Får barnmorskor ha samvete?
Måste verkligen alla barnmorskor tillhandahålla tjänsten att utföra aborter? Särskilt i tider när det råder brist på barnmorskor.
Kristdemokraternas nytillträdda sjukvårdsminister Elisabet Lann har kommit i blåsväder, eftersom hon en gång har uttryckt åsikten att vårdpersonal borde ha rätt att vägra genomföra aborter. Detta är förstås en oerhört eldfängd fråga, som omedelbart besvaras med starka argument för kvinnors rätt till abort, vilket då skulle omöjliggöra den sortens samvetsfrihet. Aborträtten är inte förhandlingsbar och skall ej ifrågasättas, säger Fredrik Lundh Sammeli (S).
Men vi har fortfarande yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige, och allt måste naturligtvis kunna ifrågasättas, även aborträtten, och man får fortfarande ha vilka åsikter man vill. Även som minister. Resultatet blir ändå att en stor majoritet stödjer denna rätt, i god demokratisk ordning, och en minister kan inte genomdriva sina ståndpunkter som en diktator utan måste anpassa sig till såväl partilinje som regering. Så aborträtten är knappast hotad.
Men frågan är ändå högst relevant – måste verkligen alla barnmorskor tillhandahålla tjänsten att utföra aborter? Varför? Om det faktiskt är brist på barnmorskor?
Säkert finns det en och annan oerhört kompetent, arbetslös barnmorska som inte kan tänka sig något bättre än att hjälpa kvinnor med förlossning – men som absolut inte kan tänka sig att utföra en abort. De kanske är katoliker, eller så vill de av andra skäl inte utföra vad somliga skulle klassa som ett barnamord. Hur gör vi då?
I dagsläget är arbetsmarknaden stängd för dessa barnmorskor, för reglerna är sådana. Kan det vara reglerna som är dåliga? Aborträtten måste självklart faciliteras. Och det måste ju faktiskt inte vara en barnmorska som utför aborten. Att aborter ses som en självklar uppgift för barnmorskor är ju bara en konstruerad idé. Fri abort tilläts i Sverige först 1975, vilket förvisso är femtio år sedan, men barnmorskor har funnits extremt mycket längre än så. Även om man har moraliska betänkligheter gällande just abort, så kan man ju ändå vara fullt kapabel att vara en alldeles utmärkt barnmorska.
Vad skulle hända om man ändrar reglerna och lägger den lagstadgade plikten att tillhandahålla aborter på själva sjukvårdsinrättningen, snarare än på den anställda? Då blir det sjukhusets uppgift att försvara aborträtten, och se till att det alltid finns tillräcklig mängd kompetent sjukvårdspersonal som kan utföra en abort.
En förutsättning för att samvetsfrihet ska kunna fungera är att man vid anställningsögonblicket har förmedlat att man just av samvetsskäl inte vill utföra aborter. Då är det upp till sjukvårdsinrättningen om de vill anställa den personen ändå, för att hon är just en bra barnmorska. Det gör förstås hennes position som arbetssökande svagare (samt att det är rimligt att hon får något lägre lön än de som också utför aborter), men finns det tillräckligt många på den avdelningen som kan utföra en abort, så borde det kunna kompensera för just den barnmorskans preferenser.
Man ska inte heller kunna komma dragande med samvetsfrihet när man väl har blivit anställd på de ursprungliga premisserna. Det skulle kräva en omförhandling, och kanske ett avsked, om det finns för få barnmorskor (eller annan sjukvårdspersonal) som faktiskt utför aborter.
Det går med andra ord att försvara aborträtten och samtidigt låta vissa barnmorskor slippa utföra aborter, om de har samvetsskäl. Det går alldeles utmärkt att tillämpa en samvetsklausul i Norge och Danmark – så varför inte här i Sverige?
Kristdemokraternas nytillträdda sjukvårdsminister Elisabet Lann har kommit i blåsväder, eftersom hon en gång har uttryckt åsikten att vårdpersonal borde ha rätt att vägra genomföra aborter. Detta är förstås en oerhört eldfängd fråga, som omedelbart besvaras med starka argument för kvinnors rätt till abort, vilket då skulle omöjliggöra den sortens samvetsfrihet. Aborträtten är inte förhandlingsbar och skall ej ifrågasättas, säger Fredrik Lundh Sammeli (S).
Men vi har fortfarande yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige, och allt måste naturligtvis kunna ifrågasättas, även aborträtten, och man får fortfarande ha vilka åsikter man vill. Även som minister. Resultatet blir ändå att en stor majoritet stödjer denna rätt, i god demokratisk ordning, och en minister kan inte genomdriva sina ståndpunkter som en diktator utan måste anpassa sig till såväl partilinje som regering. Så aborträtten är knappast hotad.
Men frågan är ändå högst relevant – måste verkligen alla barnmorskor tillhandahålla tjänsten att utföra aborter? Varför? Om det faktiskt är brist på barnmorskor?
Säkert finns det en och annan oerhört kompetent, arbetslös barnmorska som inte kan tänka sig något bättre än att hjälpa kvinnor med förlossning – men som absolut inte kan tänka sig att utföra en abort. De kanske är katoliker, eller så vill de av andra skäl inte utföra vad somliga skulle klassa som ett barnamord. Hur gör vi då?
I dagsläget är arbetsmarknaden stängd för dessa barnmorskor, för reglerna är sådana. Kan det vara reglerna som är dåliga? Aborträtten måste självklart faciliteras. Och det måste ju faktiskt inte vara en barnmorska som utför aborten. Att aborter ses som en självklar uppgift för barnmorskor är ju bara en konstruerad idé. Fri abort tilläts i Sverige först 1975, vilket förvisso är femtio år sedan, men barnmorskor har funnits extremt mycket längre än så. Även om man har moraliska betänkligheter gällande just abort, så kan man ju ändå vara fullt kapabel att vara en alldeles utmärkt barnmorska.
Vad skulle hända om man ändrar reglerna och lägger den lagstadgade plikten att tillhandahålla aborter på själva sjukvårdsinrättningen, snarare än på den anställda? Då blir det sjukhusets uppgift att försvara aborträtten, och se till att det alltid finns tillräcklig mängd kompetent sjukvårdspersonal som kan utföra en abort.
En förutsättning för att samvetsfrihet ska kunna fungera är att man vid anställningsögonblicket har förmedlat att man just av samvetsskäl inte vill utföra aborter. Då är det upp till sjukvårdsinrättningen om de vill anställa den personen ändå, för att hon är just en bra barnmorska. Det gör förstås hennes position som arbetssökande svagare (samt att det är rimligt att hon får något lägre lön än de som också utför aborter), men finns det tillräckligt många på den avdelningen som kan utföra en abort, så borde det kunna kompensera för just den barnmorskans preferenser.
Man ska inte heller kunna komma dragande med samvetsfrihet när man väl har blivit anställd på de ursprungliga premisserna. Det skulle kräva en omförhandling, och kanske ett avsked, om det finns för få barnmorskor (eller annan sjukvårdspersonal) som faktiskt utför aborter.
Det går med andra ord att försvara aborträtten och samtidigt låta vissa barnmorskor slippa utföra aborter, om de har samvetsskäl. Det går alldeles utmärkt att tillämpa en samvetsklausul i Norge och Danmark – så varför inte här i Sverige?
