Den bortglömda rapporten om ubåten som rammade Estonia

Den 25 november 1996 stod Göran Andersson, då sjötrafikdirektör och chef för Sjötrafikavdelningen vid Sjöfartsverkets huvudkontor i Norrköping, i begrepp att åka till Stockholm i ett tjänsteärende. Han fick då besök på sitt rum av en av sina underordnade, den vikarierande chefen på myndighetens Beredskapskontor, Tomas Böök. 

Böök gav Andersson ett hemligstämplat dokument, en rapport om Estoniaolyckan, och bad honom ge synpunkter på innehållet och anvisa hur rapporten skulle hanteras.

Andersson antog att Böök hade fått rapporten från Säkerhetspolisen, Säpo.

– Jag frågade honom inte om det, säger Andersson till mig i dag. Men han var verkets sambandsman med myndigheter som hade med säkerhet att göra, som tex Säpo och Kustbevakningen. Det kändes naturligt att rapporten kom från Säpo, med tanke på ämnets karaktär. Böök sa att han hade fått den ”från tillförlitligt håll”, kvalificerat folk som han trodde på. 

– Jag tittar på det på tåget och återkopplar när jag kommer tillbaka, sa Andersson till Böök och stoppade ner rapporten i sin portfölj 

Rapporten handlade alltså om passagerarfärjan Estonias förlisning i Östersjön drygt två år tidigare. Den officiella haveriutredningen, ett svenskt-finskt-estniskt projekt kallat JAIC (Joint Accident Investigation Committee), hade formerats dagarna efter olyckan och var nu, hösten 1996, inne i sitt slutskede. Den slutsats man inom kort enades kring var att olyckans orsaker stod att finna i färjans bristande konstruktion i kombination med ett osedvanligt hårt väder, allt naturliga orsaker som inte kunde läggas något av de tre länderna till last.

Sjöfartsverket var en av de svenska myndigheter som bidrog till JAIC:s arbete, och Göran Andersson trodde för sin del på dess slutsats att ingen okänd yttre faktor hade spelat in i katastrofen, utan att olyckliga tekniska brister i kombination med dåligt sjömanskap (”man pressade fartyget för hårt, i det vädret”) varit avgörande.

Ombord på tåget till Stockholm, den där dagen i november 1996, tog han upp Bööks dokument ur portföljen och läste igenom det. Idag, tre decennier senare minns han två anmärkningsvärda påståenden som lyftes fram j rapporten.

Det ena var att en ubåt hade varit inblandad i Estonias förlisning.

– Enligt rapporten hade Estonia och ubåten kolliderat, säger Andersson. Och jag har för mig att det stod att ubåten var svensk. 

Det andra påståendet var att en känslig militär last som tagits ombord på färjan vid avfärden från Tallinn, hade lyfts ut från vrakets bildäck på havsbotten kort efter olyckan.

– Då fäste jag mig inte mycket vid något av det där, berättar Andersson. Om en svensk ubåt hade varit inblandad borde det ha kommit fram långt tidigare, så det trodde jag inte på. Och om det var sant att en last efteråt togs ut från färjan kan det i alla fall inte ha haft någon betydelse för olycksförloppet, tänkte jag. 

Andersson hade tänkt lämna tillbaka rapporten till Böök vid återkomsten till kontoret följande dag, men det förhindrades på ett besynnerligt sätt.

Sedan han och två kollegor hade haft sina möten i Stockholm åkte de ut på Djurgården och åt middag på restaurang Ulla Winblad. När de därefter, klockan 21.30 enligt polisanmälan, gick ut för att hämta sin bil – en Audi Avant – på parkeringsplatsen upptäckte de att det hade varit inbrott i bakluckan. Anderssons portfölj, där han förvarade det hemliga dokumentet, var stulen. 

En väska och en portfölj som tillhörde de två kollegorna låg däremot kvar, endast Göran Anderssons var borta.

Även en projektor, som också hade legat i bilen, var stulen. 

– Det var skickligt gjort, säger Andersson. Bakluckan var öppnad elektroniskt, det fanns inga synliga brytmärken eller andra skador på bilen.  

De tre kollegorna åkte genast till Norrmalms polisstation i centrala Stockholm och anmälde inbrottet. En polisanmälan, med diarienummer 0201-K306674-96 – upprättades klockan 22.17 på kvällen den 25 november 1996.

Göran Andersson fick åka tomhänt tillbaka till Norrköping, och kunde inte lämna tillbaka dokumentet till Böök. Det kunde han göra först någon vecka senare, när portföljen hittades på en lastbrygga i Solna i västra Stockholm.

Det hemliga dokumentet låg kvar, men en kamera som också hade funnits där var borta. Portföljens kodlås hade alltså öppnats, men det fanns inga skador på den och den var låst när den återfanns.

Han gav nu tillbaka dokumentet till Tomas Böök och sa att han inte trodde på uppgifterna i det och att Böök kunde göra med det vad han ville.

– Därefter vet jag inte vad som hände med det, säger Andersson i dag.  

Tomas Böök gick bort några år senare och Anderssons minnesbild av det hemliga dokumentet bleknade med åren. De enda två sakuppgifter han minns tydligt i dag är de om kollisionen med ubåten och att en känslig last hade hämtats upp från vrakets bildäck efter olyckan.  

Fortfarande anser han att det troligaste är att informationen i rapporten kom från Säpo.  

– Böök hade sina källor där, säger Andersson. Det betyder ju inte att uppgifterna är korrekta, men Böök litade på sina källor och uppfattade säkert dokumentet som seriöst. Annars skulle han inte ha bett mig titta på det.  

I december 1997 lade JAIC fram sin slutrapport. Där slogs fast att vädret i kombination med tekniska brister, dvs olyckliga omständigheter, sänkte Estonia och förde 852 människor i döden.

Ingen kunde anklagas. Allt framställdes som glasklart. De många vittnesmålen från överlevande om våldsamma smällar, stötar och skrapljud före den första slagsidan nonchalerades från utredarnas sida.

På samma sätt avvisade JAIC kritikernas argument att något måste ha hänt med färjans skrov som bidrog till förlisningens snabba förlopp, att Estonia inte kunde ha sjunkit så snabbt som hon gjorde, på en knapp timme, utan att det uppstått ett hål i skrovet där vatten i stora mängder kunde tränga in. Fanns det inget sådant hål skulle fartyget ha kapsejsat och flutit uppochner en längre tid, buret av lyftkraften hos den instängda luften i de nedre däcken, menade kritikerna – så som skett med bilfärjan Jan Heweliusz utanför den tyska ön Rügen i södra Östersjön året innan.

Krav på att låta avsyna Estonias skrov för att söka efter ett sådant okänt hål tillbakavisades senare av regeringen Reinfeldt när det 2007 framfördes som en stark rekommendation av en vetenskaplig expertutredning. Experterna menade att det inte kunde uteslutas att ett okänt hål kunde ha bidragit till olycksförloppet, och att detta borde undersökas genom en yttre inspektion av vraket. Men regeringen sa alltså nej.

Göran Andersson behöll sin övertygelse att JAIC ändå hade dragit rätt slutsats om olycksorsaken, i likhet med de flesta, om inte alla, högre befattningshavare vid Sjöfartsverket.

När journalisten Henrik Evertsson och hans team på hösten 2019 tog sig ner till vraket för att se om det fanns några hål upptäckte de ett flertal öppningar. Mest spektakulära var två stora hål, flera meter breda, i just den del av skrovet som kritikerna i decennier hade angett som möjlig plats för en okänd vatteninträngning – under eller intill vattenlinjen föröver på styrbordssidan.

Evertssons fynd gav intrycket att Estonia sjunkit på grund av påverkan utifrån, plåten var intryckt och inte utfläkt som exempelvis vid en explosion. Men kunde det ha naturliga orsaker?

År 2021 tog SHK på sig uppgiften att tillsammans med sina kollegor i Estland och Finland utreda vad som kunde ha orsakat hålen i Estonias skrov. Man var från SHK:s sida noga med att påpeka att man inte hade fått uppdraget från den svenska regeringen. SHK är nämligen en fristående myndighet som definierar sina egna uppdrag, hette det.

Hösten 2023 instämde SHK:s utredningsordförande Jonas Bäckstrand i sina estniska kollegors bedömning att hålen i Estonias skrov kunde ha uppkommit när färjan slog i botten. Den slog då mot en tidigare okänd bergrygg under det tjocka lagret av bottensediment, var antagandet.

– Det här är ytterligare en pusselbit som tyder på att skadorna har inträffat när fartyget träffade botten och inte dessförinnan, sa Bäckstrand till TT. 

Göran Andersson hade efter Evertssons fynd blivit intresserad av vad som kunde ligga bakom de hemliga uppgifterna i det dokument han fått från Tomas Böök. En krock med en ubåt skulle kunna ha med hålen att göra, tänkte han, även om han fortfarande tvivlade på att det skulle kunna ha hemlighållits särskilt länge. Men det borde utredas av ansvarig myndighet, tänkte Andersson.

Sommaren 2024 kontaktade han SHK och berättade för Bäckstrand och hans medarbetare om Bööks dokument. Han beskrev dokumentets innehåll som han mindes det, men sa också att han personligen hade haft svårt att tro på uppgiften om ubåten.

Andersson berättade också för SHK att han trodde att Böök kunde ha fått dokumentet från Säpo, och att uppgifterna i det kom därifrån.

När SHK försökte spåra dokumentet fanns en hel del att gå på. Uppgiften om bilinbrottet styrktes nämligen av den polisanmälan man fick fram hos polisen, och den gav exakt datum – 25 november 1996 – för när Andersson hade fått dokumentet av Böök och därmed för när Böök hade mottagit det från Säpo – om det var därifrån det kommit.

Göran Andersson hade också en hypotes om hur dokumentet kunde ha överförts till Sjöfartsverket. I så fall hade det kanske kommit in på Sjöfartsverkets kryptofax, som var krypterad och användes för extra känsligt material. Den faxen hanterades av Beredskapsavdelningen, där Böök vid tillfället varit vikarierande chef.

Efter några månaders sökande fick Andersson besked från SHK att dokumentet inte hade kunnat spåras. Det hade inte hittats i något arkiv eller diarium på Sjöfartsverket, inte heller fanns uppgift om att det var loggat i kryptofaxen.

SHK:s slutsats var att dokumentet sannolikt hade bedömts som ointressant av Tomas Böök, som efter att ha fått tillbaka det från Andersson hade förstört det utan att föra in det i något register eller arkiv.

Göran Andersson var inte övertygad om den saken. Att dokumentet inte kunde återfinnas i något arkiv eller diarium behövde inte betyda att det hade ansetts som ointressant, menade han. Tvärtom kunde det betyda att det var så känsligt att det inte kunde arkiveras eller registreras på sedvanligt sätt. Och att det inte fanns i kryptofaxens logg bevisade ingenting, enligt Andersson.

-Att skicka ett dokument mellan två personer utan att det satte spår kunde göras på flera sätt, säger han. Man kunde ställa sig vid faxen när meddelandet kom och ta emot det personligen, man kunde skicka det med brev eller helt enkelt lämna över det direkt.

Dessutom, påpekade Göran Andersson för SHK, kunde det vara värt att höra med Säpo vad man där kände till om dokumentet. Kom det därifrån borde det ha lämnat något avtryck hos den myndigheten, det kunde vara arkiverat eller registrerat i någon form. Det var ju mycket exakt definierat i tiden, november 1996, vilket borde underlätta sökandet.

Att kontakta den förmodade källan, Säpo, borde vara en självklar väg att gå för en undersökande myndighet som Haverikommissionen. Detta i synnerhet som man redan hade ägnat resurser åt att spåra dokumentet på Sjöfartsverket, men misslyckats.

Men Statens Haverikommission kontaktade inte Säpo. Det var det besked Göran Andersson fick när han frågade. Någon förklaring fick han inte.

Inte heller gavs någon förklaring när SHK, i en promemoria den 20 augusti 2025 (diarienummer S-200/20), redovisade sitt sökande efter den före detta sjötrafikdirektörens handling.

Där skriver SHK: ”Handlingen har, trots haverikommissionens genomförda undersökningar i Sjöfartsverkets arkiv, inte kunnat återfinnas”.

Det är allt. Ingenting sägs om att den förmodade källan, enligt Göran Andersson, var Säpo. Inte heller redovisas att SHK avstått från att kontakta Säpo, eller skälet till detta.

För en utomstående förefaller det självklart att en oberoende utredande myndighet inte ska ge upp sina efterforskningar innan man tagit kontakt med – och fått svar från – en tänkbar källa till ett eftersökt dokument. Detta oavsett hur myndigheten på förhand ställer sig till värdet av dokumentet.

Så frågan inställer sig: Varför hörde SHK sig inte för med Säpo om vad man där visste om dokumentet? Eller hade man frågat Säkerhetspolisen och fått ett besked som man inte kunde – eller ville – föra vidare?

Detta är ett exempel på myndigheternas frapperande ovilja eller oförmåga att pröva alternativa teorier i Estoniafrågan – att jämföra med regeringens vägran år 2007 att låta undersöka fartygets skrov, trots expertgruppens starka rekommendation att så skulle ske.

Då ansågs de kritiker som konspirationsteoretiker, som påstod att det måste finnas ett okänt hål i Estonias skrov. De visade sig tolv år senare ha rätt.

Om det nu skulle visa sig att hålen i Estonias styrbordssida orsakats av en ubåt, eller att en ubåt överhuvudtaget var inblandad i olyckan, skulle det tvinga fram en helt ny syn på katastrofen. Det officiella narrativet skulle slås i spillror och en rad ytterst besvärande frågor skulle uppstå. Vilken nationalitet hade ubåten? Varför var den där? Hade den något att göra med den last som fanns på Estonias bildäck och som det – enligt vad som också uppgavs i Göran Anderssons dokument – hade varit så angeläget att i hemlighet avlägsna från vraket efter förlisningen?

En del frågor gällande olycksförloppet och de politiska beslut som fattades efter katastrofen skulle å andra sidan få begripliga och logiska svar. Varför övergav statsministrarna Carl Bildt och Ingvar Carlsson sina tidiga löften att låta lyfta upp färjan och göra det möjligt att begrava offren? Varför fattades istället beslut att täcka över vraket med betong och därmed göra det oåtkomligt för framtida inspektion – en helt unik åtgärd efter en civil fartygsolycka? Och varför sa regeringen 2007 nej till en avsyning av skrovet trots att utredande experter starkt rekommenderade en sådan för att kunna slutgiltigt fastställa om det fanns ett okänt hål?

Myndigheternas bristande vilja att fullt ut undersöka avvikande uppgifter i samband med Estoniakatastrofen – som man vill stämpla som konspirationsteorier – är i själva verket grunden för att misstankar kan uppstå om en avsiktlig mörkläggning.

Lars Borgnäs är före detta journalist på SVT

***

Läs även: Ny rapport: Estonia sjönk efter kollision

Läs även: Estonia-rapport utan substans