg hur samma mönster gick igen i Berlin, Wien, Paris och Budapest.

– Det var något nytt. Det hade inte gjorts förut, att peka på det judiska som ett kitt i kulturen och förnyelsen.

Hans nya bok, Modernitetens hemvist, är på ett sätt en fortsättning på tidigare arbeten om Stockholm, men den handlar i första hand om moderniteten som fenomen.

– Man kan lokalisera den”, säger han.

– Den händer på ett ställe. Det är där den utvecklas. Och i Sverige sker det på Norrmalm.

Bedoire vill skilja mellan modernitet och modernism.

– De kan till och med vara motsatser. 1800-talsmoderniteten föraktades av de radikala modernisterna. Modernismen tar avstånd från 1800-talets formvärld. Det blir alldeles fel. Den ville vara det strikta och enkla, men för mig föds moderniteten redan på 1800-talet.

I boken beskriver han hur Stockholm i början av seklet var en stillastående stad, men hur Norrmalm snart blev centrum för ett nytt liv.

– Det är ju inte hela Stockholm, utan det är Norrmalm det sker. Gamla stan går ner sig, blir förlorad, medan Norrmalm får ett mer internationellt liv. Vi får gatuliv, kafékultur. Och det är huvudsakligen inflyttade judar som driver utvecklingen.

Moderniteten var inte bara teknisk utan social.

– Genom nya människor finns intresse och möjligheter för en industrialism. De hade kontakter överallt och kunde förmedla det till staden.

När Fredric Bedoire talar om ”kapitalismens arkitektur” syftar han på denna förändring.

– De rena kapitalistiska institutionerna etableras och ska ha lokaler. Där använder man gärna glas och stål. Bankhallen är ett bra exempel. Den är inte nationell utan internationell. Den är med nya material och ett fritt formspråk.

De nya byggherrarna var ofta borgare och företagare, inte adelsmän.

– Det finns inget som heter judisk arkitektur”, säger Fredric Bedoire.

– Men det är judiska byggherrar som anlitar kristna arkitekter. De är medvetna om vad som händer i tiden och vet exakt vad de vill ha.

Under samma århundrade växte också en arbetarklass fram, med nya livsmönster och bostäder.

– Det byggs hyreskaserner, ibland fuktiga och svåra att bo i, men det är bättre än hemlöshet. Det är också en del av moderniteten. Även prostitutionen hör till bilden, den blir institutioneriserat. Det finns liggare där man kan se var de bodde. Det blir en annan slags karta över staden.

Att 1800-talets stad beskrivits som mörk och eländig ser han som en delvis efterhandskonstruktion.

– Det är klart att arbetarrörelsen tryckte på de negativa aspekterna, men socialdemokratin och socialismen är också uttryck för modernitet, barn av denna värld.

När Fredric Bedoire kommer in på stadsplaneringen blir han engagerad. Han avvisar tanken på att stadsplaneraren Albert Lindhagen skulle ha kopierat Haussmanns Paris.

– Det är en vulgaritet att säga det. Mönstret med raka gator och solfjäderformade platser fanns redan i 1600-talets trädgårdskonst. Paris var inte särskilt aktuellt. Berlin och Petersburg låg närmare till hands att inspireras av.

Lindhagen var ingen svensk Haussmann utan i första hand en social reformator, menar Fredric Bedoire.

– Han ville skapa den sunda staden, med ljus och luft. Det fanns inget ekonomiskt motiv, utan en önskan att göra staden bättre för alla.

Mot slutet av 1800-talet växte Norrmalm snabbt. Näringsfriheten och industrialiseringen skapade en byggboom.

– Det byggdes kolossalt mycket, säger Fredric Bedoire.

– Och byggmästarna utnyttjade läget och gjorde pengar på det hela. Men det fanns också en rörelse i arkitekturen, mot större variation. Jugendstilen kom som en reaktion mot det klassiska.

Bland arkitekterna lyfter han fram Fredrik Wilhelm Scholander, Fredrik Åbom och Helgo Zettervall.

– Scholander var tongivande, Åbom väldigt habil, och Zettervall gjorde highlights för de här industrialisterna som skapade det nya samhället.

Vid seklets slut hade Norrmalm blivit ett internationellt cityområde.

– Arbetare bor fortfarande i husen, men allt är tätare. Det är en blandning av verksamheter, en politiskt laddad stadsdel.

När han sedan på 1970-talet såg samma stadsdel jämnas med marken väcktes viljan att minnas. Bedoire minns hur han stod vid Regeringsgatan 30, ett 1600-talspalats, när murarna rasade.

– Jag såg bjälklagen sticka ut. Det var som att se historien försvinna framför ögonen.

***

Läs även: Lukas Memborn: ”Förr hade man hundraårsperspektiv”

Läs även: Den moderna arkitekturen har aldrig passat in i människornas verklighet