Sissela Kyle: ”Jag är en människa som tycker om livet”

Man kan gå med lätta steg från en intervju med Sissela Kyle. Hon formulerar sig så väl, så roligt, så intressant och hon tycks vara så glad, positiv. Tillfreds med livet.

Självklart har väl hon problem som alla andra, men så här svarar hon snabbt när man efter att ha läst hennes memoarbok CV. Livets gång (Norstedts) påpekar att hon verkligen framstår som just positiv, glad:

– Jo, jag har väl ett i grunden gott humör och är ofta ganska glad. Jag bara är det, jag kan inte hjälpa det. Det beror inte på att jag tycker att allt är så bra, men jag är en människa som tycker om livet. Jag njuter av de små tingen – manglade lakan, ett lyckat toalettbesök, att solen skiner in på soffan. Det är väl ett slags livsglädje. Såna som jag finns. Jag vet inte om vi behövs, men det bara är så…

Hon betonar också att man måste försöka hålla avunden borta.

– Om avunden griper tag i en så tar den över och den lämnar en tagg som sitter kvar även om man i övrigt har framgång. Jag har fått mycket hjälp på vägen, haft bussiga kolleger och försöker själv vara hyfsat snäll.

Jaja, visst har hon väl någon gång tänkt att hon borde ha fått en roll som hon gärna ville ha men som någon annan fått, men hon har inte låtit det gå in i sig.

Komediennen, skådespelaren Sissela Kyle hamnar ofta i toppskiktet när Sveriges roligaste listas och hon kan inte förneka att hon varit ytterst framgångsrik. Men i den omfattande cv-lista som hon redovisar i sin bok beskriver hon sig som ”pensionär som jobbar rätt mycket”.

Listan inleds med 55 teaterinsatser som skådespelare och regissör, från debuten med barnteater i Växjö 1982 över en rad komediroller (Stadsteatern, Chinateatern, Oscarsteatern, Maximteatern), soppteater, flera enmansföreställningar (Dina dagar är räknade, Min föreställning om mamma) till pågående regiuppdrag (Studie i mänskligt beteende på Stadsteatern i Stockholm och Nån måste göra det, en musikal i pocketformat med Helen Sjöholm och Gunilla Backman med premiär i slutet av september på Lisebergsteatern i Göteborg.

Listan fortsätter med 78 mindre och större uppdrag för film och TV, från en julkalender i början av 1980-talet över en rad populära filmer till framför allt Fröken Frimans krig, en TV-serie i fyra säsonger som hon hoppas kommer att följas av en femte så småningom (manus föreligger). Därpå fyra Sommar i P1, senast 2019, kåserier i Godmorgon världen samt inte minst Spanarna i P1 ända sedan 2003. Till allt detta kan läggas värdskap för ett antal QX- och Guldbaggegalor.

Puh.

Hon gläds verkligen över de lite spretiga kasten i en yrkesväg ”som slingrat sig fram i god fart”, skriver hon i boken. ”En blandning av hyfsad begåvning och bra självförtroende” har varit henne till gagn, konstaterar hon.

Sissela Kyle växte upp i en lärarfamilj i ett radhus i Partille utanför Göteborg med tavlor av Halmstadgruppen på väggarna, höga bokhyllor, möbler i dansk design, alltid sallad och alltid efterrätt vid måltiderna. ”Ingen hade det så fint hemma som vi.”

Hon ger glimtar av ett tidigt teaterintresse. Som sexåring fascinerad av fallande ”snö” på en scen där en kusin spelade dansande björn. Teaterlek i tredje klass. TV-teater med hela familjen i radhuset. Och i den halvprivata flickskolan i Göteborg fann hon en teatergrupp ledd av Ronnie Hallgren, senare regissör i Malmö, teaterchef och vd för både Göteborgs stadsteater och Göteborgsoperan.

”Jag är stolt över att en gång ha tillhört hans grupp. På teatern var känslor tillåtna, i familjen rådde behärskning. Jag längtade efter att känna sorg, förtvivlan eller raseri. Sånt som fanns i litteraturen och på teatern men inte i Kylelivet.”

Så vad är teater för dig nu?

– Stor fråga…Teater har betytt mycket för mig personligen, det har handlat om att tillåta känslor. Men därutöver tycker jag att teater är – stort! Otroligt basalt enkelt. Och samtidigt intellektuellt och emotionellt fantastiskt. Plus underhållande. Framför allt får det inte vara tråkigt. Teater kan vara sorligt och upprörande och allt möjligt, men det får inte vara tråkigt. Det gör mig skogstokig.

Åter till Kyle-livet. När Sissela Kyle var i tonåren skilde sig hennes kloka och roliga föräldrar, mamma Gunhild som, med sin dotters ord, var vacker och luktade gott, och pappa Pieter som hade mycket princip och väldigt lite böjlighet i sig, även detta med dotterns ord.

Men idyllen och myset i radhuset försvann när Gunhild Kyle och hennes handledare på den historiska institutionen vid Göteborgs universitet blev förälskade i varandra.

”När Gunhild berättade det för Pieter knäcktes han och gick sönder. Och hon gick också i kras av skam och skuld och i radhuset var det slutdiskuterat och färdigskrattat. Vårt perfekta hem. Vårt sorgliga hem.”

Hur påverkades du av detta?

– Svårt att veta. Men det blev nog tongivande på något sätt och jag upplevde ju hur förtvivlade de var. Jag tror att jag tog avstånd från deras förtvivlan. Jag värjde mig. Det ledde kanske till att jag har tagit mycket ansvar, och jag tror att jag fick med mig en skygghet för att gå in i något förhållande.

Hon övervann förstås denna skygghet och fann så småningom en punkig, rolig kock, Mårten Eriksson, som hon gifte sig och fick två barn med. När de sedan bestämde sig för att gå skilda vägar, som hon skriver i sin bok, beslöt de att med lärdom av hennes föräldrars ”fasansfulla” separation göra sitt bästa för att behålla respekten för varandra. När han många år senare dog i en obotlig cancer höll Sissela Kyle hans hand.

Nu lever Sissela Kyle med Per Naroskin som sambo sedan de hade varit särbos i sexton år. Ja, de träffades i ”Spanarna” på Sveriges Radio.

Sissela Kyle hade huvudrollen som Dagmar Friman i den hyllade TV-serien Fröken Frimans krig, som handlar om kvinnokampen för drygt hundra år sedan och visades i tolv avsnitt på SvT under jul- och nyårshelgerna 2013-17.

I boken beskriver hon sin reaktion när hon fick erbjudandet: ”Det här är för dig, mamma”.

Och Gunhild Kyle, som 1984 utnämndes till professor i kvinnohistoria, den första i Norden, blev mycket tagen av serien, säger hennes dotter.

– Hon tyckte att det var som om hennes forskning hade fått liv. Och jag hade väldigt mycket nytta av min mamma i det där projektet. Jag kände till den där världen, jag hade följt min mammas arbete med avhandlingen, jag hade hört henne berätta om tiden, emancipationen, kampen för rösträtt.

Gunhild Kyle föddes 1921, samma år som kvinnor i Sverige fick rösträtt, och avled 2016. Min föreställning om mamma, som hade premiär i höstas, är Sissela Kyles berättelse om sin kloka, osentimentala, drastiskt humoristiska mamma, men det är också en berättelse om den kvinnohistoria Gunhild Kyle var den första att forska om. Föreställningen har hyllats stort av recensenter och publik, och i höst tar Sissela Kyle ut den på en Sverigeturné.

– Publiken har varit så bra, som om jag dresserat den. De skrattar jättemycket och på rätt ställe. Ibland är de knäpptysta. Många gråter. Det behöver man inte göra, men många gör det, de blir så berörda. Ofta kommer mödrar och döttrar tillsammans, ibland tre generationer. Många har berättat att de går hem efteråt och pratat om det de hört och hur det var och är, livet. Jag är förvånad över att det nte är fler män i salongen. Söner har ju också mammor…

En dag i augusti 2014 fick Sissela Kyle ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till av sin vän och kollega Benny Fredriksson, chef för Stockholms Stadsteater. Att bli chef för Parkteatern.

Erbjudandet gav henne ”en lätt skälvning av orolig lust”, skriver hon i sin bok. Hon skulle fundera på saken, svarade hon, men hon var så glad att hon på hemvägen gjorde hoppsasteg.

Det blev fyra år som chef för Parkteatern.

– Det var roligt, men också dubbelt. Jag tyckte mycket om delar av jobbet, men andra delar passade mig inte så bra. Jag är inte så intresserad av administration…

Uppenbarligen skötte Sissela Kyle uppdraget till belåtenhet, så bra att hon tillfrågades att bli tillfällig chef för Stadsteatern sedan Benny Fredriksson avgått. Hon tackade nej.

– Nej, jag upplevde det inte som ett hedrande erbjudande. Jag upplevde det som sprunget ur desperation. Ingenting i handhavandet runt Benny var genomtänkt, allt bara hände, allt var så förskräckligt, säger hon nu.

Sissela Kyle minns som många andra Benny Fredriksson med stor värme och saknad.

– Benny var en människa som väckte känslor. Det fanns de som var förbittrade på honom och så är det nog att vara teaterchef, många hoppas och besvikelsen ligger nära till hands. Jag kände honom sedan ungdomen och tyckte mycket om honom. Det var oerhört roligt att prata med honom, han lyssnade så intensivt och var genuint intresserad. Han var en positiv människa, och när det förskräckliga hände hade han inga verktyg. Han visste inte hur man gör när man mår dåligt. Han kunde bara vara stark och frisk, han var aldrig sjuk. Men han bröts totalt.

Nu är Sissela Kyle 68 och mormor. Numera regisserar hon helst men skulle vilja skriva mera, kanske ytterligare något om sina föräldrar, och att bli gammal.

– Eller något helt annat. Det där har jag ju hållit på med ett tag…

***

Läs även: Många vet vad en gag ball är före de fått sin första kyss

Läs även: Elis Monteverde Burrau: ”De bästa unga poeterna är kvinnor”