Kan man kräva att bli benämnd ”ekorre”?

Nyligen slog DO fast att en gravid transman – alltså en kvinna som identifierar sig som man – hade blivit diskriminerad av Region Sörmland när vården i förlossningsjournalen hade kallat vederbörande ”mamma”. Regionen pudlade och lovade enligt TV4.se att ”Regionens medarbetare ska respektera varje individs önskemål rörande identitet”. Verkligen? Så om någon vid nästa vårdbesök bestämt hävdar att han eller hon är en ekorre, så är det detta som ska stå i journalen?

Innan man avfärdar ekorrexemplet som verklighetsfrånvänt bör man ta en titt på ett av de senaste tillskotten till floran av självvalda identiteter, så kallade therianer. Det handlar om barn som identifierar sig med och klär ut sig till djur.

En närbesläktad kategori är furries, som inte ser sig själva som djur, men känner starkt för djur med människoliknande drag, som att prata och stå på två ben, och klär ut sig till sådana. På diskussionsforumet Reddit förklaras skillnaden: ”Furry är en hobby, therian är en spirituell/psykologisk identitet”.

Att barn klär ut sig till djur är väl i sig oskyldigt, men när ordet ”identitet” dyker upp i sammanhanget bör man se upp. Med lanserandet av en identitet följer krav på erkännande. I nästa steg brännmärks allt ifrågasättande av identiteten som någon form av ”fobi”.

Mycket riktigt varnas det i ett inlägg på webbsidan Political Theology Network för att ”therianofobi underbygger speciesism – den dogmatiska tron på mänsklig överordning – vilket erbjuder grunden för ett avhumaniserande och ’avnaturaliserande’ av den queera människan”. Det stannar inte där utan therianofobin är också ”gynnsam för att göra de funktionshindrade och neurovarierade till en måltavla”.

Det var också helt enligt principen att identitet är en fråga om vad man känner, som den holländske politikern, tevekändisen och självhjälpsgurun Emile Ratelband år 2018 gick till domstol för att få bli tjugo år yngre. Ratelband, född 1949, kände sig yngre än vad personbeviset angav och begärde alltså att få bli registrerad som född 1969.

Ett vägande skäl handlade om möjligheterna på dejtingmarknaden: ”När jag är på Tinder och det står att jag är 69 år får jag inget svar. När jag är 49 … med mitt ansikte kommer jag att vara i en guldsits”, rapporterade bland andra Aftonbladet. Möjligen hoppades han också att få vissa av de uttalanden som gjort honom (ö)känd bokförda på det ungdomliga oförståndets konto.

I en intervju från 2005 hade Ratelband beskrivit Usama bin Ladin som ”en upplyst tänkare” och terrordådet den 11 september 2001 som en del i bin Ladins ”gudomliga plan”. Domstolen i Arnhem delade emellertid inte Ratelbands idéer om ålder som något valbart och avslog hans begäran om juridisk föryngring.

Transaktivism påstås ofta handla om rättvisa – att människor inte ska påtvingas en könsidentitet som de inte kan identifiera sig med. Men transaktivism kan också föra med sig nya orättvisor. Damidrotten är ett exempel. Att dela upp idrottsgrenar på damer och herrar var från början en fråga om just rättvisa. Utan könsuppdelning skulle fysiskt starkare män så gott som alltid stå på prispallen, medan kvinnor mera sällan skulle vinna utmärkelser.

Men när transkvinnor – det vill säga, biologiska män som definierar sig själva som kvinnor – ges rätt att tävla i damidrott, så försämras möjligheterna för biologiska kvinnor att vinna. Ett uppmärksammat sådant fall är den amerikanska simmaren Lia Thomas.

Som man hade Thomas (då med förnamnet William) inte varit bland de 500 bästa på 200 meter och inte bland de 100 bästa på 500 meter. Men när han 2021–2022 tävlade för University of Pennsylvania mot kvinnor placerade han sig på femte plats på 200 meter och på första plats på 500 meter i de amerikanska collegemästerskapen. De kvinnliga simmare som hade haft medaljchans om Lia Thomas inte tillåtits konkurrera med dem hade förvisso anledning att ifrågasätta rättvisan i det skedda.

Till detta kom frågan om gemensamma omklädningsrum. I en intervju med tv–journalisten Megyn Kelly 2024 beskrev simmerskan Riley Gaines det som en återgång till en äldre tids förakt för kvinnor när man ”säger till oss att det är vi som är problemet om vi inte vill eller känner oss helt bekväma med att byta om bredvid en helt naken, helt intakt man”.

Förespråkarna för transpersoners rättigheter hävdade i Newsweek en motsatt åsikt: ”att inte tillåta transpersoner att använda faciliteter som svarar mot deras genusidentitet är en form av diskriminering och utsätter dem för fysisk fara”.

Fysisk fara var nu snarare något som drabbade Riley Gaines efter hennes kritik av Lia Thomas. När Gaines skulle uppträda på San Francisco State University våren 2023 blev hon förhindrad att tala, jagad och slagen av transaktivister som skanderade ”transkvinnor är kvinnor” och ”transrättigheter är mänskliga rättigheter”.

Att transaktivister, trots att de gör anspråk på att försvara mänskliga rättigheter, kan vara intoleranta och våldsamma, är inte helt ovanligt. 2021 sade Kathleen Stock upp sig från sin professur i filosofi vid University of Sussex, efter att ha utsatts för en hat– och hotkampanj, där till slut polisen hade uppmanat henne att hålla sig borta från universitetsområdet, eftersom man inte ansåg sig kunna garantera hennes fysiska säkerhet.

Orsaken? Stock hade hävdat att biologiskt kön trumfar genus och att människors könstillhörighet alltså inte är en fråga om vad de själva känner, tycker och tror. Hennes uppsägning firades av en organisation för LGBTQ+-studenter som en ”massiv framgång”. Universitetets studentförening hävdade att studenterna hade ”rätt att protestera när deras rättigheter ifrågasätts, eller när man delar diskriminerande narrativ om dem”, enligt The Guardian.

Även efter att Stock terroriserats till att lämna sin anställning var det alltså fortfarande transstudenterna som hävdade offerrollen. Gaines och Stocks erfarenheter visar också hur rättighetsretorik i samband med identitetsfrågor tillåts maskera översitteri, mobbning och våld mot meningsmotståndare.

Det som börjar som krav på ”erkännande” i minoritetspolitiska sammanhang övergår inte sällan i krav på underkastelse. Den förväntade responsen är inte bara respekt, utan knäfall. Ibland i bokstavlig mening. I juni 2020 anordnades en antirasistisk demonstration i Stockholm till stöd för Black Lives Matter och mot ”polisbrutalitet”. Här var det dock närmast demonstranterna som hotade polisen med våld, då en omringad kvinnlig polis valde att gå ned på ett knä och hålla upp en banderoll med texten ”White Silence is Violence”.

Polisen hyllades för att ha förhindrat att en hotfull situation eskalerade, men hennes knäfall markerade också en kapitulation – mobbens slagord dikterar ordningen för dagen och hotet om våld, inte ömsesidig respekt, bestämmer utfallet.

Detta är också vad som kommit att utmärka den tankeströmning som brukar kallas woke – en militant minoritetsaktivism där frågan om vem som är förtryckare och vem som är förtryckt avgörs på förhand utifrån grupptillhörighet.

Offerrollen tillhör per definition västvärldens minoriteter – svarta, muslimer, transpersoner och så vidare. Är du en vit heterosexuell man eller kvinna så antas du ha haft fördelar efter seklers förtryck av etniska och sexuella minoriteter och dina medfödda privilegier utesluter att du själv skulle kunna vara ett offer för rasism.

Rasism mot vita finns inte i Sverige, skrev Louisa Fhager Havdelin, ordförande för den mångfaldsfrämjande ideella stiftelsen Teskedsorden på Aftonbladet.se i mars 2020. Vita svenska ungdomar som förnedringsrånas är inte offer för rasism utan ”används som brickor av högerextrema krafter för att flytta fokus från den strukturella rasismen”.

Teskedsorden gick i konkurs 2021 efter att under nio års tid uppburit 7,8 miljoner kronor i statsbidrag. Dess existens och historia är en god illustration av hur minoritetsaktivism ofta lever i symbios med strömningar inom majoritetssamhället som vill framstå som upplysta och progressiva.

Utan tillgång till skattefinansierat stöd och tillmötesgående lagstiftning (i Sverige nu senast i form av den nya lagen om könstillhörighet som underlättar för transpersoner att ändra juridiskt kön), hade minoritetsaktivismen inte kunnat vara så framgångsrik som den faktiskt har varit. Trots allt tal om strukturell diskriminering är det till stor del majoritetssamhällets tolerans och välvilja som hållit minoriteters identitetsprojekt om ryggen.

Skulle majoritetssamhället tröttna på att skuldbelägga sig självt, så är minoriteter till slut bara just minoriteter, och i en demokrati där ingen röst är mer värd än en annan har minoriteter små utsikter att bli vinnare av egen kraft.

Identitetsaktivismens självrättfärdighet och dess inbyggda okänslighet för kritik är en faktor i förklaringen av hur Donald Trump kunde väljas till president och till att woke i USA kommit att följas av anti–woke.

Rätten att identifiera sig med den natur, kultur, eller övertygelse man känner sig hemma i är förstås en självklar tillämpning av rätten till frihet. Men även de som inte bejakar andras identitetsval har en rätt till frihet. Rätten till frihet inkluderar rätten att ifrågasätta och ta avstånd från andras påståenden om vilka de är och vad det omgivande samhället är skyldigt dem.

Det som ofta är så provocerande med woke är minoritetsaktivisters antagande att åsiktsfriheten bara gäller för dem och att ingen kan kritisera dem utan att därmed göra sig skyldig till någon form av ”fobi”.

Ur frihetlig synpunkt är det alltså inte något problem om en människa definierar sin könstillhörighet, sin arttillhörighet, eller sin ålder efter eget huvud. Men därav följer inte att det omgivande samhället måste ställa upp och manifestera sitt stöd för dessa val. Vi kan begära respekt, men inte kärlek. Tolerans är en sak, omfamnande en annan.

År 2016 anmälde Försvarsmakten en soldat vid Livgardet i Stockholm för arbetsvägran, med hänvisning till att han vägrat efterkomma en order att delta i Prideparaden som lastbilsförare. Ett befäl hade försökt tvinga soldaten att rätta in sig i ledet genom att hävda att deltagande i Pride var obligatoriskt.

Soldaten svarade att hans grundlagsskyddade åsiktsfrihet gav honom rätt att vägra delta i den här typen av offentliga manifestationer, och avrundade med att säga ”Sug på den, du”. När ärendet slutligen hamnade på JO:s bord, fick soldaten också rätt.

Det intressanta är dock att Försvarsmakten alls utgick från att man kunde beordra en soldat att delta i en Prideparad. Vi kan väl lugnt utgå ifrån att försvaret aldrig hade kommit på idén att beordra deltagande i en demonstration mot skattetrycket eller i en manifestation till stöd för staten Israels rätt att försvara sig.

Men vissa solidaritetsyttringar flyger smidigt under radarn, helt enkelt därför att de går i takt med tidsandan. Det handlar om den speciella tidsanda som uppstår i mötet mellan å ena sidan högljudda aktivister och å andra sidan politiker på jakt efter ett missnöje att exploatera och myndigheter som vill visa sin lojalitet mot de senaste värdegrundsproklamationerna.

Sådan identitetsaktivism uppifrån är en grogrund för den polarisering av samhället som politiker idag säger sig vara så rädda för. När medborgare åläggs att i ord och handling visa att de erkänner och omfamnar minoritetsgruppers känslor, samtidigt som deras egna känslor inför detta fördöms som fobier, så knyts nävar i fickorna. Känslor har förvisso sin plats i politikens värld.

Men när en grupps känslor ger den rättigheter, medan en annan grupps känslor stämplar den som ”en korg av beklagansvärda” (för att citera Hillary Clinton), så har vi ett recept för konflikt. Politiker kan försöka hantera sådana konflikter genom att helt enkelt anbefalla harmoni och straffbelägga identitetskritiska omdömen. Det torde inte hjälpa. Att lägga locket på kan tvärtom öka trycket utan att minska risken för explosion.

Skribenten är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

***

Läs även: Snart är det bara män som kan vara kvinnor

Läs även: Dags att dekonstruera postmodernismen