Raoul Peck: ”Film kan inte förändra någonting”

En film som kommer 2026 och som handlar om George Orwell och dennes bok 1984 måste ju egentligen handla om Donald Trump. Nej, hävdar Raoul Peck med eftertryck.

– Det är inte en Trump-film. Det går bortom Trump. Det är större än Trump, även om han just nu är världens farligaste man. Jag har gjort en film som ska stå sig om 30 år, eftersom den vänder sig mot auktoritarianism.

Filmen, som nu visas på bio i Sverige, heterOrwell 2+2=5 och är skriven, producerad och regisserad av 72-årige Raoul Peck, hyllad filmare som delar sin tid mellan New York och det Haiti där han föddes. Bakom sig har han uppmärksammade filmer somI Am Not Your Negro (som handlade om James Baldwin), Ernest Cole: Lost and Found (om den förste svarte fotografen i apartheid-tidens Sydafrika) och inte minst tv-serienUtrota varenda jävel – en skakande skildring av kolonialismens historia, som tog sin titel från Sven Lindqvists bok om detsamma från 1992.

– Sven blev en god vän. Jag lärde känna honom sent i livet, men vi umgicks mycket, och han var en fantastisk människa. Han var inte olik George Orwell – det var det som drog mig till deras arbeten och deras personligheter. Det här är människor som reser, som möter andra, som har en annorlunda och inte egocentrisk syn på människan. Jag kände att de verkligen var vapenbröder, säger Raoul Peck.

George Orwell hette egentligen Eric Arthur Blair och levde mellan 1903 och 1950. Han var journalist och författare, han var motståndare till allt auktoritärt, han stödde en demokratisk socialism. Hans mest kända böcker ärDjurfarmen – en allegorisk skildring av hur ett uppror bland djuren på en gård leder till ny diktatur, och den dystopiska 1984. Där skildras en auktoritär diktatur, där Big Brother övervakar och ser allt. Uppror straffas med tortyr och död.

När Donald Trump valdes till president första gången blev 1984 åter en bestseller. I dagens samhälle, där mänskliga rättigheter alltmer inskränks och där övervakning snart ses som någonting naturligt, känns Orwells roman mer skrämmande aktuell än tidigare.

– Jag läste Orwell som liten, men jag drogs inte till honom, eftersom han såldes in till mig som en science fiction-författare. Jag har hela mitt liv sysslat med verkligheten. Sedan blev jag erbjuden tillgång till allt han hade skrivit, både det personliga och det privata. Det var en gåva jag inte kunde tacka nej till, säger Raoul Peck och fortsätter:

– Jag började upptäcka en ny Orwell. Han var en humanist, till skillnad från hur han framställdes under kalla kriget. Man reducerade hans sätt att tänka. Och nu kunde vi ändra på det – vi öppnade upp det så han nästan blev en tredje världen-författare. Det han skrev vände sig mot alla slags auktoriteter, vare sig den var höger eller vänster, vare sig det var i Europa eller Timbuktu.

Filmens titel är en lek med dagens ”fake news”. ”Är du säker på att 2+2 är 4, hur vet du det, kan det inte lika gärna vara 5?”. Det är en kaleidoskopisk resa genom George Orwells liv: dokumentära bilder, foton på honom och på händelser i världen blandas med klipp ur de olika filmatiseringarna av 1984,s samt nytaget material från de ställen där han bodde och skrev. Den innehåller likaså nytaget material från runt i världen. 

– Jag visste att jag var tvungen att filma i Myanmar, i Indien, i Jura i Skottland. Jag ville ha med politiskt viktiga brittiska filmare som Ken Loach.

– Jag visste att jag var tvungen att gå igenom allt från grunden, ta ut det viktiga och skapa en berättelse. För jag gjorde inte en biografi – jag skrev en berättelse. Det betydde en början, en mitt och ett slut, och att det fanns en huvudperson. Och det var George Orwell. Jag samlade allt, jag gick igenom allt, hög efter hög, och skapade en dramatisk berättelse. Och så började jag klippa mycket tidigt. När jag gör en film och känner att jag har de första 15 minuterna, då drar vi igång.

Raoul Peck säger att han inte är ute efter att berätta vad publiken ska tycka.

– Absolut inte. Jag vill att publiken ska dra sina egna slutsatser, knyta ihop allt. Ju mer den som ser filmen är utbildad eller har livserfarenhet, eller erfarenhet över huvud taget, desto mer får man ut av filmen.

Med allt det material Raoul Peck fått ihop måste det vara svårt att säga slutgiltigt stopp – att säga att ”nu är det klart”. Nja.

– Texten finns där och jag vet vad som ska vara där i början och i mitten och i slutet. Så när man väl skapat filmens värld gäller det att hålla sig inom dess gränser.

Raoul Pecks mål är att ha gjort en film som står sig, som även om många decennier ska kännas som en varning för auktoritära krafter. Han ser med fasa på hur högerkrafter växer sig allt starkare världen över.

– Det sorgliga är att jag varnat för detta under hela min karriär, och ingen har velat lyssna. Alla tror att vi bor i demokratier och att allt är bra. Men det är det inte. Det är bra så länge man är aktiv i det, så länge man försvarar varje millimeter av det. Men under de senaste decennierna har vi sett demokratin som något vi konsumerar – den finns alltid där, den är vacker, vi röstar då och då. Men det är som om människor är lobotomerade – de tror att de befinner sig i en vacker värld och de blundar för det som händer runt omkring dem. Otäckheter visas på nyheterna, men nästa dag visas någonting nytt och vi glömmer, säger han och fortsätter:

– Allt vi gör eller inte gör får konsekvenser. Ungdomar i dag säger att de vill se en stark ledare. De behöver inte demokrati. Det beror på att de inte kan sin historia – de vet inte vad starka ledare kan åstadkomma. Orwell talade om det här. Det är likgiltighet. Ren likgiltighet. Så nu är vi där igen – där historien skrivs om och man attackerar intelligentsian, man attackerar universiteten, man attackerar rättvisan, och man attackerar språket. 

Kan en film som Orwell 2+2=5 ha någon betydelse?

– Jag har gjort film i 45 år och tappat tron på att film kan förändra någonting. Människor kan förändra. Det jag som engagerad medborgare kan göra är att visa vad som händer. Resten är upp till er. Jag gör min film så bra som jag kan, och hoppas att nästa generation kan använda den. Det är mitt jobb som konstnär. Du är journalist, jag är filmskapare, vi är medborgare och det betyder att vi ibland måste gå ut på gatorna och utsätta oss för fara. Vi måste protestera, hitta allierade, organisera oss. Det är demokrati.

***

Läs även: Maggie Gyllenhaal: ”Jag är faktiskt en person som ofta bär herrskjortor”

Läs även: Den franske stjärnan lärde sig skånska för filmrollen