Håkan Lahger: ”Slas var väl inte helt politiskt korrekt”

För många av oss som nått mogen ålder är Stig Claesson, Slas en evig följeslagare.

Inte bara för att några av de 84 böcker han gav ut under eget namn är riktigt, riktigt bra. I några fall oumbärliga.

Utan också för att han som porträttmålare så väl fångade och definierade många av sina samtida – från Tage Erlander till Monica Zetterlund.

Och för att han som tecknare och målare så adekvat, spretigt och spänstigt skildrade sitt Stockholm och den landsbygd han kom ifrån och det Europa han gång på gång återvände till.

Om denne Stig Claesson, Slas (1928 – 2008) har Håkan Lahger – författare, musikjournalist, medgrundare till tidskriften Schlager 1980, Skavlan-redaktör med mera på TV – skrivit en omfattande biografi som kommer ut inom kort, Vem älskar Slas? (Albert Bonniers förlag).

– Oftast när det skrivs om Stig blir han ju den där festliga typen som sitter på Pelikan (en krog på Södermalm i Stockholm) och snackar med polarna. Jag ville skriva något som handlar om hela Stig, böckerna, privatlivet, konsten. Jag ville visa att han blev en äldre man som faktiskt ofta satt på landet och hade det lite småtråkigt, skrev böcker och sedan stack till Paris då och då. Jag ville få fram Stigs vardag.

Håkan Lahger träffade Stig Claesson bara vid några tillfällen under en vecka våren 1984 i hans ateljé vid Nytorget i Stockholm. De åt semlor, men deras möten handlade huvudsakligen om hur man skulle få tillbaka Slas resväska som hade försvunnit under de olympiska vinterspelen i Sarajevo, dit hqnvhade varit utsänd av tidningen Schlager. Väskan kom tillrätta, men först ett år senare började Håkan Lahger fundera på att skriva en bok om författaren och konstnären.

– Jag var i Paris för att intervjua Mick Jagger tillsammans med andra journalister, däribland Christer Olsson från Vecko-Revyn. Han hade med sig Slas roman Om vänskap funnes (1981) och ville kolla kvarteren och krogarna där Slas hängde under sina många besök i Paris. Jag hängde på…

Romanen handlar om Stig Claesson och författaren Pär Rådström och relationen dem emellan, men dess epicentrum är Paris 1954, noterar Håkan Lahger i sin bok:

”Platsen där det omvälvande och livsavgörande sker. Det är här Stig Claesson blir förälskad. I kvinnor. I livet. I konsten. I litteraturen. Han förförs av något som han inte vet om han kan eller egentligen vill förklara. Han kom alltid att längta till Paris. Han kom alltid att återvända dit.”

Det dröjde innan Håkan Lahger kunde förverkliga sin idé om en biografi, men några år efter Stig Claessons död 2008 började han intervjua människor som känt och umgåtts med författaren. Ytterligare några år senare reste han på ett stipendium till Jugoslavien och Bulgarien och de miljöer där Stig Claesson 1947 och -48 varvade sina studier på Konstakademien med arbete i de ungdomsbrigader som hjälpte till att bygga upp infrastrukturen efter andra världskriget.

Till en början var det inte helt lätt att intressera något förlag för en bok om Slas. Även om han fortfarande är läst och folkkär, framför allt novellsamlingen Supportern och romanerna Vem älskar Yngve Frej och En vandring i solen, som ju också blivit klassiska filmer,

– Som Klas Östergren säger, det finns ingenting så dött som en författare några år efter hens död. Dessutom ansågs Slas lite omodern och knölig, han var väl inte helt politiskt korrekt – och så kom metoo…

Men nu kommer alltså den första riktiga biografin om Stig Claesson. Den bygger till stor del på hans almanackor, ett slags minidagböcker, och inte minst på brev till och från honom under femtio års tid. Stig Claesson var kanske en lika flitig brevskrivare som August Strindberg. Många brev har gått förlorade men Håkan Lahger har kunnat följa Slas genom livet genom de brev som finns kvar, ofta dag för dag.

Och biografin bygger förstås också på ett stort antal intervjuer med människor som, med Håkan Lahgers ord i förordet, ”haft honom i sina liv, bokstavligt och bildligt”. Till exempel – för att bara nämna några – förläggaren Eva Bonnier, som Slas kallade ”Miss T” och bjöd på medlemskap i Hammarby IF, författaren Yukiko Duke, som Slas alltid kallade Ellington och journalisten Jan Mosander, som när Slas var sjuk satt i en fåtölj hos honom och läste Västgötalagret tyst. Slas tyckte att det kändes bra.

Stig Claesson liv var innehållsrikt, milt uttryckt. Han arbetade ofta snabbt och effektivt, men hans böcker och konst kan ge intrycket att han bara släntrade av genom livet. Som av en händelse blev han vid ett tillfälle i Nice bjuden på konjak av ”en brunbränd skrynklig gentleman” som visade sig vara hertigen av Windsor. Han träffade den amerikanske jazzmusikern Mezz Mezzrow och den franska sångerskan Edith Piaff i Paris, han brevväxlade med den amerikanske författaren Kurt Vonnegut.

När han porträtterade en annan amerikansk författare, Joseph Heller, såg han mer i dennes ansikte än Heller stod ut med.

Författarkollegan PO Enquist beskrev i en recension Stig Claesson som ”en människa som rör sig genom en värld fylld av fantastiska äventyr men hela tiden fastnar i utkanten av äventyret.”

Slas livshållning var att inte höra till, att medvetet ställa sig utanför, skriver Håkan Lahger. Han karakteriserar Slas sätt att beskriva världen som att ”ställa sig bredvid tiden och iaktta skeenden utifrån den nerdragna kepsens perspektiv — hans betraktelser av livet får oss att tänka ett varv till. Bortom det självklara och självgoda”.

Och själva stilen – snabb, effektiv med en överraskande blandning av lätthet och svårmod. Håkan Lahger och flera av dem han intervjuar noterar att människorna i Slas berättelser ofta pratar som ingen egentligen pratar i verkliga livet – men att vi som läsare ändå känner igen oss.

Man kan också beskriva Slas språkliga stil med hans egna ord om sin bildkonst:

”När jag tecknar måste jag vara helt avslappnad och halvt om halvt lite ointresserad av det jag gör … Jag vill kunna teckna som när till exempel Dean Martin sjunger ´That’s Amore´. Han sjunger helt avspänt och nonchalant och man varken anar eller tror att han kanske behövt öva på låten i veckor för att få den att sitta. För att kunna framföra den som om han just kom på den. Det är konst. Just så vill jag kunna teckna. Som om jag aldrig behövt öva.

Håkan Lahger är särskilt förtjust i det enkla i Stig Claessons stilkonst.

– Det är som att han skriver sagor för vuxna som kan läsas högt. Och han är en stor humanist med en speciell förmåga att skildra den lilla till synes obetydliga människan på ett väldigt varmt sätt utan att göra dem till någon slags hjältar. Men visst skrev han för mycket. Han slarvade ibland, och det går inte att komma ifrån att vissa böcker går på tomgång. Men 10-20 av hans böcker är fantastiska, 10-20 är väldigt bra, väldigt få är riktigt dåliga.

De allra bästa?

– Efter oss syndafloden (2002), Vem älskar Yngve Frej (1968), Brev till en hembygdsgård 1974), Västgötalagret (1965), Svart asfalt grönt gräs (2000), svarar Håkan Lahger.

Han väjer inte för de mörka sidorna i Stig Claessons liv, kvinnoaffärerna, sveken, de såriga relationerna med hustrun Taki och de tre barnen, ett 25 år långt dubbelliv med en annan kvinna, det stundom hårda drickandet som då och då ledde till allvarliga ”vurpor”, ja delirium tremens med vård på Sophiahemmet – som Stig Claesson insiktsfullt och förtänksamt ofta hade betalt på ett särskilt konto innan läget blev akut.

Stig Claesson och kärleken är en komplicerad fråga.

– Slas hade inte förmågan att känna saknad och inte förmågan att sörja. Hade han verkligen förmågan till kärlek? Vänskap finns ju inte, det har han och Pär Rådström bestämt [i Om vänskap funnes, 1981]. Kärlek har han inte skrivit så mycket om, huruvida den finns eller inte, säger Håkan Lahger.

I en intervju med Maria Scherer i en veckotidning 1979 hade Stig Claesson i alla fall en del att säga: ”Mina passioner har varit våldsamma. Jag kan göra vad som helst när jag känner passion … Det är livsfarligt att älska”.

Håkan Lahger noterar i sin bok att många av Stig Claessons berättelser handlar om möten mellan en ung omogen pojke och mognare och inte lika oskuldsfulla flickor.

”Han blir ständigt uppraggad av flickor, kvinnor och damer. Det är som om han måste ursäkta sig för att han hamnar i fysisk kontakt med det motsatta könet. Det bara råkar bli så. — Det finns knappt en enda berättelse i hans noveller och romaner där han är den som driver på och önskar en relation. Kvinnorna erövrar honom.”

Håkan Lahger ville egentligen inte ha med namnet Slas i titeln på sin bok men fann förslaget Vem älskar Slas? oemotståndligt. Titeln är förstås en blinkning till en av Stig Claessons bästa romaner, men där finns också två andra dimensioner eller underförstådda frågor. Vem eller vilka älskar och läser Stig Claesson i dag? Vem eller vilka älskar Slas själv, eller har älskat?

Han läses nog inte så mycket idag som för några decennier sedan, men på till exempel Rönnells antikvariat i Stockholm står hans böcker fortfarande i en särskild bokhylla, inte bland övriga författare i bokstavsordning i de vanliga hyllorna.

Man kan ju hoppas att Stig Claesson en dag får en litterär skylt uppsatt i någon av alla sina Stockholmsmiljöer. Och kanske ett monument i Stockholm, en författarbyst eller något.

Hans vän författaren och tecknaren Owe Gustafson har föreslagit en keps på en enkel sockel.

***

Läs även: Kristina Lund: ”Jag älskar tvättstugan – den är effektiv och meditativ”

Läs även: Staffan Heimerson: ”Detta liv har gjort mig enormt lycklig”