Gustaf Skarsgård: ”Min nykterhet handlar om överlevnad, inte moralism”

Gustaf Skarsgårds nya roll som väckelseprästen Lars Levi Laestadius i Koka björn omges av ett visst symboliskt skimmer. Han är, på sätt och vis, pånyttfödd. Befriad från tyngden av skådespelarkonstens skyhöga insatser.

– Sex år in i min nykterhet så fattade jag att mitt yrke var min huvuddrog, säger han.

För Skarsgård hade skådespeleriet blivit en källa till identifikation och värde, och han mådde inte bra av det. Efter ett antal avvisade self-tapes ropade han uppgivet till sin fru Caroline: ”Fuck det här, jag ska fan bli bonde”. ”Lycka till, du skulle klara en dag”, svarade hon och han visste att hon hade rätt. Genom att göra sig kvitt resultathetsen fann han en ny tacksamhet och trygghet i sitt yrkeskunnande, en väg in i själva processen.

Intervjun glider in i ett samtal som mer framstår som terapi. Han talar om att släppa identifikationen med yrket, och ironiskt nog först då känna sig självklar i det.

– Det är som att bli man – först när jag slutade bry mig om att vara man kände jag att jag var det, konstaterar Skarsgård upprymt.

Han beskriver Utvandrarna som ett kavaljerprojekt för att lyfta Kristina – och nyligen har han haft internationella roller i storfilmer som Christopher Nolans Oppenheimer och Steven Soderberghs Black Bag. Skarsgård slänger in ännu en välriktad metafor:

– Som att spela triangel i världens bästa orkester, om jag skulle försöka vinna och dra av ett saxsolo skulle det bli jävligt pinsamt, säger han om rollen i Oppenheimer och hur han numera disponerar sin energi och oro på jobbet.

I Koka björn, baserad på Mikael Niemis historiska deckarroman, får Gustaf Skarsgård riva av sitt saxsolo. Hans nyfunna yrkesglädje genomsyrar tolkningen av Lars Levi Laestadius, vars nykterhetskamp ju också är central. Serien inleds när Skarsgårds prost anländer till bruksorten Kengis i 1850-talets Norrbotten med sin samiska fosterson Jussi. När en ung vallpiga försvinner skyller byborna på en slagbjörn. Men den nya prosten, utrustad med hökblick, anar att förövaren är en människa.

– Det var framför allt universumet. Den där köttiga tonträffen, beskrivningen av platsen, botaniken, relationerna. Det var det som lockade mig.

För Gustaf Skarsgård, som inte är någon krimfantast, var inte deckargåtan viktig; han gick igång på den mystiska, närmast mytologiska känslan av 1800-talets Norrland och rollfigurernas komplexitet.

– Jag skiter i vem som gjorde det, men här fanns så mycket mer – ett helt universum att kliva in i.

För att väcka liv i Laestadius fläskar Gustaf Skarsgård på med en rejäl lapplandsdialekt, präglad av samiska h-ljud och nordsamiska repliker, fjärran från Mikael Nyqvists stockholmsdialekt när denne spelade Laestadius i den norska filmen Kautokeinoupproret (2008).

– Det samiska språket speglar naturen. Det finns så många luftljud som påminner om landskapet och som var kul att leka med, säger han.

Som första nordiska originalserien på Disney + leker Koka björn med genren snarare än att vara en historisk dokumentation av Lars Levi Laestadius och Laestadianismen, rörelsen som är uppkallad efter honom. Namnet nämns faktiskt aldrig, bortsett från att prosten kallas för Lasse – men Skarsgård ville inte med ett slarvigt modernt uttal ”slaska ner” en produktion som är så full av omsorg om detaljer, från smutssmink till peruker och utstyrslar. Ta bara sättet som prosten bolmar iväg som ett ånglok, med en enorm pipa som drivkraft.

– Jag tänkte, är den för lång? Men originalet var ännu längre. Det gav oss licens att puffa loss.

Originalet finns faktiskt att beskåda i Laestadius timrade pörte i Pajala, för den som vill dubbelkolla. Jättepipan i alla ära, men det var mitt i en norrländsk myr, med lera upp till midjan och en envist flytande docka som skulle föreställa ett lik, som autenticiteten kulminerade och Skarsgård fann essensen av prästen Lars Levi Laestadius.

– Vi hade 45 minuter på oss, det var kaos, berättar han förtjust om den hektiska inspelningsdagen och fortsätter:

– Och så ser jag plötsligt ett djur krypa på benet, som en blandning av en igel och en mordisk fjäril. Jag hade aldrig sett något liknande, riktigt otäckt.

I det improviserade kaoset, med ett riktigt hål i dyn som kuliss och ingen CGI i sikte eller någon balja i en studio, fick Skarsgård tillfälle att leva ut Laestadius botaniska passion för det vilda och mytologiska.

Prostens budskap om nykterhet och försoning tänder hopp bland de fattiga byborna i Koka björn. Men han väcker samtidigt ilska hos samhällets elit och länsmannen. Lars Levi Laestadius var en sorts ”rebellpredikant” som utmanade statskyrkans stela auktoritet, där kyrkan skänkte brännvin till folket och brukspatroner gödde en alkoholiserad underklass med sprit. Hans svavelosande gudstjänster och nykterhetskamp mot ”satans piss” var på ett sätt djupt politiska handlingar i 1800-talets Norrbotten. Men Laestadius är samtidigt en paradox, vilket fängslade Skarsgård.

– Han är så djupt förankrad i och lojal med samisk kultur, men också en representant för kyrkan – med moderna mått en kolonialist, säger han. Ändå finns ett uppriktigt försök att göra gott.

Denna spänning präglar relationen till Jussi, pojken han vill rädda.

– Han blir besatt av att frälsa honom, kanske på bekostnad av sin egen familj, säger Gustaf Skarsgård.

Kunde du relatera till prosten som upprorsman?

– I vissa avseenden. Jag är inte tyngd av en kristen dikotomi mellan ont och gott. Jag vill ifrågasätta den svartvita världsbilden – det behöver vi som art för att överleva. Det är väldigt mycket nu att man projicerar skuggor på den andra, kollektivt och individuellt. Så där skiljer jag mig mycket från honom.

Men han ser likheter i ambitionen att göra skillnad med stora ord. Det är också svårt att inte dra en (något krystad) parallell mellan Laestadius nykterhetskamp, född ur en tid då sprit var ett verktyg för förtryck, och Skarsgårds egen nykterhet. Om än från ett helt annat perspektiv:

– Min nykterhet handlar om överlevnad, inte moralism, betonar han.

För Gustaf Skarsgård är tillfrisknandet en lektion i att släppa kontrollen.

– Beroendesjukdomen får en att tro att det yttre löser det inre, och då blir man blind för allt annat, säger han och sätter sig upprätt.

Genom att leva för processen fann Gustaf Skarsgård, som konstaterat, glädje:

– Ju fler aspekter jag applicerar det på, desto bättre mår jag. Det positiva kan jag möta med tacksamhet för jag har inte manifesterat det. Och det negativa kan jag möta med högre grad av acceptans. Det är en sån jävla lifehack!

Alla pratar om manifestation idag!

– Fuck manifestation – du riskerar att få precis det du trodde du ville ha och missa vad du behövde.

Gustaf Skarsgård låter alltmer passionerad under samtalets gång. Han blir ofta kontaktad med förfrågningar om att vara ambassadör för diverse kampanjer. Han säger att han brottas med att hitta en balans i sitt sociala engagemang mellan offentlighet och autenticitet – och menar att han skäms för han är ambassadör för Greenpeace. För honom är det fjärilseffekten som räknas, han tycker att små handlingar på jobbet eller som förälder är viktigare än plattityder om att det är farligt med olja.

– Om jag ska centrera mig själv i min publika roll i relation till en massa saker, då kickar skammen in direkt, säger Gustaf Skarsgård och lägger till att han som motvikt till det gärna pratar när han har något relevant att säga. Men som ett subjekt och inte objekt.

– Jag måste också fatta när det dags att riva av ett saxsolo.

***

Läs även: Lydia Sandgren: ”Vem som helst kan debutera, men alla kan inte följa upp det”

Läs även: Stellan Skarsgård: ”Jag har ju aldrig vunnit någon”