Maggie Gyllenhaal: ”Jag är faktiskt en person som ofta bär herrskjortor”

Om du är filmregissör och ska arbeta med Maggie Gyllenhaal, försök då inte att i förväg bestämma hur hon ska tolka en roll. Då slår hon omedelbart bakut.

– Varenda skådespelare har varit med om det. Det dödar omedelbart allting, tar livet av det, säger hon.

Ovanstående kommer upp när vi talar om hur svenskättade Maggie Gyllenhaal (vi återkommer till detta med det svenska) arbetade med sina skådespelare Jessie Buckley och Christian Bale i skräckfilmen The Bride!, den andra film hon har regisserat. Hon fortsätter:

– Jag älskade att arbeta med alla mina skådespelare. Men vi var tvungna att från början se till att vi alla var på samma sida, att vi alla gick på samma spända lina för att få fram det som deras spel var tvunget att vara. Och de överraskade mig hundra gånger om dagen. Sedan är det mitt jobb att ge dem utrymme och också att pusha på dem. Och om de någon gång ramlar av den spända linan, så ska jag fånga upp dem och stilla få upp dem på den igen.

Baserad på Mary Shelleys bok Frankenstein har Maggie Gyllenhal skrivit ett manus som utspelas i Los Angeles på 1930-talet och som centreras kring den karaktär som kallas ”Frankensteins brud”. I filmen som kom 1935 spelade Elsa Lanchester rollen som det kvinnliga monster som skapas som sällskap till det ursprungliga monstret. 

Maggie Gyllenhaal regidebuterade 2021 med det stjärnspäckade och hyllade dramat The Lost Daughter.

– När jag tog det steget kändes det helt naturligt. Jag läste boken, jag skrev manus, jag castade, jag satte ihop det hela. Det kom helt naturligt för mig. Att berätta en sanning, som vi gjorde i den filmen, fick något att klicka i mig. Det var en liten film, men den kändes ändå. Och jag började fundera över vad som skulle hända om jag skulle söka en annan sanning, och berätta det på ett större sätt. Skulle det klicka till då också?

Det som inspirerade henne var att undersöka det monstruösa i var och en av oss.

– Jag ser det i mig själv, jag ser det i andra. Och jag tänkte att om jag verkligen grottade ner mig i det här, och letade efter sanningen i det, och sedan berättade om det på ett sätt som var häftigt och stort – då kunde det bli något.

Varför blev det en ny punkig tolkning avFrankenstein? Det började på ett party i LA.

– Där såg jag en man som hade Frankensteins brud tatuerad över hela överarmen, och jag började fundera över om jag ens hade sett den gamla 30-talsfilmen. Jag visste hur gestalten såg ut, jag kände till klichén. Jag gick tillbaka till mitt hotellrum och tittade på nätet och hittade filmen. Och jag såg den och insåg att hon inte talar. Och det var intressant – här finns en film som heter Frankensteins brud och som egentligen inte handlar om henne, och Elsa Lanchester, som spelar rollen, är med i knappt tre minuter. Hon talar inte, och ändå gjorde hon ett sådant intryck. Varför? 

– I de flesta varianter är monstret en varelse som gör hemska saker. Men han är också vacker, mänsklig, snäll och så oerhört ensam. Så att han ber sin skapare om en partner, vilket är en del av mytologin, är förståeligt. Men hon då? Han ber om att någon ska väckas från de döda för att bli hans flickvän. Och det är det jag vill tala om med min film. Tänk om hon väcks och har egna behov och sin egen agenda och sina egna önskemål?

Filmens titel är The Bride!, alltså med ett utropstecken. Varför?

– Det kom naturligt. Jag kände mig nästan lite stygg när skrev dit det. Men det är min film, vem skulle kunna säga att jag inte fick göra det? Och varför? Hon har kommit tillbaka från de döda och har så mycket att uttrycka att det känns naturligt med ett utropstecken. 

– Sedan har det kanske något att göra med hur mina tonårsdöttrar uttrycker sig när de sms:ar, tillägger hon med ett skratt.

När hon regidebuterade med dramatThe Lost Daughter var det nog många som blev överraskade över den säkra hand hon hade regisserat med. Baserad på en roman av Elena Ferrante (just det, pseudonymen bakom bokserien Min fantastiska väninna) är det berättelsen om brittisk kvinna som på en grekisk ö konfronteras med en stökig barnfamilj, vilket leder till minnen kring de år då hon själv hade små barn. Olivia Colman, Jessie Buckley, Dakota Johnson, Paul Mescal, Ed Harris och Peter Saarsgard (Gyllenhaals make) hade huvudrollerna. Men det som mest uppmärksammades var Gyllenhaal.

En svensk kritiker skrev ¨Men den stora stjärnan här är ändå Maggie Gyllenhaal. Det var länge sedan jag såg en så säker och våghalsigt berättad debut – som dessutom litar på att publiken har IQ nog att plussa ihop ett och ett, och få summan tre.” Filmen vann en rad priser och fick tre Oscarsnomineringar.

Innan hon regidebuterade är det som skådespelerska och svenskättling som vi känt Maggie Gyllenhaal. På sin mammas sida har hon rysk-judiskt påbrå, medan hon har svenskt påbrå på faderns sida. Där kommer adelsbiten in – den delen av familjen kommer från adelssläkten Gyllenhaal från Älvsborgs län. Hon säger:

– Min pappas sida var svensk, kristen och kom från en stad i Pennsylvania där alla hade samma religion.

Maggie Gyllenhaal och hennes familj har flera gånger besökt Sverige – vilket hennes bror Jake, också han känd skådespelare, inte har gjort. När jag intervjuade honom häromåret sa han: 

”Det är oerhört pinsamt. Nu lovar jag att det ska bli ändring på det någon gång under det kommande året. Jag lovar mig själv det nu.”

Maggie Gyllenhaal slog igenom med den kontroversiella Secretary 2002. Sedan dess har vi kunnat se henne i bland annat indiefilmer som Confessions of a Dangerous Mind, Sherrybaby och Stranger than Fiction, men också i kommersiella filmer som The Dark Knight och White House Down. Men det känns som om hjärtat ligger i just indiefilmen – och även om The Bride! måste räknas som en så kallad storfilm, har den ändå indiefilmens känslighet och mitt i allt det storvulna den intimitet som Gyllenhaal eftersträvat.

Vi får inte glömma den lysande tv-serien The Deuce, skapad av männen om bakom The Wire. Det var en mörk skildring av porrindustrins New York på 1970- och 1980-talen. Gyllenhaal spelade en kvinna som försörjde sig som prostituerad och blev porrfilmsregissör. Hon var också en av seriens producenter. Det var en oerhört bra tv-serie och Maggie Gyllenhaal var, inte oväntat, briljant i en på alla sätt utlämnande roll.

Ett mindre känt faktum är att hon under några år varit modell för svenska herrskjortmärket Eton. Hon säger:

– Jag är faktiskt en person som ofta bär herrskjortor. Så jag tyckte att det var en cool och ovanlig förfrågan att jag skulle representera Eton. Klassiska skjortor är en del av min dagliga stil, jag gillar att bära skjorta hela tiden. Eton tilltalar mig som varumärke. Från skjortorna själva till samarbetet med teamet: allt klaffade bra och kändes enkelt.

Hon är 48 år gammal och verkar just nu mest fokuserad på att regissera. Hon har inte stått framför en kamera på fem år, arbetet bakom kameran har tagit upp all tid. Vad som kommer härnäst säger hon inte – men vi kan vara säkra över att det kommer att höra talas om sig. Om The Bride! säger hon:

– Det är en kärlekshistoria. Det är en djup, djup kärlekshistoria om en mycket felaktig förbindelse. Kärlek är mycket komplicerat, med extas, njutning men också mörker och sådant som går sönder.

***

Läs även: Paris Hilton: ”Det var oerhört misogynt”

Läs även: Nadia Melliti: ”Jag blev också tagen för pojke”