Det finns mycket vi kan göra för att stötta globaliseringens förlorare
Avregleringar och serviceyrken är nyckeln till framtida välstånd – inte tullar och industrisatsningar.
Syftet med Donald Trumps handels- och näringspolitik – och de omtalade tullarna - är att rädda eller återuppliva jobb i utdöende industrisektorer i det amerikanska rostbältet. Delstater som Pennsylvania och West Virginia har drabbats hårt av både global låglönekonkurrens och teknologisk utveckling som slagit ut bilfabriker, stålverk och kolgruvor. I stort sett alla ekonomer är överens om att tullar inte är lösningen. Men vad ska man göra för att hjälpa globaliseringens förlorare?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nationalekonomen Joseph Schumpeter myntade uttrycket kreativ förstörelse. Det innebär att samhället och ekonomin som helhet gynnas av att det kommer ny teknologi och nya produktionsmetoder och processer som höjer produktiviteten. Därmed blir varor och tjänster bättre, billigare och tillgängliga för fler. Samtidigt finns alltid förlorare i denna omställning, människor med yrkeskunskaper som inte längre efterfrågas. Det rimliga vore kanske att de får vidareutbildning och kan påbörja en nya karriär. Men i USA används bara 1 cent av varje arbetsmarknadspolitisk skattedollar till omskolning och hjälp att hitta nytt jobb. Resten, 99 cent, går till att förtidspensionera människor eller ge invaliditetsstöd.
Dessutom finns trösklar på arbetsmarknaden i USA som man sällan tänker på. Den är nämligen hårt reglerad, trots ryktet om att vara flexibel och att den amerikanska arbetskraften är lättrörlig. Ett speciellt hinder är de yrkeslicenser som krävs för att få arbeta inom en rad branscher. Andelen jobb i USA som kräver licens ökade från 5 procent på femtiotalet till 22 procent år 2021. Och antalet yrken som kräver licens i åtminstone en delstat har samtidigt ökat från cirka 30 år för hundra år sedan till 1100 i dag. I Georgia krävs licens av14 procent av arbetskraften licens för att den ska få arbeta inom sitt yrke, medan motsvarande siffra i Nevada är 27 procent.
Delstaterna ställer alltså särskilda krav på utbildning, praktik och avklarade prov av många yrkesutövare. Det gäller läkare och jurister - vilket knappast är konstigt - men även allt från frisörer, manikyrister och personliga tränare till sminköser, sportcoacher, bartendrar, och arborister. Plus många många fler. Detta skapar inlåsningseffekter, höga inträdesbarriär och gör det svårare att flytta, eftersom licensen vanligen bara gäller i en delstat.
Varken i EU eller USA finns någon riktigt integrerad marknad för fri handel av tjänster, som det ju finns för varor. Skälet är ofta skiftande krav från myndigheterna mellan medlemsländer respektive delstater. I takt med att den industrialiserade värden har gått från tillverkning till en allt högre andel tjänstehandel i BNP har problemen som detta orsakar blivit större. Om licenskrav alls är motiverade, borde de vara nationella i USA eller i EU lätta att validera i andra länder i unionen.
De negativa signalerna är många
Ett första steg för flexiblare arbetsmarknader på båda sidor av Atlanten vore därför att rensa bort onödiga regleringar som hindrar människor att flytta dit jobben finns. Och för att kunna flytta dit där jobben finns krävs även att prisvärda bostäder är tillgängliga där. Ett andra steg för ökad flexibilitet blir därmed att minska restriktionerna och byråkratin kring bostadsbyggande. I den nyligen utkomna och uppmärksammade boken Stuck skriver Yoni Appelbaum att juridiska och politiskt skapade hinder under de senaste 50 åren har lett till markant minskad rörlighet bland amerikanerna. Rigida detaljplaner, federala policies och lokala restriktioner har höjt bostadspriserna vilket hindrar både ekonomisk och social rörlighet. På femtiotalet flyttade omkring 20 procent av amerikanerna årligen. År 2017 var andelen ungefär hälften så hög.
Samma typ av problem som finns i det amerikanska rostbältet finns också i stora delar av Europa. Kontinentens ekonomiska motor Tyskland befinner sig i en djup tillväxtkris till stor del orsakad av motvilja mot nödvändig strukturomvandling. I januari placerade sig Tyskland näst sist i Trading Economics mätning över inköpschefsindex för tillverkningsindustrin i en rad länder. Endast Puerto Rico presterade sämre. Samtidigt spår den tyska centralbanken att landets ekonomi kommer att krympa för tredje året i rad.
De negativa signalerna är många. Industrijättar som Volkswagen och BASF varslar personal, medan arbetslösheten stiger. Före pandemin var den 5 procent, i dag är siffran 6,3 procent. Bilsektorn har skurit ner antalet jobb sex år i följd och en vändning verkar osannolik. Landets nytillträdde förbundskansler Friedrich Merz har lyft fram just ekonomin och tillväxten som en prioriterad fråga. Samtidigt finns en oro i landet för att tyskarna blickar för mycket bakåt för att hitta lösningar.
Merz vill att både Tyskland och EU i stället avreglerar för att stimulera tillväxten av teknikföretag och stärka konkurrenskraften, snarare än att genom stödinsatser försöka rädda en industri i kris. Kapital- och energiintensiva industrier har inte vuxit på i Tyskland på två decennier. För tio år sedan dominerades Frankfurtbörsen av bil- och kemiindustrin, som stod för 30 procent av DAX-indexets värde. Nu är deras andel nere på omkring 10 procent. I stället står teknik, telekom och finans för nästan halva värdet, upp från mindre än en tredjedel. It-jätten SAP, med ett marknadsvärde på 350 miljarder dollar, är värt dubbelt så mycket som Mercedes-Benz, Porsche, BMW och Volkswagen tillsammans. Bland de fem största bolagen i DAX-index representerar bara Siemens det gamla industrityskland, och även de tjänar numera mycket på tjänster.
Klassisk industripolitik är alltså knappast en bra idé att satsa på även om man skulle vilja. Tyskland ser, trots sitt handelsöverskott och sitt fokus på tillverkningsindustrin, att andelen sysselsatta inom tillverkning minskar och det är ett mönster som syns även i andra utvecklade länder. Det är i tjänstesektorn som de nya jobben måste skapas. Det gäller Tyskland, men också USA. Och Sverige.
Enligt tjänstesektorns arbetsgivarorganisation Almega har 60 procent av de nya jobben i Sverige de senaste fem åren skapats just i tjänstebranscher. Ändå råder fortfarande skriande kompetensbrist i arbetsintensiva tjänsteyrken, det vill säga jobb som inte kräver någon högre utbildning, som restaurangbranschen eller städ- och service. Samtidigt har vi hög arbetslöshet i grupper som borde kunna bemanna dessa jobb. Det viktigaste skälet till det är att höga bidrag i kombination med skattekilar gör att det inte lönar sig att arbeta.
Enligt The Economist finns det viktiga lärdomar att dra från Spanien, som förra året var en av världens bäst presterande ekonomier, sett till BNP-tillväxt, inflation, arbetslöshet, finanspolitik och börsutveckling. Tillväxten och takten i jobbskapandet där överträffar till och med USA. En nyckel har varit att satsa på just tjänster, snarare än att klamra sig fast vid industrin. Även om den spanska industriproduktionen inte minskat lika snabbt som i Tyskland så har den stagnerat. Däremot har turismen återhämtat sig kraftigt efter pandemin och växer samtidigt som landet klättrar i värdekedjan genom att exportera allt mer konsulttjänster och tekniskt kunnande. Enligt banken BBVA har de icke-turistrelaterade tjänsterna ökat från cirka 5,5 procent av BNP före pandemin till mellan 7 och 8 procent i dag. Jobb skapas både i kunskapsintensiva och arbetsintensiva branscher, där efterfrågan ökar i takt med ökande välstånd, men där automatiserad produktion inte kan ersätta det mänskliga arbetet.
Samtidigt håller maktens tyngdpunkt inom EU på att förskjutas mot nordost, alltså de nordiska och baltiska länderna inklusive Polen. Här finns en tydligare framtidstro, ett starkare stöd för frihandel och öppna marknader, och bättre grundförutsättningar för tillväxt. Att länderna omfamnar teknik och strukturomvandling är förstås en bidragande anledning.
Faktum är att Polen, om dagens trend håller i sig, kommer passera Storbritannien i BNP per capita redan innan decenniet är slut. Den typen av trender spelar roll. Ekonomen Tyler Cowen har påpekat att om USA hade vuxit en procentenhet långsammare per år mellan 1870 och 1990, så hade landet i slutet av perioden varit lika fattigt som Mexiko.
Det finns alltså mycket vi kan och bör göra för att stötta globaliseringens förlorare på båda sidor av Atlanten. Men att bygga tullmurar och försöka skaka liv i döende industrier är inte vägen till framgång.
Andreas Birro är fri skribent och opinionsbildare.
***
Läs även: Röran i USA är fullt begriplig
Syftet med Donald Trumps handels- och näringspolitik – och de omtalade tullarna – är att rädda eller återuppliva jobb i utdöende industrisektorer i det amerikanska rostbältet. Delstater som Pennsylvania och West Virginia har drabbats hårt av både global låglönekonkurrens och teknologisk utveckling som slagit ut bilfabriker, stålverk och kolgruvor. I stort sett alla ekonomer är överens om att tullar inte är lösningen. Men vad ska man göra för att hjälpa globaliseringens förlorare?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nationalekonomen Joseph Schumpeter myntade uttrycket kreativ förstörelse. Det innebär att samhället och ekonomin som helhet gynnas av att det kommer ny teknologi och nya produktionsmetoder och processer som höjer produktiviteten. Därmed blir varor och tjänster bättre, billigare och tillgängliga för fler. Samtidigt finns alltid förlorare i denna omställning, människor med yrkeskunskaper som inte längre efterfrågas. Det rimliga vore kanske att de får vidareutbildning och kan påbörja en nya karriär. Men i USA används bara 1 cent av varje arbetsmarknadspolitisk skattedollar till omskolning och hjälp att hitta nytt jobb. Resten, 99 cent, går till att förtidspensionera människor eller ge invaliditetsstöd.
Dessutom finns trösklar på arbetsmarknaden i USA som man sällan tänker på. Den är nämligen hårt reglerad, trots ryktet om att vara flexibel och att den amerikanska arbetskraften är lättrörlig. Ett speciellt hinder är de yrkeslicenser som krävs för att få arbeta inom en rad branscher. Andelen jobb i USA som kräver licens ökade från 5 procent på femtiotalet till 22 procent år 2021. Och antalet yrken som kräver licens i åtminstone en delstat har samtidigt ökat från cirka 30 år för hundra år sedan till 1100 i dag. I Georgia krävs licens av14 procent av arbetskraften licens för att den ska få arbeta inom sitt yrke, medan motsvarande siffra i Nevada är 27 procent.
Delstaterna ställer alltså särskilda krav på utbildning, praktik och avklarade prov av många yrkesutövare. Det gäller läkare och jurister – vilket knappast är konstigt – men även allt från frisörer, manikyrister och personliga tränare till sminköser, sportcoacher, bartendrar, och arborister. Plus många många fler. Detta skapar inlåsningseffekter, höga inträdesbarriär och gör det svårare att flytta, eftersom licensen vanligen bara gäller i en delstat.
Varken i EU eller USA finns någon riktigt integrerad marknad för fri handel av tjänster, som det ju finns för varor. Skälet är ofta skiftande krav från myndigheterna mellan medlemsländer respektive delstater. I takt med att den industrialiserade värden har gått från tillverkning till en allt högre andel tjänstehandel i BNP har problemen som detta orsakar blivit större. Om licenskrav alls är motiverade, borde de vara nationella i USA eller i EU lätta att validera i andra länder i unionen.
De negativa signalerna är många
Ett första steg för flexiblare arbetsmarknader på båda sidor av Atlanten vore därför att rensa bort onödiga regleringar som hindrar människor att flytta dit jobben finns. Och för att kunna flytta dit där jobben finns krävs även att prisvärda bostäder är tillgängliga där. Ett andra steg för ökad flexibilitet blir därmed att minska restriktionerna och byråkratin kring bostadsbyggande. I den nyligen utkomna och uppmärksammade boken Stuck skriver Yoni Appelbaum att juridiska och politiskt skapade hinder under de senaste 50 åren har lett till markant minskad rörlighet bland amerikanerna. Rigida detaljplaner, federala policies och lokala restriktioner har höjt bostadspriserna vilket hindrar både ekonomisk och social rörlighet. På femtiotalet flyttade omkring 20 procent av amerikanerna årligen. År 2017 var andelen ungefär hälften så hög.
Samma typ av problem som finns i det amerikanska rostbältet finns också i stora delar av Europa. Kontinentens ekonomiska motor Tyskland befinner sig i en djup tillväxtkris till stor del orsakad av motvilja mot nödvändig strukturomvandling. I januari placerade sig Tyskland näst sist i Trading Economics mätning över inköpschefsindex för tillverkningsindustrin i en rad länder. Endast Puerto Rico presterade sämre. Samtidigt spår den tyska centralbanken att landets ekonomi kommer att krympa för tredje året i rad.
De negativa signalerna är många. Industrijättar som Volkswagen och BASF varslar personal, medan arbetslösheten stiger. Före pandemin var den 5 procent, i dag är siffran 6,3 procent. Bilsektorn har skurit ner antalet jobb sex år i följd och en vändning verkar osannolik. Landets nytillträdde förbundskansler Friedrich Merz har lyft fram just ekonomin och tillväxten som en prioriterad fråga. Samtidigt finns en oro i landet för att tyskarna blickar för mycket bakåt för att hitta lösningar.
Merz vill att både Tyskland och EU i stället avreglerar för att stimulera tillväxten av teknikföretag och stärka konkurrenskraften, snarare än att genom stödinsatser försöka rädda en industri i kris. Kapital- och energiintensiva industrier har inte vuxit på i Tyskland på två decennier. För tio år sedan dominerades Frankfurtbörsen av bil- och kemiindustrin, som stod för 30 procent av DAX-indexets värde. Nu är deras andel nere på omkring 10 procent. I stället står teknik, telekom och finans för nästan halva värdet, upp från mindre än en tredjedel. It-jätten SAP, med ett marknadsvärde på 350 miljarder dollar, är värt dubbelt så mycket som Mercedes-Benz, Porsche, BMW och Volkswagen tillsammans. Bland de fem största bolagen i DAX-index representerar bara Siemens det gamla industrityskland, och även de tjänar numera mycket på tjänster.
Klassisk industripolitik är alltså knappast en bra idé att satsa på även om man skulle vilja. Tyskland ser, trots sitt handelsöverskott och sitt fokus på tillverkningsindustrin, att andelen sysselsatta inom tillverkning minskar och det är ett mönster som syns även i andra utvecklade länder. Det är i tjänstesektorn som de nya jobben måste skapas. Det gäller Tyskland, men också USA. Och Sverige.
Enligt tjänstesektorns arbetsgivarorganisation Almega har 60 procent av de nya jobben i Sverige de senaste fem åren skapats just i tjänstebranscher. Ändå råder fortfarande skriande kompetensbrist i arbetsintensiva tjänsteyrken, det vill säga jobb som inte kräver någon högre utbildning, som restaurangbranschen eller städ- och service. Samtidigt har vi hög arbetslöshet i grupper som borde kunna bemanna dessa jobb. Det viktigaste skälet till det är att höga bidrag i kombination med skattekilar gör att det inte lönar sig att arbeta.
Enligt The Economist finns det viktiga lärdomar att dra från Spanien, som förra året var en av världens bäst presterande ekonomier, sett till BNP-tillväxt, inflation, arbetslöshet, finanspolitik och börsutveckling. Tillväxten och takten i jobbskapandet där överträffar till och med USA. En nyckel har varit att satsa på just tjänster, snarare än att klamra sig fast vid industrin. Även om den spanska industriproduktionen inte minskat lika snabbt som i Tyskland så har den stagnerat. Däremot har turismen återhämtat sig kraftigt efter pandemin och växer samtidigt som landet klättrar i värdekedjan genom att exportera allt mer konsulttjänster och tekniskt kunnande. Enligt banken BBVA har de icke-turistrelaterade tjänsterna ökat från cirka 5,5 procent av BNP före pandemin till mellan 7 och 8 procent i dag. Jobb skapas både i kunskapsintensiva och arbetsintensiva branscher, där efterfrågan ökar i takt med ökande välstånd, men där automatiserad produktion inte kan ersätta det mänskliga arbetet.
Samtidigt håller maktens tyngdpunkt inom EU på att förskjutas mot nordost, alltså de nordiska och baltiska länderna inklusive Polen. Här finns en tydligare framtidstro, ett starkare stöd för frihandel och öppna marknader, och bättre grundförutsättningar för tillväxt. Att länderna omfamnar teknik och strukturomvandling är förstås en bidragande anledning.
Faktum är att Polen, om dagens trend håller i sig, kommer passera Storbritannien i BNP per capita redan innan decenniet är slut. Den typen av trender spelar roll. Ekonomen Tyler Cowen har påpekat att om USA hade vuxit en procentenhet långsammare per år mellan 1870 och 1990, så hade landet i slutet av perioden varit lika fattigt som Mexiko.
Det finns alltså mycket vi kan och bör göra för att stötta globaliseringens förlorare på båda sidor av Atlanten. Men att bygga tullmurar och försöka skaka liv i döende industrier är inte vägen till framgång.
Andreas Birro är fri skribent och opinionsbildare.
***
Läs även: Röran i USA är fullt begriplig
