”Gör som Argentina – omfamna det sunda förnuftets populism”

I stora delar av västvärlden har regel- och processefterlevnad blivit viktigare än att skapa värde för andra människor. Lagar skulle vara ett ramverk som hjälper människor att fatta beslut, inte ersätta den fria viljan. Ändå har riktlinjer och pekpinnar, både i Sverige, EU och USA, ersatt det mänskliga omdömet. Men samtidigt som de svällande byråkratierna ifrågasätts, avfärdas varje försök att effektivisera dem som ett hot.

Att ifrågasätta regelkrångel och en svällande och allt mer byråkratisk statsapparat är ingalunda nytt. Många av de idéer som USA:s president Donald Trumps och tech-miljardären Elon Musk lutade sig mot i sitt misslyckade och numera nedlagda experiment med effektiviseringsmyndigheten DOGE har en lång historia. Redan för över 30 år sedan varnade den amerikanske författaren Philip K. Howard i boken The Death of Common Sense för hur lagar och regler höll på att tränga undan det mänskliga omdömet. Hans budskap är lika relevant i dag: när systemen blir för komplexa slutar de hjälpa oss och börjar i stället att hindra oss.

President Bill Clinton lyssnade på Howard. Vid lanseringen av National Partnership for Reinventing Government (NPR), ett initiativ som syftade till att minska byråkrati, effektivisera federala program och göra regeringen mer kundorienterad, blev Howards idéer en tydlig inspirationskälla. Genom debattartiklar och i förordet till en NPR-rapport förstärkte Howard reformagendan och hyllade flera konkreta förändringar som rena mirakel.

Och trots att retoriken skilde sig åt gick Clintons reformer inom NPR längre än Ronald Reagans när det gäller praktisk byråkratisk förändring. Reagan fokuserade framför allt på att minska statens storlek och avreglera, med en ideologiskt färgad retorik om att ge marknaden större spelrum. Clinton, däremot, drev NPR som en konkret och operativ modernisering av den federala förvaltningen. Här handlade det inte bara om nedskärningar, utan om att effektivisera processer, förbättra ansvarstagande och göra myndigheter mer serviceinriktade. Resultatet blev en mer detaljerad och omfattande reform av själva byråkratin – en praktisk förändring som gick djupare än Reagans idéer, även om den framställdes med en mildare, mer pragmatisk retorik.

I Sverige har den typ av grå eminens som kan genomföra verkligt betydande reformer bäst representerats av Assar Lindbeck och hans kommission under 90‑talskrisen. Den lade fram en lång rad väl underbyggda förslag, byggda på expertis, noggranna analyser och institutionell förankring – inte på populistiska utspel. Resultatet blev bland annat en självständig centralbank med inflationsmål, en reformerad budgetprocess med utgiftstak och ett politiskt system bättre rustat för långsiktig beslutsamhet. Trots att Lindbeckkommissionen tillsattes av regeringen Bildt, överlevde många av de genomförda strukturreformerna senare socialdemokratiska regeringsperioder.

I kontrast visar fallet med Musk och DOGE hur snabb och ogenomtänkt makt kan undergräva stabilitet. När biståndsorganisationer plötsligt fick sina resurser kraftigt reducerade ledde det till avbrutna humanitära program och allvarliga konsekvenser för sårbara grupper. Där Lindbeckkommissionen byggde långsiktig styrka och förtroende, präglades DOGE‑åtgärderna av kortsiktighet och abrupta ingrepp, med höga kostnader som följd.

Men de flesta är väl medvetna om hur ineffektiv den offentliga förvaltningen ibland kan vara. Det finns otaliga exempel på slöseri, både i Nordamerika och i Sverige där Slöseriombudsmannen hos organisationen Skattebetalarna har gjort det till ett jobb att hitta exempel på excesser.

Philip Howards idéer börjar få tillbaka inflytande på flera håll. Och det finns lärdomar att dra. I boken Abundance, som kom förra året, har Ezra Klein och Derek Thompson skrivit om hur överreglerad staten blivit inom allt från bostadsbyggande till energiproduktion och sjukvård. Deras argument är att man inte kan ge människor tillgång till varor och tjänster utan att öka utbudet: då stiger priset. Vidare har Marc Dunkelman och Yoni Appelbaum tillsammans skrivit Why Nothing Works respektive Stuck, som kritiserar både överregleringen i privat sektor och i den svällande offentliga.

I Sverige finns personer som Klas Hallberg och Per Kristensson, som skrivit Rätt räcker inte om hur obegripliga regelverk hindrar offentliga tjänstemän från att skapa värde i verkligheten. Bostadsbyggande drabbas särskilt hårt av överregleringar, eftersom varje projekt måste följa detaljerade lagar och kravställningar utan möjlighet att snabbt ändra plan eller plats. Andra sektorer kan ofta hitta vägar runt byråkratiska hinder, men bostadsprojekt saknar den flexibiliteten – något som även Klein och Thompson påpekar när de diskuterar de skenande bostadspriserna i USA.

I en annan aktuell bok, Breakneck, beskriver Dan Wang hur Kina lyckas med mycket som västvärlden inte lyckas med, särskilt att snabbt bygga energiproduktion och infrastruktur i stor skala. Han menar att det i grunden beror på en avgörande kulturskillnad. Wang beskriver skillnaden mellan Kina å ena sidan och USA och Europa å andra sidan som en kontrast mellan en utpräglad ingenjörsstat och ett juristsamhälle. I Kina domineras ledarskapet av ingenjörer, vilket gör att fokus läggs på praktiska resultat, storskaliga infrastrukturprojekt, teknologiska framsteg och industriell kapacitet. Denna teknikorienterade kultur har gjort det möjligt för Kina att snabbt bygga bostäder, kollektivtrafik och ren energiteknik samt etablera en robust tillverkningsindustri.

USA och Europa, däremot, präglas av ett ledarskap dominerat av lagar och föreskrifter, där juridiska processer, regelverk och procedurer ofta prioriteras framför snabba tekniska lösningar. Resultatet är en kultur som värderar rättssäkerhet och formella procedurer högt, men som kan bromsa storskaliga infrastrukturella och tekniska satsningar. Wang menar att dessa skillnader inte bara formar de två ländernas ekonomiska och teknologiska strategier, utan också påverkar deras syn på styrning, effektivitet och innovation.

Finns det lärdomar att dra från denna nya våg av statskritik? Det tråkiga men realistiska svaret är att det inte finns någon universallösning. Howards appell till sunt förnuft, och att ge tjänstemän större frihet att handla efter egen uppfattning, är inte oproblematisk. Det finns ingen självklar allmännytta som kan lösa alla intressekonflikter, vilket är en anledning till att sådana frågor ofta prövas juridiskt. Att låta tjänstemän agera utan rättsliga ramar riskerar att byråkratisk ineffektivitet ersätts av en överaktiv stat som driver industripolitik och hämmar ekonomisk dynamik. Det finns förstås också bra exempel, som det svenska miljonprogrammet eller utbyggnaden av kärnkraft.

Genom att förena ekonomisk tillväxt med social rättvisa kan staten främja innovation och företagsamhet, samtidigt som välståndet kommer alla till del. Men även den nya vågen av statskritik riskerar att hamna fel när fokus flyttas från institutionell kvalitet till storskaliga tekniska projekt. Historiska exempel som månlandningen visar vad staten kan göra, men säger mindre om när den bör göra det.

Ett problem är också att lite blir gjort i termer av förenklingar, eftersom politiker och byråkrater själva tjänar på systemen. Den amerikanska ekonomen William Niskanen menade att byråkrater strävar efter att maximera sin budget, makt och inflytande, snarare än att tillgodose medborgarnas behov. Politiker, väljare och olika intressentgrupper agerar ofta för egen vinning, vilket gör att ineffektiva institutioner har starka incitament att bestå. En myndighet är motiverad att växa snarare än att krympa. Ett av Lindbeckkommissionens icke realiserade förslag var det om att halvera riksdagen, ett förslag som politikerna knappast ville gå med på. Liknande intiativ om att minska antalet landting/regioner till en handfull stöter likaså på hårt motstånd. Betyder det att allt är hopplöst och att vi borde böja knä för byråkraterna?  

Självklart inte. Tekniken slår ofta politiken, vilket bevisades av att det statliga svenska telemonopolet ersattes av en konkurrensutsatt marknad för teletjänster. Samtidigt föds lösningar för att kringgå politiska hinder ofta ur principen att nöden är uppfinningarnas moder. Och Argentinas libertarianske president Javier Milei har lyckats minska de offentliga utgifterna, avreglera ekonomin och samtidigt stärka sitt väljarstöd i landets mellanårsval nyligen.

Livsmedelsföretagens Patrik Strömer argumenterade nyligen i en artikel för att myndigheter bör kunna införa tillfällig regelamnesti i kriser, för att underlätta samhällsviktig produktion. Livsmedelsverkets ställningstagande 2022 under solrosoljebristen (i spåren av Rysslands invation av Ukraina) visar hur detta fungerar i praktiken. Genom att tillfälligt inte kontrollera vissa märkningsregler kunde företagen anpassa produktionen och säkerställa livsmedelsförsörjningen. Denna typ av flexibilitet är avgörande när strikta regler annars riskerar att hindra snabb och nödvändig handling. Modellen skulle även kunna inspirera EU till mer pragmatisk avreglering – utan att avskaffa regelverken, men med möjlighet att tillämpa dem med eftertanke när situationen kräver det.

Sverige befinner sig i världstoppen för ekonomisk frihet, men höga skatter och strikta regler för arbets- och – särskilt – bostadsmarknaden håller oss tillbaka. Bostadsbristen driver ojämlikhet, låg produktivitet och sjunkande födelsetal. Forskning visar att produktiviteten per arbetare i både USA och Europa ökar med 5 procent när en stads storlek dubbleras. Förtätningar av städerna New York och San Francisco skulle kunna höja deras BNP med nästan 9 procent. Liknande effekter kan Sverige uppnå. Att börja med bostäder är därför en bra idé.  

Sverige kan också lära av Mileis exempel: visa tydligt politiskt ledarskap och omfamna en ny, optimistisk populism grundad på sunt förnuft. Historien visar att reformer fungerar bäst när människor får ta eget ansvar och när kreativitet uppmuntras. Om västvärlden vill lösa sina problem krävs mer mod, mer handling och större tillit till det mänskliga omdömet. Det är inte nostalgi, utan förutsättningen för en stat som verkligen tjänar sina medborgare.

Andreas Birro är fri skribent och liberal opinionsbildare.

***

Läs även: Byråkratin gör bönder deprimerade

Läs även: Anna Victoria Hallberg: Jag var mellanchef – till slut stod jag inte ut