”Sanningen om advokatyrket var en mindfuck”

Nyss inkommen från det stockholmska snökaoset sitter Lisa Linnertorp i en mörkröd soffa i Rivals cocktailbar, med en vardaglig kopp kaffe framför sig i allt det tjusiga. Hon ser märkbart rörd ut, medan hennes dotter sitter tyst i foajén en liten bit bort. Intill Lisa har Dona Hariri med ett skimmer i uppsynen sagt något som gör luften lika sammetsmjuk som sofftyget:

– Jag vet inte när jag senast träffat en person som inspirerat mig så mycket som Lisa har gjort.

Det skulle kunna låta som intervjufluff: en pliktskyldig hyllning från en skådepelare när regissören sitter bredvid. Men när hon med eftertryck beskriver Lisa Linntorp som ”skarp och rak, professionell med värme och omsorg” är det uppenbart att Dona Hariri menar det.

Dona Hariri är den folkbildande juristen som i 15 år arbetat med att göra juridik begriplig och aldrig tänkt tanken på skådespeleri. Tills rollen som Mariam dök upp. Nu säger hon att det är det roligaste som hon gjort. Inte minst för att hon med Mariam äntligen fick träffa en jurist som är lik henne själv.

– Jag har ju känt mig väldigt ensam i min egen kår, säger Dona Hairi. De här kvinnorna finns också, rasifierade ensamstående mammor i en mansdominerad vit bransch. De existerar, de är duktiga och de har något att komma med.

Det var också därför scenen i första avsnittet, där Mariam blir tillfrågad om att vara med i en podd – just för att hon är muslim och kvinna – kändes så naturlig för Dona Hairi.

– Det har förekommit i verkligheten, säger hon stilla.

Lisa Linnertorp såg Dona Hairi i tv-programmetFörrädarna. Hennes son hade tipsat om programmet, och där satt hon – med ett glitter i ögonen som Linnertorp aldrig glömde. 

– Du gick igenom rutan på ett sätt som man sugs in i, berättar hon.

Men för Dona Hairi var det inte alls självklart. När rollbesättaren Eija Skarsgårds mejl trillade in trodde hon att det var ett skämt. ”Jag tror att ni har fått fel Dona”, svarade hon på första mejlet.

– Jag pallade inte, säger hon. Vad är det här för hittepå?

Men Eija Skarsgård var ihärdig tills Dona Hairi till slut sa: ”okej, vi kan väl köra.” De testade många under castingen – manuset innehåller mycket fackspråk som är svårt att få att flyga för den som inte jobbar med juridik. Men Dona Hairi fattade galoppen genast: hon hade det i kroppen. 

– Men det hade inte spelat någon roll om det inte varit för ditt liv, din inlevelseförmåga, ditt lyssnande, din förmåga att vara i nuet, säger Lisa Linnerstorp och ser uppskattande mot Dona Hairi.

Den där förmågan kom fram extra mycket vid ett tillfälle då det plötsligt blev på riktigt. I serien gestaltar Kit Walker Johansson den unga och hungriga Oscar. Karaktären Mariam har inte mycket till övers för honom – hon tycker att han bara fått en chans på byrån Matsson & Moradi tack vare vänskapsrelationer. Men när Kit Walker Johansson bröt ihop framför Dona Hairi grät han äkta tårar. Dona Hairi trodde först att det var fejk – hon utgick från att gråt på film alltid är på låtsas. 

Men så förstod hon att det var på riktigt.

– Och det var en ny känsla, jag har ju aldrig varit i samma rum med en främmande person som bryter ihop, säger hon och lägger till i samma andetag:

– Han bara grät och grät och grät, så när jag höll om honom ville jag bara trösta honom. Där glömde jag bort skådespelet och tänkte bara att jag tycker synd om den här personen.

I en annan scen, där tid och rum försvann, skulle hon – som aldrig skriker – ha ett bråk med Kit Walker Johansson. Det börjar med att Oscar en kväll på kontoret försöker ragga ortengangsters via Tiktok. När hon hånar videon vrålar han tillbaka ”dra inte in fucking blatteföreträde med mig!” – och det slutar med att hon blir så förbannad på Oscar att hon smackar till honom på riktigt.

– Jag kommer ihåg att svetten bara rann för jag blev rasande till slut, konstaterar hon. Jag fick be om ursäkt och hade ju ångest en vecka efter det.

Lisa Linnertorp – som säger att hon är ”anal med research” – är en aktiv regissör med skådespelarbakgrund, som gärna kryper på golvet med handmonitor för att liksom styra skådespelarna in i nuet. Den som sett hennes serie Threesome vet att hon som få andra kan knåda fram en nästan smärtsam sårbarhet ur sina skådepelare. Hon ser ut att vara både road och upprymd av Dona Harris örfilsanekdot: 

– Det var min miss, skrattar hon. Men Kit älskar sånt. Han är ju en sån som tar det, han tycker bara att det är nice.

Lisa Linnertorps alster är knappast för den blyge. Hennes hisnande närgångna Threesome är omtalad för sina autentiska sexscener – och det gökas minsann friskt (och verklighetstroget) även bland advokaterna i Hundarna. Lisa Linnertorp var noga med att redan i castingprocessen flagga för att vissa roller innehöll intima scener. Dock inte för Mariam. När jag vänder mig mot Dona Hairi och frågar rakt ut om hon skulle kunna tänka sig att göra en sexscen rätar hon på ryggen. Svaret kommer snabbt:

– Nä, aldrig. Det handlar inte om tabu eller skam, utan om min person och mitt yrke. Jag har liksom ett varumärke som är något annat. Jag har slitit som fan för att komma dit jag är i dag och kan inte riskera eller offra det.

Med din juridiska bakgrund, hur kommer Hundarna att nyansera folks bild av försvarsadvokater?

– Det är befriande att man får träffa advokaterna bortom kostymen och slipsen. Vem är de när de inte är i rättssalen? Det hoppas jag att man får med sig – att det handlar om rättvisa, att vi är rättvisekämpar i grunden och står på barrikaden för demokratin.

Hon lägger till med en liten suck:

– Även om jag med insyn i kåren vet att det på många byråer blir mindre av den ”goda” juristen och mer om pengar och snabbhet.

Lisa Linnertorp, som går igång på frågan, tar vid:

– Ja, och det slitsamma fotarbetet, vad yrket gör med en när det professionella och privata krockar. Min bild har förändrats totalt.

Samtalet intensifieras nu, rösterna blir tydligare, de får en ny snabbhet i ögonen när ämnet glider över till vad advokatyrket egentligen innebär. Lisa Linnertorp beskriver det som ett ”mindfuck”:

– Jag trodde advokater var ute efter sanningen. Men de är inte poliser. Det spelar noll roll vad som är sant. Klientens sanning är min sanning – även om jag vet att ”you’re lying”. En toppadvokat jag träffade sa alltid till sina klienter: ”Du får ljuga hur mycket du vill för mig. Det enda jag inte kan göra är att neka brott i domstol om du erkänner det.”.

Juristen Dona Hariri nickar och fyller i:

– Leif Silbersky brukade säga till sina klienter att de inte skulle berätta om de hade gjort det. ”Jag vill inte veta.” Annars kunde han inte göra sitt jobb.

Lisa Linnertorp hummar instämmande och flikar in:

– Det är både provocerande och vackert. Oavsett vem det är – det är en människa med samma rättigheter som alla andra. Det är systemet som dömer, inte någon annan. Och det är relevant nu, när folk driver domstol på nätet.

Det måste vara tufft för dig Lisa, som ”sanningsextremist”, att komma fram till de här sakerna?

– Jo, men det är det. Man måste hela tiden tänka ett varv till. Men på något sätt kan man relatera det till både skådespeleriet och regin – man försvarar sina roller med hull och hår, även om man spelar en mördare eller regisserar någon som begått hemska brott. Man måste hitta försvaret för den människan.

Intervjutiden börjar gå mot sitt slut. Lisa Linnertorps dotter har fått sällskap av sin storebror vid sidan om – han som en gång tipsade henne om Förrädarna och ovetande satte i gång det här samarbetet. Han är van vid att se sin mamma ihop med kända skådepelare, men nu verkar han måhända extra impad vid åsynen av Dona Hariri. Kanske ser hon detta från sin plats i soffan. Med en blick som ser förbi mig och ut i det obestämda säger hon:

– Lisa har varit jätteviktig för mig i det här uppdraget och som person. Som kvinna från en annan mansdominerad bransch har det varit stärkande att se en kvinna ta plats och inte ta skit. Lisa har en vision och den gäller, det är inspirerande. Jag vet hur mycket det kostar att ta sig fram. 

***

Läs även: Lars Strannegård: ”AI har inget förstånd”

Läs även: Martin Wicklin: ”Jag har inget emot att ställa hårda frågor”