I Sverige straffas inte hatbrott mot judar

Farmor talade aldrig om kriget. Inte om vad hon sett, upplevt eller förlorat. Först efter hennes död, när jag fann hennes dagbok undangömd i en trave dokument, kunde jag börja pussla ihop skärvorna av det judiska Centraleuropa som en gång funnits, men som inte längre fick existera.

I dagboken mötte jag farmors storasyster Jaffa, känd för sin skönhet och vänlighet. Tillsammans med sin man Jakob och deras två små barn, Isak, fem år, och Hanna, tre år, flydde Jaffa undan nazisternas terror till en skog utanför Lublin i sydöstra Polen. Men den bedrägligt fridfulla och lummiga skogen blev bara en tillfällig fristad. Gömstället avslöjades av villiga medlöpare i den polska lokalbefolkningen. Sedan kom bödlarna. Familjen sköts ihjäl av nazisterna. Efter krigsslutet tyckte farmor sig se sin syster överallt – på gatan, i affären, i mardrömmarna. Hon hoppades att Jaffa mirakulöst skulle återvända.

Från mormor fick jag en annan del av historien. När jag som barn frågade om det svartvita familjeporträttet i hennes sovrum berättade hon, med kärleksfull men sorgsen blick, om förkrigstidens judiska Centraleuropa – där skomakaren var poet och urmakaren filosof. Det var som om minnet av vardagen var ett motstånd mot allt som senare skulle göras för att utplåna den. Mormor och hennes mor och systrar var de enda överlevande från sin stora släkt. Hennes bror Moishe, hans hustru Henia och deras barn, Abraham, tre år, och Mates, två år, mördades på okänd plats. En annan bror, David, som lyckats ta sig ur fattigdomen efter en lottovinst och byggt upp en framgångsrik skofabrik i Warszawa, flydde österut och hördes aldrig av igen. Det sägs att tiden läker alla sår. Det gör den inte.

Två decennier efter Förintelsen föll antisemitismens skuggor åter över Polens överlevande judar – och deras barn. I ett land som före andra världskriget haft över tre miljoner judiska medborgare, men som efter kriget skakats av pogromer, däribland massakern i Kielce 1946, brännmärktes de få kvarvarande som ”sionister” och ”kosmopoliter”. Den judiska gemenskapen – som 1967 endast omfattade omkring 30 000 personer i ett land med 32 miljoner invånare – utmålades som nationens fiender. Efter Israels seger i sexdagarskriget bröt Warszawapaktens stater de diplomatiska förbindelserna med Israel. I Polen tog utvecklingen en dramatisk vändning när kommunistpartiets förste sekreterare Władysław Gomułka inledde en statligt organiserad kampanj mot landets judar under ”antisionismens” banér. Regimen behövde syndabockar – för diktaturens misslyckanden och för interna maktkamper inom kommunistpartiet. Att spela på traditionell antisemitism – nu förtäckt som Israelkritik – var ett välkänt och effektivt verktyg.

”Arabstaterna kommer aldrig att glömma den grymma död och de hemska sår som åsamkats arabiska soldater, kvinnor och barn av USA-tillverkad napalm, som använts av Israel i dess aggressionskrig”, dundrade Gomułka i ett tal 1969. Han anklagade ”vissa kretsar” för att ha firat Israels seger med ”dryckesslag”. ”Vi vill inte ha någon femtekolonn i landet”, fortsatte han. Konsekvenserna blev förödande. Framstående kulturutövare, konstnärer och vetenskapsmän trakasserades, avskedades och drevs från sina hem. Medborgarskap återkallades. Tusentals tvingades lämna landet under förnedrande former. Därmed sattes punkt för judarnas tusenåriga historia i Polen. Farmor fann, tillsammans med omkring 2 500 polska judar, en fristad i Sverige – i vad som ofta beskrivs som landets mest framgångsrika invandringsvåg. Här möttes hon av öppenhet och värme, av hjälpsamma grannar och kollegor i stället för misstänksamhet och spottloskor. Hatet tycktes tillhöra det förflutna.

Mot den bakgrunden är det svårt att känna igen den samtid vi nu lever i. I dag, 81 år efter befrielsen av Auschwitz den 27 januari 1945, ekar åter slagorden om att ”mörda judar” och ”krossa sionismen” på Sveriges och Europas gator. Judiska skolor och församlingar tvingas åter säkra sina byggnader med taggtråd, stängsel och bombsäkra dörrar. Under månaderna efter Hamas terrorattack den 7 oktober ökade antalet anmälda hatbrott med antisemitiska motiv i Sverige med 450 procent, enligt Brottsförebyggande rådet. Judiska centralrådets undersökning från 2023 visar att sju av tio judar upplever en ökad otrygghet, och att nära hälften överväger att lämna landet.

Antisemitismen har flera källor. Till den urgamla kristna antijudiskheten och det högerextrema judehatet har under årtionden fogats en vänsterantisemitism, delvis importerad från Sovjetunionen. I dag dominerar numera i Sverige ytterligare en form: den arabiska och muslimska antisemitismen, formad av decennier av propaganda i Mellanösterns diktaturer och förmedlad hit genom migration, där judar kommit att symbolisera världens ondska inom ramen för den arabisk-israeliska konflikten. Studier från Forum för levande historia (2005, 2020) visar att omkring 5 procent av Sveriges befolkning hyser antisemitiska åsikter. Bland respondenter med muslimsk religionstillhörighet uppvisar 39 procent en systematisk antisemitisk hållning – alltså en markant högre andel än i övriga befolkningen. Efter den 7 oktober har detta hat fått ett öppet och ofta aggressivt uttryck på gator och torg, ibland med politiskt skydd eller tyst acceptans från delar av vänstern – inklusive ledande företrädare för Vänsterpartiet.

När vi i dagarna högtidlighåller minnesdagen av det värsta brottet i Europas moraliska historia upprepar politiker och beslutsfattare klichén ”aldrig igen”. Samtidigt framstår den svenska rättsstaten som passiv i mötet med hatet. Trots väldokumenterade fall av hets mot folkgrupp, återkommande hot och öppna uppmaningar till våld vid Palestinademonstrationer har ingen lagförts sedan den 7 oktober 2023. När rikspolischefen och riksåklagaren kallades till riksdagens justitieutskott medgav de till och med att samlad nationell statistik över dessa brott saknas.

Problemet är inte att politisk vilja skulle saknas: regeringen har gjort kampen mot antisemitism till en huvudprioritet. Problemet är inte heller brist på lagstiftning – hets mot folkgrupp är kriminaliserat. Problemet är tillämpningen. När hat tar sig nya uttryck, i förhärligande av terrorism och öppna uppmaningar till våld på gator och torg, och ändå möts av passivitet, skickas ett tydligt budskap: inte till offren, utan till förövarna. Gränsen flyttas. Rättsstaten urholkas och straffriheten blir norm.

Om utvecklingen ska brytas krävs färre deklarationer och fler ingripanden från polis och åklagare. För löftet om ”aldrig igen” prövas inte i högtidstal och minnesceremonier, utan i vardagen.

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap och författare. Han utkommer i vår med en bok om svensk Mellanösternpolitik på Fri Tanke.

***

Läs även: Så länge judar mördas saknar våra minnen och löften betydelse

Läs även: Eskalera till hatet drabbar alla