”Min farfars föräldrar brevväxlade med Göring”

Tidigare arbetade Elin Ylvasdotter som talskrivare åt Stefan Löfven. I dag arbetar hon med påverkansarbete för Cancerfonden.

Det är på Cancerfondens huvudkontor i Stockholm som vi träffas. Elin Ylvasdotter visar mig hur kaffeautomaten fungerar och sedan tar vi plats i ett mötesrum med glasvägg. Men även om hennes arbete med att skapa större kunskap om cancer är viktigt, är det inte det vi ska prata om. Det är i stället hennes debutroman, Skammen vi ärvde, vi ska avhandla. Romanen har hon arbetat på från och till sedan sommaren 2023.

Just den sommaren befann hon sig i familjens sommarhus och under ett besök på vinden upptäckte hon några gamla lådor. När hon öppnade dem hittade hon en lång rad dokument, foton och brev. Det blev materialet som hon kunde utgå ifrån när hon skrev sin fiktiva debutroman. 

– Jag blev chockad. Det var en sån skarp kontrast mot det faluröda huset, sommargrönskan utanför och mina barn som lekte i trädgården. Och så bara vällde det fram hakkors, säger Elin Ylvasdotter.

Materialet i lådorna tillhörde hennes farfars föräldrar. Elin Ylvasdotter ler lite snett och säger att hon kände till ”grundkonflikten” innan. En man (Elins farfar) som kom från en av Lunds (men i boken bor de i Uppsala) mest ansedda akademikerfamiljer, där hans båda föräldrar var brinnande nazister och som förälskar sig i en judinna (Elins farmor). 

– Även om jag kände till det, insåg jag inte förrän jag satt där på vinden hur skruvat det var. Det var först då jag tänkte att jag borde skriva om det. Först som en osannolik historia om hur kärleken kan övervinna allt.

Men efter att ha funderat en kort stund, insåg hon att det inte räckte att skriva fram kärlekshistorien.

– Eftersom min farfar kom från en framträdande akademikerfamilj så var detta större än familjen. Det behövde bli en historia om Sverige.

Upptäckten på vinden kantades av det som romantiteln uttrycker: en ärvd skam.

– Ja. Först tänkte jag bara lägga tillbaka allt. Bokstavligen lägga locket på. Jag insåg snabbt att det skulle bli känsligt – och skamfyllt. Sedan kände jag ett ansvar. Jag måste berätta om det här.

Så hon bestämde sig för att skriva, skamfyllt eller ej. I romanen skildrar hon hur Ruth känner, då hon som nybakad student kommer till Uppsala under 1940-talet. Hon får stå ut med både glåpord och hot, men också hur hon finner vänner som är aktiva antinazister. En genomgående fråga för Ruth är förstås vem hon kan lita på. 

– Hon försökte smälta in så gott det gick, och hon var givetvis rädd. Det här var i början av andra världskriget och många i Uppsala och resten av Sverige väntade på att Hitler skulle ”befria” Sverige. Det var ingen lätt tid att vara judinna och helt ensam i en ny stad.

Men skulden och skammen är inte bara Ruths. Även romanens Carl bär på en djup skam: över sina föräldrar, över sin egen tidigare övertygelse och över vad som händer i grannlandet Tyskland. I sin ungdom var han medlem i NSAP. Men snart bryter han både med ideologin och själva partiet. Detta trots stark påverkan från sina föräldrar. Hans pappa, historieprofessorn Gottfrid Carlsson, var medgrundare till Riksföreningen Sverige-Tyskland och räknades som en av de mest framträdande pronazisterna inom de akademiska kretsarna i Uppsala. Även hans hustru var en glödande nazist.

I romanen har de fått namnen Lisa och Herman och de har kontakter med högt uppsatta i Nazityskland.

– Min farfars föräldrar brevväxlade med Hermann Göring. Det är svindlande att tänka på.

Verklighetens Gottfrid och Lizzie Carlsson hade alltså tät kontakt med de tyska nazisternas toppskikt och de fortsatte vara nazister till långt efter Adolf Hitlers död och slutet på andra världskriget. Elin Ylvasdotter upptäckte, något motvilligt, att hon blev väldigt fascinerad av sin farfars mor, Lizzie Carlsson, under arbetet med boken. 

– Jag tror det beror på att det finns en slarvig åsikt om att allt skulle varit bättre om världen styrts av kvinnor. Det är en feministisk synvinkel som tyvärr är bullshit. För jag tror att människor, oavsett kön, är kapabla till både ont och gott. Självklart var det många kvinnor under andra världskriget, men även i dag, som möjliggjorde ondskan. De kanske hade andra roller men de var absolut med och möjliggjorde det som hände.

Men vad var det som fascinerade dig med din farfars mor, eller ska vi säga romanpersonen Lisa, så mycket?

– Troligen att uttryckte sig så kallt. Hon påminner väldigt mycket om de hårdnackade, faktaresistenta och lite paranoida personer som vi ser runt om i världen idag. Även hennes argumentation påminner så mycket om hur många i dag resonerar i dyrkandet av det auktoritära.

Elin Ylvasdotter tänker efter lite. Sedan lutar hon sig fram och säger att Lisa också var så motsägelsefull:

– Hon var starkt för traditionella könsroller. Men det skulle inte gälla henne själv. Hon var väldigt ointresserad av att vara hemmafru och var väldigt ledsen över att hon inte kunde göra akademisk karriär som sin man.

Både i romanen och i verkligheten hade Lisa också en bror. Han var övertygad antinazist men bröt aldrig med sin syster. Snarare försökte han ständigt övertyga henne om sanningen kring Förintelsen och nazisternas brott mot mänskligheten. Elin Ylvasdotter har hittat brev som brodern skriver från Tyskland i mitten av 1930-talet. 

– Han beskriver väldigt klarsynt vad som håller på att hända och försöker få sin syster och svåger att förstå dimensionerna av detta. Detta är visserligen precis i början av det som ska leda fram till Förintelsen, och hennes bror gör misstaget att tro att folk kommer att förstå vilken idiot Hitler är. Det påminner återigen om hur alla pratade om vilken clown Trump var under hans första period som president. Det säger ingen längre. 

Du skriver kort om parallellerna mellan då och nu även i romanen. Var det en bevekelsegrund för dig att skriva?

– Ja, jag ville göra kopplingarna med vår tid. Jag kände ett ansvar att göra det.

En av romanens starkaste scener är då Carl, långt efter andra världskrigets slut, blir konfronterad av en av sina studenter om att han varit nazist i sin ungdom och hur han gör avbön inför hela seminarierummet. 

– Det krävs mycket mod av farfar att erkänna publikt. Jag är säker på att han verkligen ångrade sig och skämdes otroligt mycket för det han hade stått för och gjort. Men när hans namn figurerar i böcker om den svenska nazismen står det oftast bara att han var nazist. Ibland står det att han sedan gifte sig med en judinna, eller att han senare övergav ideologin. Men det är undantag. 

Du ville ge honom upprättelse med din roman?

– Till viss del var det nog därför jag ville skriva boken, ja. Det är ju en otrolig resa han gör som person.

Varför valde du att skriva en roman? Det finns ju stoff till en stark biografi här som det är.

– Det finns flera anledningar till det. För det första ville jag skriva en bok som tilltalade en bred publik. Sedan så ville jag fördjupa mig i personernas känslor och bevekelsegrunder. Det går att gestalta bättre i skönlitterär form. Men det beror också på att jag har fått många scener berättade för mig som barn, om hur mina farföräldrar träffades och så, som kände så filmiska, som gjorda för att gestaltas. Och så tänker jag att det går att skriva så det bränner till i läsaren på ett annat sätt om det är skönlitterärt.

***

Läs även: ”De kunde bygga sitt eget samhälle mitt i det svenska”

Läs även: Raoul Peck: ”Film kan inte förändra någonting”