Vad Centern och Pride har gemensamt
När identitetspolitik började prägla rörelsen förändrades fokus. En sådan rörelse är något annat än en med utgångspunkt i medborgarrätt.
Mamma tog med jämna mellanrum på sig folkdräkt och deltog i fanborgar vid nationaldagar och partistämmor under förkortningen CKF. Min mormor lantbrukaren kallade partiet för Bondeförbundet fram till den dag då hon för allra sista gången sopade fäboden och låste den inför vintern.
Denna association dök upp i mitt huvud under helgen, då jag såg bilder från Prideparaden i Stockholm. Ge mig en minut, så ska jag förklara hur paraderande queeraktivister fick mig att tänka på Centerkvinnor i folkdräkt på 70-talet.
Centerpartiet har genomgått en omvälvande transformation. Partinamnet är kvar, men det en gång agrarkonservativa parti vars sociokulturella bas fanns bland småbrukare på landsbygden och vars grundsyfte var att försvara landsbygdens intressen och jordbrukets ställning, blev något annat. In klev en urban akademisk medelklass från innerstan och genomförde ett ideologiskt skifte mot frihandelsliberalism, grön progressivism och identitetspolitik. Kvar blev några från "gamla Centern", men inte mormors bondeförbund.
Svensk HBT-rörelse har också transformerats ideologiskt och fått en annan bas. Det var synligt under helgens Prideparad för den som var med längre tillbaka.
Prideparadens föregångare i Stockholm kallades Frigörelseveckan och växte fram ur en RFSL-manifestation under 1970-talets andra hälft. Demonstrationståget genomfördes i en helt annan tidsanda. Stark stigmatisering gjorde att många inte vågade gå med eller gick med dolda ansikten. Budskapen hade ett tydligt fokus: avstigmatisering, krav på rättigheter och mot diskriminering. Frigörelseveckornas karaktär var manifestationer för medborgarrätt och mänskliga rättigheter.
Den första Pridefestivalen i Sverige ägde rum 1998 och paraden var något helt annat än den manifestation av relativt få modiga aktivister som Frigörelseveckan samlade ihop. Nu var det folkfest och stolthet. Veckan betydde mycket för Sveriges hbt-befolkning, inte minst för dem som lade sin semester under veckan för att kunna resa in från landsortens då ännu djupa garderober och andas.
När queerbegrepp och identitetspolitik började prägla rörelsen förändrades också fokus. En identitetspolitisk rörelse är något annat än en rörelse med utgångpunkt i medborgarrätt. Medborgarrätt fokuserar på universella principer, inkludering och reformer. Identitetspolitik fokuserar på olika identitetskategorier i ett samhälle genomsyrat av makt, normer och privilegier. Reformer kan ses som en chimär, eftersom förtrycket kvarstår när ramarna flyttas.
Den gamla rörelsen lyfte främst fram homosexuella. En fast kategori förenad av den icke självvalda, djupt personliga erfarenheten av att förälska sig i personer av samma kön och att utifrån detta drabbas av stigmatisering och diskriminering. Dagens queeraktivister behöver inte nödvändigtvis ha personlig erfarenhet av detta slag. Det är en självdefinition sprungen lika mycket ur aktivism som inbegriper många andra frågor utanför den direkta hbt-sfären.
Rörelser förändras. Det är ofrånkomligt och nödvändigt. Men när man häller nytt vin i gamla läglar skapas sprickor. Det är inte alla homosexuella som vill benämnas queer och (det hypotetiska) paret Gullvi och Ulla, som träffades i hemtjänsten och lever villaliv i en norrländsk småstad sedan 30 år är inte längre rörelsens fokus.
Den gamle järnbruksarbetaren Eric Thorsell från Surahammar – pionjären vars liv Fredrik Silverstolpe berättade om i boken En homosexuell arbetares memoarer – hade säkerligen varit glad över att man idag kan leva öppet och att paraden är en folkfest. Samtidigt hade han, som medborgarrättskämpe i en folkrörelsebetonad reformistisk tradition, antingen känt sig lika främmande för dagens queera normkritik som min mormor lantbrukaren för dagens Centerparti.
Mamma tog med jämna mellanrum på sig folkdräkt och deltog i fanborgar vid nationaldagar och partistämmor under förkortningen CKF. Min mormor lantbrukaren kallade partiet för Bondeförbundet fram till den dag då hon för allra sista gången sopade fäboden och låste den inför vintern.
Denna association dök upp i mitt huvud under helgen, då jag såg bilder från Prideparaden i Stockholm. Ge mig en minut, så ska jag förklara hur paraderande queeraktivister fick mig att tänka på Centerkvinnor i folkdräkt på 70-talet.
Centerpartiet har genomgått en omvälvande transformation. Partinamnet är kvar, men det en gång agrarkonservativa parti vars sociokulturella bas fanns bland småbrukare på landsbygden och vars grundsyfte var att försvara landsbygdens intressen och jordbrukets ställning, blev något annat. In klev en urban akademisk medelklass från innerstan och genomförde ett ideologiskt skifte mot frihandelsliberalism, grön progressivism och identitetspolitik. Kvar blev några från ”gamla Centern”, men inte mormors bondeförbund.
Svensk HBT-rörelse har också transformerats ideologiskt och fått en annan bas. Det var synligt under helgens Prideparad för den som var med längre tillbaka.
Prideparadens föregångare i Stockholm kallades Frigörelseveckan och växte fram ur en RFSL-manifestation under 1970-talets andra hälft. Demonstrationståget genomfördes i en helt annan tidsanda. Stark stigmatisering gjorde att många inte vågade gå med eller gick med dolda ansikten. Budskapen hade ett tydligt fokus: avstigmatisering, krav på rättigheter och mot diskriminering. Frigörelseveckornas karaktär var manifestationer för medborgarrätt och mänskliga rättigheter.
Den första Pridefestivalen i Sverige ägde rum 1998 och paraden var något helt annat än den manifestation av relativt få modiga aktivister som Frigörelseveckan samlade ihop. Nu var det folkfest och stolthet. Veckan betydde mycket för Sveriges hbt-befolkning, inte minst för dem som lade sin semester under veckan för att kunna resa in från landsortens då ännu djupa garderober och andas.
När queerbegrepp och identitetspolitik började prägla rörelsen förändrades också fokus. En identitetspolitisk rörelse är något annat än en rörelse med utgångpunkt i medborgarrätt. Medborgarrätt fokuserar på universella principer, inkludering och reformer. Identitetspolitik fokuserar på olika identitetskategorier i ett samhälle genomsyrat av makt, normer och privilegier. Reformer kan ses som en chimär, eftersom förtrycket kvarstår när ramarna flyttas.
Den gamla rörelsen lyfte främst fram homosexuella. En fast kategori förenad av den icke självvalda, djupt personliga erfarenheten av att förälska sig i personer av samma kön och att utifrån detta drabbas av stigmatisering och diskriminering. Dagens queeraktivister behöver inte nödvändigtvis ha personlig erfarenhet av detta slag. Det är en självdefinition sprungen lika mycket ur aktivism som inbegriper många andra frågor utanför den direkta hbt-sfären.
Rörelser förändras. Det är ofrånkomligt och nödvändigt. Men när man häller nytt vin i gamla läglar skapas sprickor. Det är inte alla homosexuella som vill benämnas queer och (det hypotetiska) paret Gullvi och Ulla, som träffades i hemtjänsten och lever villaliv i en norrländsk småstad sedan 30 år är inte längre rörelsens fokus.
Den gamle järnbruksarbetaren Eric Thorsell från Surahammar – pionjären vars liv Fredrik Silverstolpe berättade om i boken En homosexuell arbetares memoarer – hade säkerligen varit glad över att man idag kan leva öppet och att paraden är en folkfest. Samtidigt hade han, som medborgarrättskämpe i en folkrörelsebetonad reformistisk tradition, antingen känt sig lika främmande för dagens queera normkritik som min mormor lantbrukaren för dagens Centerparti.
