Hamas och deras välgörare utarmas
Kontakten mellan iranska och palestinska revolutionärer har varit långvarig. När Hamas nu har tappat kontrollen över stora delar av Gaza, är det ännu en förlust för Iran.
Medan ayatolla Khomeini befann sig i exil i Irak 1977 dog en av hans söner. Samma månad korsade Egyptens president Anwar Sadat gränsen till Israel för att tala inför Knesset. Många är av åsikten att den arabiska stoltheten dog den dagen. Hur kunde Egypten förråda araberna och den palestinska saken? PLO:s ordförande Yassir Arafat blev rasande. Han kände sig förrådd och sökte stöd på annat håll. Khomeinis sons död blev en anledning att medelst kondoleanser närma sig honom.
Kontakten mellan iranska och palestinska revolutionärer hade dittills begränsat sig till samröre mellan vänsterfraktioner i de palestinska lägren i Libanon. Med Arafats formella kontakt etablerades en relation mellan PLO och den islamistiska grenen av revolutionen som öppnade upp för islamistiska revolutionärer i träningslägren under ledning av Arafats egna Fatah.
När revolutionen var fullbordad kände Arafat att det var lika mycket hans revolution som Khomeinis och ville ha erkännande för det. Palestinier hade ju trots allt tränat iranierna som stred på gatorna.
Den 17 februari 1979, medan revolutionen låg i sin linda, färdades Arafat tvärs över hela Libanon för att komma till Syrien. Med på resan fanns även Mahmod Abbas, nuvarande palestinsk president. I Syrien klev de på ett flygplan tillhörande president Hafez al-Asad och satte kurs mot Tehran. Arafat blev den förste utländske gästen att landa i Iran efter revolutionen. "Det kändes som att jag närmade mig Jerusalem", sa han efteråt.
Samtidigt som Arafat gick ärevarv i Tehran skapade egyptierna rubriker med anledning av freden med Israel. Förstasidorna i den arabiska världen framställde Arafat som hjälte och Sadat som förrädare. Arafat och Khomeini höll en gemensam presskonferens, där publiken skrek "I dag Iran, i morgon Palestina". Khomeinis andre son och Arafat begav sig till den övergivna israeliska ambassaden i Tehran och fotograferades på balkongen. På fasaden ovanför dem hade man med röd färg sprejat "Viva PLO".
Khomeini pressade Arafat att döpa om sin rörelse till Islamiskt motstånd. Men Arafat ville leda, inte ledas. Han tog aldrig till sig det namnet. I slutet av 1979 menade många i PLO att Khomeini och hans män var galningar. Och galningarna var i sin tur besvikna på palestinierna: de bad inte, de drack och de hade kvinnor i sina led.
Vid den tidpunkten hade dock Khomeini fått det han ville. Han var en ideolog i frågan om Israel. Men i en kalkylerad politisk manöver hade han också fäst sig vid en fråga som kompenserade för hans shiaidentitet och som tillät att han tog sig an en sunniarabisk fråga. Även om Arafat inte ville bli en del av Islamiskt motstånd, hade Iran skaffat sig den positionen själv genom att fånga upp de palestinier som drogs till Khomeinis fundamentalistiska agenda. Vissa av dem som motsatte sig Arafat var palestinska islamister, som Hamas, och de skulle komma att vända sig till Iran för stöd.
Hamas har idag tappat kontrollen över stora delar av Gaza. Det är ännu en förlust för Iran, som är sätet för de fundamentalistiska iransk-palestinska relationerna sedan det ödesdigra året 1979.
Medan ayatolla Khomeini befann sig i exil i Irak 1977 dog en av hans söner. Samma månad korsade Egyptens president Anwar Sadat gränsen till Israel för att tala inför Knesset. Många är av åsikten att den arabiska stoltheten dog den dagen. Hur kunde Egypten förråda araberna och den palestinska saken? PLO:s ordförande Yassir Arafat blev rasande. Han kände sig förrådd och sökte stöd på annat håll. Khomeinis sons död blev en anledning att medelst kondoleanser närma sig honom.
Kontakten mellan iranska och palestinska revolutionärer hade dittills begränsat sig till samröre mellan vänsterfraktioner i de palestinska lägren i Libanon. Med Arafats formella kontakt etablerades en relation mellan PLO och den islamistiska grenen av revolutionen som öppnade upp för islamistiska revolutionärer i träningslägren under ledning av Arafats egna Fatah.
När revolutionen var fullbordad kände Arafat att det var lika mycket hans revolution som Khomeinis och ville ha erkännande för det. Palestinier hade ju trots allt tränat iranierna som stred på gatorna.
Den 17 februari 1979, medan revolutionen låg i sin linda, färdades Arafat tvärs över hela Libanon för att komma till Syrien. Med på resan fanns även Mahmod Abbas, nuvarande palestinsk president. I Syrien klev de på ett flygplan tillhörande president Hafez al-Asad och satte kurs mot Tehran. Arafat blev den förste utländske gästen att landa i Iran efter revolutionen. ”Det kändes som att jag närmade mig Jerusalem”, sa han efteråt.
Samtidigt som Arafat gick ärevarv i Tehran skapade egyptierna rubriker med anledning av freden med Israel. Förstasidorna i den arabiska världen framställde Arafat som hjälte och Sadat som förrädare. Arafat och Khomeini höll en gemensam presskonferens, där publiken skrek ”I dag Iran, i morgon Palestina”. Khomeinis andre son och Arafat begav sig till den övergivna israeliska ambassaden i Tehran och fotograferades på balkongen. På fasaden ovanför dem hade man med röd färg sprejat ”Viva PLO”.
Khomeini pressade Arafat att döpa om sin rörelse till Islamiskt motstånd. Men Arafat ville leda, inte ledas. Han tog aldrig till sig det namnet. I slutet av 1979 menade många i PLO att Khomeini och hans män var galningar. Och galningarna var i sin tur besvikna på palestinierna: de bad inte, de drack och de hade kvinnor i sina led.
Vid den tidpunkten hade dock Khomeini fått det han ville. Han var en ideolog i frågan om Israel. Men i en kalkylerad politisk manöver hade han också fäst sig vid en fråga som kompenserade för hans shiaidentitet och som tillät att han tog sig an en sunniarabisk fråga. Även om Arafat inte ville bli en del av Islamiskt motstånd, hade Iran skaffat sig den positionen själv genom att fånga upp de palestinier som drogs till Khomeinis fundamentalistiska agenda. Vissa av dem som motsatte sig Arafat var palestinska islamister, som Hamas, och de skulle komma att vända sig till Iran för stöd.
Hamas har idag tappat kontrollen över stora delar av Gaza. Det är ännu en förlust för Iran, som är sätet för de fundamentalistiska iransk-palestinska relationerna sedan det ödesdigra året 1979.
