”Hat kan inte fördrivas genom lagstiftning”

Brottet hets mot folkgrupp har debatterats på senare tid och många röster har gjort sig hörda. En politisk falang önskar att brottet helt avskaffas, medan en annan falang förordar en skärpt kriminalisering. En tredje grupp är nöjd med befintlig lagstiftning men missnöjd med rättsväsendets hantering av aktuella fall och tolkar bedömningen så att man hejar på fel lag. Här vill jag slå ett slag för ståndpunkten att brottet helt enkelt är svårt att tillämpa.

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp kom till 1948 som en följd av den antisemitiska hetspropagandan mot judar under andra världskriget. Därefter har brottet ändrats sex gånger. Man straffade ursprungligen den som offentligen hotade, förtalade eller smädade en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse. I dag skyddas alla grupper av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet. Själva gärningen formuleras så att någon i ett meddelande som sprids ”uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för” personer som tillhör någon av dessa grupper.

En känslig fråga är gränsdragningen mellan vad som är missaktning och vad som är tillåten saklig kritik. Lagen är ju inte avsedd att hindra en fri och saklig debatt. I ett rättsfall från 2023 ansåg Högsta domstolen att ett uttalande som hade gjorts inom ramen för en debatt om arbetslösheten i en politisk församling (regionfullmäktige) fick godtas, trots att det var klart nedsättande för den utpekade gruppen (kvotflyktingar från Sydsudan hade uppgivits vara mindre intelligenta än andra). Domen blev frikännande.

En annan känslig fråga rör gränsdragningen mellan religion/etnicitet och politisk ideologi, särskilt när religion är sammanvävd eller sammankopplad med en politisk ideologi. När har en person uttalat sig föraktfullt om exempelvis muslimer och när fokuserar det föraktfulla uttalandet snarare på islamister som anhängare av en politisk ideologi? När angrips judar som etnisk grupp och när angrips anhängare av israelisk politik?

Av ordalydelsen i bestämmelsen om hets mot folkgrupp framgår att man skyddar anhängare av en religion, men inte själva religionen. Det är tillåtet att häda eller skymfa en religion – en idé – så länge man inte angriper individerna som utgör de mänskliga trosbekännarna. Vi noterar vidare att bestämmelsen varken skyddar anhängare av en viss politisk ideologi eller själva ideologin. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten står sig vad avser föraktfulla eller förlöjligande uttalanden om både anhängare av en viss politisk ideologi och själva ideologin.

Varför skyddas anhängare av en religion, frågar man sig. Varför behandlas de inte på samma sätt som anhängare av politisk ideologi? Varken utövande av religionsfrihet eller yttrandefrihet förutsätter med nödvändighet att anhängarna skyddas mot missaktning. Möjligt är att man gör en distinktion mellan individ och idé. Religion anses vara en del av en persons identitet på ett annat sätt än vad politisk ideologi är. Religiös tillhörighet anses falla in under individens karakteristika, en tillhörighet som man inte ska behöva avsäga sig för att undvika förakt, särskilt inte som religionerna ser med oblida ögon på avfällingar. En idé däremot får tåla nedgörande kritik. Politisk tillhörighet ses som ett fritt val, en åsikt eller övertygelse som människor förväntas kunna ändra, byta eller argumentera för eller emot i offentlig debatt. Både anhängarna och ideologierna i sig får därför tåla hård kritik, förlöjligande och nedsättande omdömen.

Efter vår ratificering 1971 av två FN-konventioner – Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (ICERD) – har vi inte fria händer att tillåta vilka angrepp som helst. Vi är skyldiga att förbjuda uppvigling till religiöst hat som riktas mot personer av en viss trosbekännelse. Det är med andra ord inte möjligt att bara stryka persongruppen trosbekännare ur bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Vid tolkningen av ett muntligt eller skriftligt uttalande har man användning av kontexten för att klargöra den närmare innebörden av budskapet. Bristen på kontext kan göra det svårare att tolka enstaka uttalanden på plakat som visas upp under en demonstration. Och vad gör man med texter som förmedlas på främmande språk för att sedan hjälpligt översättas till svenska?

Den som ska bedöma om ett budskap innebär hets mot folkgrupp, måste särskilja de fall när judar som etnisk grupp angrips av antisemitiska föreställningar från de fall när demonstranterna ger sig på anhängare av sionismen som politisk rörelse. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte som konspiratoriskt lagda personer ibland kallar etniska judar för sionister. Sionismen är som bekant en politisk rörelse som utgår från att man har en religiöst förankrad rätt till det ”Det Heliga landet”, ett större territorium än staten Israel. Bosättningsrörelsen på Västbanken anser sig just realisera den bibliska återkomsten till landet. Samtidigt finns det antisemitiska rena konspirationsföreställningar att judar skulle ha en dold plan att ”ta över världen”.

På motsvarande sätt måste man särskilja de fall när muslimer angrips som trosbekännare från de fall när avsändaren ger sig på anhängare av islamismen som politisk rörelse. Inte heller denna uppgift är lätt. Islamismen är en politisk ideologi inspirerad av islam som religion. En radikalare falang avvisar demokratiska ideal helt och hållet, medan en mjukare riktning kan tänka sig folkstyre, så länge folket inte fattar beslut som strider mot sharia. Islamismen inbjuder med andra ord till saklig kritik. Samtidigt förekommer en viss mer eller mindre konspiratorisk främlingsfientlighet riktad mot muslimer. Hos Anders Behring Breivik, till exempel, grundades fientligheten på en föreställning att muslimer har en dold avsikt att ta över Europa.

Demonstranter som bär plakat på vilka det står ”Krossa sionismen” lär knappast göra sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Sionismen är en politisk rörelse som måste få kritiseras öppet. Demonstranten må med sionister mena etniska judar – men så länge denna tanke inte kommit till tydligare uttryck kan den inte styra bedömningen. På samma sätt resoneras om det på plakatet står ”Krossa islamismen”. Det måste få föras en öppen debatt om vilken inverkan politisk islam skulle få på det svenska samhället. Frågan vilken syn demonstranten innerst inne har på muslimer lämnas därhän. Inte heller texten ”Stoppa globalismen” kan föranleda något ansvar för hets mot folkgrupp, även om globalismen som term för tanken till konspiratoriska myter att judar skulle eftersträva världsherravälde. Texten varken uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för någon utpekad grupp av människor. Skulle termen syfta på en global migrationspolitik blir det heller inte aktuellt med ansvar.

Man har frågat om inte texten ”From the river to the sea – Palestine will be free” skulle utgöra hets mot folkgrupp på den grunden att den innebär en uppmaning att kraftigt minska eller utplåna staten Israel och därmed Israels folk. Som argument åberopas att antisemitism gömmer sig bakom politisk kritik av Israel. På motsvarande sätt kan man tänka sig att konspiratoriska föreställningar om muslimer eller araber skulle kunna gömma sig bakom det spegelvända politiska utropet ”From the river to the sea – Israel will be free”. Enligt min mening saknar den bakomliggande hatiska drivkraften egenintresse. Syftet med kriminaliseringen är inte att försöka röka ut det hat som förmodas styra uttalandet, utan att förhindra sådana uttalanden som är klandervärda för att de uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för vissa grupper av människor. Hat låter sig tyvärr inte utdrivas med hjälp av några exorcistiska utrop ”vik hädan, Satan!”. Strafflagstiftningen får i stället fokusera på det uttryck som hatet har tagit sig i klandervärda yttre gärningar. Så länge den yttre handlingen håller måttet, kan det inte bli aktuellt med ansvar.

Suzanne Wennberg är professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitet. 

***

Läs även: Könsdysfori i lagboken

Läs även: ”Meningslöst petande i sexköpslagen”