Sverker Sörlin: ”En eftergift till Sverigedemokraterna”

Förra gången jag intervjuade Sverker Sörlin handlade det om hans bok Snö. En historia (2024). I den berättade han vindlande om snön som naturfenomen. Fakta om snöns kemiska sammansättning kombinerades med resonemang om klimatförändringarna och vad det betyder för oss att snön inte längre är lika självklar som den en gång var. Personliga reflektioner och minnen blandades också in i texten och Sverker Sörlin gick även in på vad snön har betytt i kulturen. Själv ville jag prata med honom ljudet av snö eftersom vi gjorde ett specialprogram om olika aspekter av musik som influerats av snö i Sveriges Radios program Elektroniskt i P2.

– Är det dina elektronikalurar, säger Sverker Sörlin och skrattar.

Han pekar på mina hörlurar som ligger mellan oss på bordet. Vi sitter på Atlas förlag i centrala Stockholm och jag säger att han den här gången ska slippa ha åsikter om ljudet av snö, eller få en fråga om vilken elektronisk musik han lyssnat på i livet. Han ler och säger att det var en annorlunda och rolig intervju.

Men den här gången ska vi inte prata om årstidsrelaterade väderfenomen, utan om något som varit en konstant i hela människans historia, enligt Sverker Sörlins nya bok, och som vi förstås var inne på förra gången också: nämligen kultur.

Precis som förra boken har han även nu skrivit en reflekterande essäbok där han undersöker ett ämne historiskt och tematiskt. Den här gången om vad kultur är och hur den trängts undan i samhället och blivit kulturpolitik.

När vi träffas har Sverker Sörlin just varit ute på en Norrlandsturné och pratat om snöboken. På mina inledande frågor om hur kultur har format honom som människa och på vilka sätt den gjort det under olika perioder i livet, säger han att det förstås började just i Norrland. I hans föräldrahem.

– Kulturen sågs som något värdefullt, helt klart. Men på något diffust vis. Det var inget högkulturellt hem. Men mina föräldrar var utbildade och kunde lite språk, och jag fick med mig känslan av att kultur var något viktigt som inte gick att tänka bort om man ville leva ett värdigt liv.

Med goda skolbetyg kunde han välja i princip vilken utbildning han ville. Sverker Sörlin funderade på prestigeutbildningar som läkar- eller psykologlinjen, eller kanske jägmästarutbildningen? Men till sist blev det enstaka kurser i etnologi och idéhistoria. Det var sent 70-tal och Umeå var känt som det radikala universitetet. Kulturen hade en framträdande roll där.

– Där mötte jag en sorts entusiasm över kulturen som ett inslag i en stadsförnyelse. Universitet var dragloket, men skulle människor vilja bo där behövdes kultur.

Efter att han disputerat och blivit forskare och lärare på universitetet fick han senare, under 1990-talet, en viss synlighet i kommunen som kritiker och debattör i den lokala pressen och efterhand då och då informella uppdrag som handlade om kultur. Utställningar i stadens museer. Satt i styrelsen för en skulpturpark. Fick rentav skriva en bilaga till Umeås översiktsplan. Rubriken? ”Bygg kunskapsstaden!”

Han säger att det var intressant och spännande, men att han då också för första gången mötte en kultursyn som var mer instrumentell än vad han tidigare stött på.

– Den blev tydligare artikulerad än någonsin förr, skulle jag säga. Åtminstone i den svenska debatten på 1980-talet då försöken att räkna hem investeringar i kultur tog fart. Det fanns en del märkliga sätt att göra multiplikatorberäkningar som går ut på att en investerad krona i kultur ska ge sju gånger tillbaka och liknande.

Det är väl lite samma tankegångar som präglat finansieringen av forskning?

– Precis. Både grundforskning och kultur har hanterats på liknande sätt. Det kan visserligen ligga ett mått av sanning i det på en övergripande nivå, men det är inte garanterat att en ”planterad” krona i Östersund eller Lund ger utfall just där.

I sin bok undersöker Sverker Sörlin hur kulturbegreppet formats genom historien. Centralt i framställningen är svensk kulturpolitik på 1900- och 2000-talen och inte minst de stora kulturreformerna på 1970-talet.

– Det finns mycket gott att säga om reformerna på 70-talet på kulturens område. De var nödvändiga eftersom Ecklesiastikdepartementet var upplöst, den stora kulturen var inte längre på plats. Kyrkan var inte längre en expansiv verksamhet och skulle ju senare skiljas från staten. Men framför allt hade utbildningen blivit sitt eget departement. Det medförde att kulturen blev betydligt smalare.

– Den kunde var på många sätt politiskt progressiv och ville mycket, men den avstod ändå från att ta sig för de stora uppgifterna. Jag tycker det är rätt gripande när man ser på de dokumenten från de utredningarna. Hur de räknar upp en massa saker de skulle kunna göra med kulturen.

Vad var det för saker?

– De pratar om den byggda miljön, om uppväxtvillkoren för människor, om det sociala sammanhanget, om människors egna aktiviteter och medborgerligt deltagande. Men så sägs det i dokumenten att de inte riktigt vet hur man ska kanalisera medel till de områdena.

Vad blev resultatet?

– Ett kulturbegrepp som behåller 1700-talets uppfinningar, som operan och baletten. Finansiering till de museer som startats och en speciell avdelning för folkbildning. Det hade fortfarande en hyfsat hög status. Men det som är olyckligt är att kulturen kopplades bort från demokratin som det verkligt stora samhällsprojektet. Det var någonting med ansatsen som blev progressiv, profilerad och tydligt svensk.

Sverker Sörlin menar att detta var början på den utveckling som blivit alltmer framträdande på senare år. Att kulturen har blivit ett randfenomen och en liten plutt i en större budget. Till skillnad från hur det var tidigare är kulturen inget som genomsyrar det politiska samtalet.

– Kulturen har fått en förtingligad karaktär vilket inte minst blir synligt i den senaste diskussionen kring en svensk kulturkanon.

Du kallar kulturkanon för ”ett kamikazeprojekt” i din bok. Vad är det du är kritisk till?

– För det första för att det är en eftergift till Sverigedemokraterna. Det är deras önskedröm att definiera en väldigt specifik svensk politisk grundidé som i grunden är en nationell idealutopi som aldrig kan förverkligas eftersom vi inte kan flytta ut tre miljoner svenskar utomlands.

Men det är inte enda anledningen till att Sverker Sörlin är skeptisk till arbetet med kulturkanon – som han för övrigt avfärdade redan på 2000-talet då den diskuterades förra gången.

– Jag tycker inte om något som är så oambitiöst. Att räkna upp en handfull författare och kompositörer blir både parodiskt, fånigt och slappt. Det kan väl vara gulligt att visa fram en liten bonsai-kultur men det finns andra, större problem.

Vilka då?

– Att direktiven säger att detta ska tillämpas. Man pekar på de stora formerande institutionerna, skolan till exempel eller Komvux och SFI. Det är en extra SD-känga till de invandrare som förutsätts inte känna till så mycket om Sverige. Det blir problematiskt eftersom man också vill trampa in på professionella områden och tänker försöka maktstyra både myndigheter och civilsamhället.

Sverker Sörlin suckar. Han tror å ena sidan att arbetet med kulturkanon på sikt kommer att glömmas bort och nämner Danmark och Nederländerna som exempel.

– Där svalnade intresset ganska snabbt.

Men han pekar också på att det redan nu är brist på lärare och att signalerna som skickas, via en kulturkanon som styr arbetet hårdare, riskerar att göra intresset för läraryrket ännu mindre.

– Vad är det för typ av signal? Det är början på en avprofessionalisering.

Han säger att denna ”futtiga ansamling kulturexempel” är fel väg att gå. I stället vill han se andra satsningar på skolan för att höja ambitionsnivån så att de problem som finns kan mötas.

– Vi borde skapa en fantastisk skola i Sverige. Den har all potential. I stället säger vi: här är en liten bonsai i hundra punkter. Den ska stå i en korg och visas upp och ni måste använda den i undervisningen. Nej, det känns fel i mellangärdet för det sänder fel signaler om detaljstyrning.

***

Läs även: Lars Trägårdh: ”Kulturkanon borde vara ett socialdemokratiskt projekt”

Läs även: Jessica Stegrud: ”Problemen är fortsatt enorma”