Eller också lyssnar man på EU-kommissionen
Fixa en fungerande bostadsmarknad, säger EU till Sverige - igen.
Det kunde ha varit Jean Monnet som sa det - i EU finns det inga kelgrisar eller styvbarn och alla slipper smisk.
Därför är tålamodet med Ungern oändligt. Som när Viktor Orbàn på eget bevåg träffade Putin i juli 2024 och anspråkslöst kallade sig själv för "ett viktigt verktyg för att ta de första stegen mot fred" mellan Ukraina och Ryssland.
De andra EU-ledarna gick i taket och EU:s utrikeschef tog starkt avstånd, men i praktiken är EU-kommissionen en alkoholisthustru som maktlöst vrider sina händer över sabotörer.
När Sverige nu än en gång får en orolig predikan om de svenska hushållens skuldsättning kan vi tyvärr inte vänta oss att regeringen låser in sig och faktiskt gör om systemet. Bannorna om bostadslånen är de vanliga - "sårbarheter", "ökad oro i takt med stigande inflation", "begränsade framgångar med reformer" som årets understatement från Kommissionen till Rosenbad lyder.
Utnötningskriget från Bryssel har ändå gett resultat genom åren. Det har införts både bolånetak och amorteringskrav.
Men nu går det åt andra hållet igen. I höstas föreslog en utredning att kontantinsatsen ska sänkas från 15 till 10 procent av köpeskillingen och att amorteringskraven mjukas upp. Ärendet bereds i regeringskansliet, vem vet, kanske återkommer det som ett vallöfte.
Så EU-kommissionen kommer snart att bli ännu mer missnöjd. Visserligen är det stabiliteten i den svenska ekonomin de bryr sig om, inte bostadskrisen. Men egentligen är Kommissionen på folkets sida här. Varför ska just Sverige stå med bostadsbrist, tomma lägenheter som är för dyra och hushåll belånade upp till skalpen, när så många andra EU-länder har bostadsmarknader där det går att hitta någonstans att bo?
Lika lite som EU kan tvinga Ungern att sluta gulla med Putin kan de förmå Sveriges regeringar att lösa bostadskrisen. Vi fick friggebodarna och olinplattorna och attefallarna och nu senast carlsonkåkarna och Sverigehusen och det är med sådana sympatiska initiativ, helt utan betydelse för bostadskrisen, som vi verkar få nöja oss. År efter år.
Regeringen kan ju också lyssna på EU-kommissionen. Ett tips, bara. De kan dessvärre inte tvinga oss att lösa problemet.
Det kunde ha varit Jean Monnet som sa det – i EU finns det inga kelgrisar eller styvbarn och alla slipper smisk.
Därför är tålamodet med Ungern oändligt. Som när Viktor Orbàn på eget bevåg träffade Putin i juli 2024 och anspråkslöst kallade sig själv för ”ett viktigt verktyg för att ta de första stegen mot fred” mellan Ukraina och Ryssland.
De andra EU-ledarna gick i taket och EU:s utrikeschef tog starkt avstånd, men i praktiken är EU-kommissionen en alkoholisthustru som maktlöst vrider sina händer över sabotörer.
När Sverige nu än en gång får en orolig predikan om de svenska hushållens skuldsättning kan vi tyvärr inte vänta oss att regeringen låser in sig och faktiskt gör om systemet. Bannorna om bostadslånen är de vanliga – ”sårbarheter”, ”ökad oro i takt med stigande inflation”, ”begränsade framgångar med reformer” som årets understatement från Kommissionen till Rosenbad lyder.
Utnötningskriget från Bryssel har ändå gett resultat genom åren. Det har införts både bolånetak och amorteringskrav.
Men nu går det åt andra hållet igen. I höstas föreslog en utredning att kontantinsatsen ska sänkas från 15 till 10 procent av köpeskillingen och att amorteringskraven mjukas upp. Ärendet bereds i regeringskansliet, vem vet, kanske återkommer det som ett vallöfte.
Så EU-kommissionen kommer snart att bli ännu mer missnöjd. Visserligen är det stabiliteten i den svenska ekonomin de bryr sig om, inte bostadskrisen. Men egentligen är Kommissionen på folkets sida här. Varför ska just Sverige stå med bostadsbrist, tomma lägenheter som är för dyra och hushåll belånade upp till skalpen, när så många andra EU-länder har bostadsmarknader där det går att hitta någonstans att bo?
Lika lite som EU kan tvinga Ungern att sluta gulla med Putin kan de förmå Sveriges regeringar att lösa bostadskrisen. Vi fick friggebodarna och olinplattorna och attefallarna och nu senast carlsonkåkarna och Sverigehusen och det är med sådana sympatiska initiativ, helt utan betydelse för bostadskrisen, som vi verkar få nöja oss. År efter år.
Regeringen kan ju också lyssna på EU-kommissionen. Ett tips, bara. De kan dessvärre inte tvinga oss att lösa problemet.
