Siw Malmkvist: ”Jag tycker om de flesta – förutom Hitler, kanske”

När Siw Malmkvists livskamrat Fredrik Ohlsson går bort i slutet av 2023 gör hon något modigt. Efter 40 år säljer hon deras rymliga våning på Karlaplan och flyttar. Vid 88 års ålder startar Siw Malmkvist ett nytt liv. Även om hon själv aldrig skulle uttrycka sig så högtidligt.

– Jag är nästan för gammal för det. Varför?

Vi ska snart återkomma till varför. Mitt i denna sköra brytpunkt öppnar Siw Malmkvist dörren på glänt för regissören Stina Gardell. Resultatet är ”Filmen om Siw”, där Siw Malmkvist bläddrar bland brev, fotoalbum och eget filmmaterial, korniga skatter från 1960-talet, inspelade med hennes första filmkamera.

– Jag hade med mig den nästan jämt.

När Siw Malmkvist såg Gardells film var hon nervös: ”Varför har jag inte fixat håret?”, tänkte hon innan hon landade i ”Jag kan inte vara sminkad hela tiden, då är det inte jag”. Siw Malmkvist oförmåga att förställa sig är ett av hennes mer utmärkande drag. Nu, i köket i hennes nya Östermalmlägenhet, medger hon att flytten kanske gick för snabbt.

– Men jag har ofta tänkt att när Fredrik är borta ska jag ha en egen, mindre lägenhet. Och nu sitter jag här. Det är lite tufft efter fyrtio år.

Högsommarhettan ligger som en dimma över Stockholm. Siw Malmkvist ser raffinerat sval ut i sandaler och bladmönstrad byxdress, hennes munterhet är lika beständig som lockarna i håret – trots att hörapparaten bara funkar på ena örat efter en barnbarnsincident på Gotland.

Hon framstår som 88 år ung, inte för att hon inte vågar vara i sin ålder (det gör hon i allra högsta grad); men för att den där lurigheten i ögonen är densamma som när hon spelade Dorabella i Trolltider. Mitt i samtalet förvandlas Siv Malmkvist.

– Det var ju ingen som sa till mig hur jag skulle vara som Dorabella – det kom bara, säger hon, och plötsligt är hon där: den goda fen Dorabella från Trolltider.

Den här busiga utstrålningen fångade även Astrid Lindgren. När Siw, 45 år gammal, blev uppringd för att spela Pippi Långstrump på Folkteatern, tvekade hon. ”Jag är för gammal!” tänkte hon och ringde Astrid Lindgren för att kolla att det var sant. ”Du är min Pippi,” svarade författaren bestämt. Siw Malmkvist undrar än i dag vad Astrid Lindgren såg i henne, men medger:

– Jag var som Pippi när jag var liten, kunde balansera på broräcken i Landskrona. En tant ropade: ’Gå ner, du kan ramla i vattnet!’ Men jag svarade: ’Vadå, jag kan simma!’

Hon lägger roat till:

– Jag hittade på hyss hela tiden – men det visste ju inte Astrid!

På väggen hänger en inramad lapp, skickad med en blombukett inför Pippi-premiären på Folkteatern. ”Tack, min lilla Pippi, för att du är så bra. Vad var det jag sa?” står det i Astrid Lindgrens handstil. Siw Malmkvist ler när hon berättar:

– Jag tänkte: den måste jag spara.

Pippis våghalsighet må hon ha i blodet, men Siw Malmkvist har aldrig varit modig nog att skaffa sig ett riktigt dåligt rykte. Som ”Siwan” är hon älskad av hela svenska folket. Därför överraskar det mig en smula när hon inte utan vemod konstaterar att hon saknar en vänkrets.

– Det är mitt eget fel, jag har varit dålig på att odla vänskap. Det är ju jättetråkigt. Andra har väninnor – sex, sju tjejer som träffas och har trevligt.

Tycker de genuint om varandra, undrar jag, eller ses de av gammal vana? Siw Malmkvist svarar skrockande:

– Man måste ju gilla varandra! Jag tycker om de flesta – förutom Hitler, kanske.

Ensamheten är det mest rubrikvänliga under vårt samtal. Till skillnad från Ingrid Bergman-filmen Jag är Ingrid, producerad av Stina Gardell, bygger Filmen om Siw inte på sensationella skandaler – Siw Malmkvist har aldrig varit inblandad i något. Hon tillhör heller inte sorten som vänder sig till människor för tröst eller gråter ut radio om något ”trauma”.

Siw Malkvist växte upp i ett barnrikehus i Landskrona, bland 95 ungar, med en fosfatarabetarpappa som försörjde 9 syskon på en dagslön. ”Det var mjölk och honung,” sa hon om uppväxten i Sommar i P1. I skolan såg hon kamrater med villor, egna rum och dockor, medan hon gjorde egna leksaker. Avund? Inte för Siw Malmkvist.

– Jag bara konstaterade att det var skillnad. Jag tänkte aldrig på att vi var fattiga. Vi hade till och med en veckopoäng på 10, sedan 25 öre.

När Lennart Hyland första gången såg Siw Malmkvist på Hamburger Börs 1958 vände han sig till kompositören Roland Eiworth: ”Ser du att det lyser om henne? Vi måste ha henne!”. Siw blev sjungande värdinna i Stora famnen, hans lördagsprogram som samlade hela Sverige framför de få tv-apparater som fanns. I Filmen om Siw visas arkivklipp där Hyland många år senare skämtsamt frågar om han förstörde hennes liv. Siw drar på munnen när jag nämner klippet:

– Han har lite rätt. Efter det förändrades mitt liv – det är hans förtjänst.

Siw Malmkvist minns Hyland som en fantastisk programledare, men också en tjatig perfektionist.

– Vi skulle repetera tusen gånger, suckar hon. Jag kunde ju mitt direkt – har alltid haft lätt för att lära mig text!

Hon får något eftertänksamt i blicken och lägger till:

– Att han drack hade jag ingen aning om. Jag såg honom aldrig full.

Hyland är knappast den enda i nöjesbranschen med alkoholproblem, och när jag frågar om artistlivets mer dekadenta sida lockade – vin, fester, piller – skakar hon på huvudet.

– Nej, inte alls. Jag tyckte vin var surt, tycker det än! På turnén med Cornelis Vreeswijk festades det, men jag smet undan med en bok. Jag var en riktig tråkmåns!

Siw Malmkvist lutar sig stunden senare över köksbordet: ”Hela min karriär är egentligen ett enda ’Hur kan det komma sig?’.” Förvåningen känns äkta, som om stjärnglansen smugit sig på henne. Siw Malmkvists karriär sträcker sig från stenkakans knaster till Spotify-klick, men för mig är hon framför allt livs levande tv-historia: Hyland, Pippi, Trolltider, Jönssonligan, Melodifestivalen, Stjärnorna på slottet. Att tv-mediet nu bleknar känns poetiskt.

I dokumentären återvänder Siw Malmkvist till scenen i Baden-Baden, där hon en gång trollband en tysk tv-publik. ”Varför var jag så stor här? För att jag var sprallig?”, häver hon ur sig självförminskande. Nej, Siw Malmkvist, du är en makalös sångerska och en symbol för ett Sverige som tyskarna älskade – bland annat 60-talets optimism och hela folkparkseran. Också ett Sverige som i dag är bortglömt sen länge, världen har rusat vidare, och Siw Malmkvist har ett snett öga till det digitala.

– Allt det här klickandet, jag kan bli tokig, säger hon med plötslig emfas. Hur klarar sig folk utan smartphone?

Hon berättar om sin syster, som lever lyckligt utan:

– Hon säger: ’Det räcker för mig, jag kan ringa och ta emot samtal.’ Hon visste inte ens att det kommer en film med mig! Va?

Siw Malmkvist skakar skämtsamt på huvudet. När samtalet glider in på TikTok och unga tjejers snabba karriärer kontrasterar hon mot sin egen tid.

– Min manager sa: ’Skynda långsamt, inte upp som en sol, ner som en pannkaka.’ Man skulle lära sig danssteg, bygga något som håller på vägen.

Själv skippade hon danslektionerna, dansen fanns där ändå. Hon lyser upp när hon minns sin kärlek till att läsa och skriva, fick ett stort A i välskrivning i skolan.

– I dag kan inte ungarna skriva – de behöver inte, det är inte klokt! säger hon och berättar hur hon visar barnbarnen gamla skrivstilar.

– De tycker det är kanon!

Stina Gardell vill att publiken ska dansa ut från biosalongen, uppfylld av Siw Malmkvists livskraft. I en tid präglad av oro och ängslighet menar Stina Gardell att Siw Malmkvist inspirerar oss att våga leva våra liv och sluta vara så rädda. Siw Malmkvist ger sina bästa råd för att leva modigt, och kanske är det hörapparaten som strular men hon ser skeptisk ut, som om hon tycker att frågan är märklig:

– Jag är en riktig räddhare själv nu! Gud, det är mycket jag inte vågar. Förr var jag en jäkla våghals, jag har till och med hoppat bungyjump!

Hon pausar, som om hon själv förvånas över minnet.

– Ibland säger jag till min dotter Tove: ’Herregud, vad har jag gjort? Nu sitter jag här med en bok också, hur fasen…’ Men Tove bara: ’Vad skulle du annars ha gjort?'” Min syster säger ’Att du orkar!’, men Tove har rätt – vad skulle jag göra? Sitta och lösa korsord, som jag gör varje dag? Det vore lite tråkigt.

Siw Malmkvist svarar sen på frågan som hon själv ställde i början av vårt möte:

– Det är ju lika bra att hoppa på grejer!