”Förnya er eller dö!”
Politiska stormvindar blåser i många länder. Etablerade partier som S och M som inte förmår att förnya sig kommer att utraderas, skriver författaren och geostrategen Mark Brolin.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För att förstå nutiden kan det hjälpa att backa till amerikanen Henry George och 1800-talets skuggsida. Han myntade begreppet ”socialism för rika och kapitalism för fattiga”. I A Perplexed Philosopher som kom ut 1891 gick han hårt åt symbiosen mellan politik och storbolag: subventioner, licenser och regelfördelar till företag som redan var dominanta. Staten cementerade oligopol, även om den ofta menade väl och arbetarna tvingades svälja negativ reallöneutveckling. Kort sagt: samhället subventionerade och skyddade redan privilegierade och vältrade kostnaden nedåt. Drabbade väljare som vädrade sitt missnöje stämplades som problemet – inte ett symptom på att något var fel. Från pyramidens topp kommunicerades, enligt George, konsekvent två ”systemlögner”: dels att ekonomin var ”fri” (trots kartellerna), dels att institutionerna var intresseneutrala och respekterade folkviljan. I den jordmånen föddes 1892 världens första ”populistiska” parti, The People’s Party. Termen populism, ett kvitto på folklig förankring, bars med stolthet.
Snabbspola till i dag. Återigen sägs vi leva i marknadsekonomi med en jämn spelplan trots att bransch efter bransch domineras av ”VIP-kapitalism”: statliga räddningsaktioner när bubblor brister (skattebetalarna påtvingas notan), en regeldjungel som hindrar nya utmanare, kommunala planmonopol och byggregler som driver upp bostadspriserna, decennier av extrem kredittillväxt samt en exempellös migrationspolitik som pressar ner reallönerna inom låglöneyrken. Därtill konkurrenslagar med så många undantag att de saknar kraft. Resultatet? En asymmetri som Henry George kvickt skulle känna igen: garanterade intäkter och skyddsnät i toppen; dålig reallöneutveckling i botten. Så socialism för de rika – kapitalism för resten.
Hur kan detta fortgå? Nu som förr: ett institutionellt filter. ”Evidensdrivet”, sägs det, men evidensens sorteras av samma krets som delar ut anslag och jobb. Universitet, forskningsråd, tankesmedjor och myndigheter bildar en självbekräftande kedja där tjänster belönas med gentjänster. Ifrågasättare, som Pensionsmyndighetens tidigare analyschef och sanningssägare Ole Settergren, stämplas som störmoment. Misslyckanden får inga konsekvenser och ingen bär ansvaret: flumskolan, öppna gränser, nedlagd kärnkraft och skrotat försvar, makt- och pengaöverföring till Bryssel – plus en ständigt växande oligopolkonsoliderande regelbörda; allt från GDPR till skruvkorkar som sitter fast i flaskan. Väljarna ser olösta problem överallt omkring sig: höga energipriser, brott och skjutningar, inträdesbarriärer för småföretagare, sjunkande skolresultat, integrationshaveri, vårdköer. Tillväxten och innovationskraften har dämpats som en följd av den statiska strukturen.
Till slut röstas kulissen ändå bort. Det gamla gaullistpartiet i Frankrike är så gott som utplånat, det brittiska torypartiet är däckat och blöder väljare. Moderaterna ligger sju procentenheter efter Sverigedemokraterna i den senaste mätningen från Novus och utan radikalt nytänk är partiets öde givet. Moderaterna har – omedvetet – utvecklats till kartellekonomins grindvakt och en sorts filial åt intresseorganisationen Svenskt Näringsliv. Genom att acceptera regleringsivern – samt påhejandet av subventionsfiaskon som Northvolt – har organisationen skjutit sig själv i foten. Samtidigt som små och medelstora medlemmar sviks.
Socialdemokraterna hankar sig fram något bättre på gamla meriter, idémässig makt över staten och media samt aldrig sinande fackliga pengapåsar. Även där doftar det ändå alltmer PR-byrå och fokusgrupper om partiets politik. Per Albin Hansson och Tage Erlander hade knappast känt igen sig efter att partihögkvarteret glidit från folkrörelsenav till samlingsplats för partinära särintressen.
Precis som på Henry Georges tid har populistpartier vuxit fram som motvikt. Ofta brokiga, (också) usla på ekonomi och stundtals plumpa – men ensamma om att prata om elefanterna i rummet och åtminstone känslomässigt utmana nämnda systembrister. Följdriktigt har Moderaternas ”Bohmanska” och ”Adelsohnska” folkfalang hoppat av till SD. Vida omtalat är även strömhoppet från Socialdemokraterna som under glansdagarna hade en bra bit över 40 procents väljarstöd men i dag är nöjda när de ligger över 30.
I små länder som Sverige stöter ”alla” på varandra inom någon kvadratkilometer i huvudstadens kärna där politisk makt, lobbyistmakt och mediamakt typiskt är koncentrerad. Därav vårt nästan komiskt starka konsensusklimat och fastklamrandet vid förlegade teser. Uppsidan av konsensusmyntet är att när opinionen väl vänder så vänder den snabbt. Institutionellt sagoberättande kan då snabbt ersättas av strukturreformer som faktiskt hjälper. Modellexempel inkluderar nittiotalets skuldsanering, Nato-inträdet och U-svängen om öppna gränser. Att små länder dominerar listan över högst BNP per capita beror just på större flexibilitet. USA är undantaget som bekräftar regeln.
Trots minskande flexibilitet kan Sverige ännu svänga snabbare än (kartell)Tyskland och (subventions)Frankrike. Vidare finns god anledning att tro att AI-plattformar – tro det eller ej – är på väg att bli viktiga verktyg för att både upptäcka slöseri och oegentligheter och spräcka enögda filterbubblor. Därav Bryssels och maktelitens febriga krav på, jajamen, reglering.
Vem blir då vinnare i politiken när balanserade sanningar får större tyngd? Jo, partier som är först med att hederligt ta bladet från munnen gällande företagssocialismen och myten om intresseneutrala institutioner. Ett sådant parti skulle snabbt kunna både erbjuda lösningar och koppla greppet om nästa valrörelse. Det hindras dock av internt djupt rotade försvar av förlegade prestigepositioner. Samma sak gäller för övrigt också Sverigedemokraterna som saknar en modern, sammanhängande berättelse – och framtidstro. Så även där krävs mindre kastvindssurfande samt ett nivålyft i tankearbetet innan en ”statsbärande” bredd i partiet är möjlig.
Tills något parti gör den resan kan vi förvänta oss fortsatt fragmentering liksom samma skåpmat – och korsvisa pajkastande – som i dag. Men den dag vändningen kommer kan politiken bli spännande igen.
Skribenten är geopolitisk strateg och författare till boken Healing broken democracies: All you need to know about populism.
***
Läs även: Rädsloindustrin kan förhindras av AI
