Menar utredaren allvar?

Hur väl skulle svenska myndigheter klara en ockupation av främmande makt? Ska man samarbeta med eller motarbeta ockupationsmakten? Agera utifrån hur verkligheten ser ut, eller utifrån hur den borde se ut, givet någon folkrättslig konvention? Acceptera order från ockupanterna? Skulle man rentav, sin vana trogen, överimplementera dessa order, för att visa att visa upp sig som ”bäst i klassen”?

Frågorna infinner sig vid en genomläsning av den nära niohundra sidor långa statliga utredningen Polisiär beredskap i fred, kris och krig (SOU 2025:57). En av huvudfrågorna är om polisen ska ses som kombattanter (alltså som helt eller delvis ingående i det militära försvaret) eller icke-kombattanter i krigstid. Utredningen landar i att poliser bör ses som icke-stridande, eftersom man menar att de annars kommer att göra sig själva till ett legitimt mål för fiendens angrepp. Poliser som blir måltavlor i krig skulle också få svårt att hjälpa till med evakueringar, eftersom man skulle dra på sig fientlig eldgivning som i sin tur skulle hota säkerheten för just de civila som man ska skydda.

Den här slutsatsen bygger förstås på ett antagande att en angripare skulle bry sig om skiljelinjen mellan kombattant och icke-kombattant. Eftersom angriparen redan har struntat i en väsentlig moralisk och folkrättslig princip – nämligen att inte inleda angreppskrig – så kan man undra varför han helt plötsligt skulle bli finkänslig i fråga om vem han riktar vapnen mot. Rimligare att tro är väl att angriparen dödar, avväpnar, eller på annat sätt neutraliserar alla på motståndarsidan som är i uniform och bär vapen, vare sig de är soldater eller poliser.

Men utredningen pekar i stället på att ”den svenska ordningen ska kunna ge en motståndare goda förutsättningar att kunna iaktta till exempel de folkrättsliga principerna om försiktighet och distinktion.” Det vill säga, vi ska hjälpa angriparen att skilja mellan våra stridande och icke-stridande. Sådana här kålsuparskrivningar gör den angripne potentiellt medskyldig i angriparens övergrepp mot civila. Men i fall där angriparen är ute efter att med militärmakt betvinga en fredlig demokrati som Sverige, så vore det rimligare att hävda att alla angriparens offer, alltså inte bara civila utan även våra soldater, är moraliskt oskyldiga och borde slippa att dödas. Följaktligen är angriparen under alla omständigheter en mördare och förtryckare och bör behandlas därefter. Det är inte vår uppgift att hjälpa en angripare att välja sina offer.

Den lärdom som utredningen verkar vilja dra från fallet Ukraina är att eftersom ukrainska poliser var kombattanter, så utsattes de för rysk beskjutning. En annan lärdom kunde ha varit att just därför att de ukrainska poliserna var kombattanter, så kunde de 2022 på ett avgörande sätt förhindra ett ryskt övertagande av Kiev genom att ta kontroll över ett par flygfält nära huvudstaden.

Den svenska utredningen förefaller mer rädd för att en angripare ska mötas med alltför mycket våld än av att ge stöd åt ett motstånd som faktiskt kan göra skillnad. Man betonar vad man beskriver som en folkrättslig princip, nämligen ”ett förbud mot att i krigföringen åsamka motpartens soldater onödig skada eller överflödigt lidande i förhållande till de militära syften som parten vill uppnå och som är legitima i en väpnad konflikt”. Omsorg om angriparen är också en anledning som utredningen anför till att poliser inte kan vara kombattanter. Polisen får nämligen använda vapen som inte är folkrättsligt tillåtna i krig, som tårgas och ammunition ”som lätt utvidgar sig eller plattas till i människokroppen”. Och här spelar det ingen roll om vi försvarar oss mot en angripare med mord och förtryck på dagordningen. Som utredningen formulerar det: ”Sveriges folkrättsliga förpliktelser är och förblir dock desamma, oavsett om vi möts av en motståndare som respekterar folkrätten eller inte.” Men folkrättsliga regler måste kunna värderas moraliskt utifrån hur väl de tjänar just folk och rätt.

En rimlig moralisk utgångspunkt är att stater eller politiska gemenskaper som upprätthåller sina egna medlemmars rättigheter till liv, frihet och trygghet och som inte hotar sina grannländer har en rätt att försvara sin suveränitet och territoriella integritet. Och det försvaret ska inte bygga på hänsyn för angriparen. Det bästa försvaret är tvärtom det som gör mest skada på den som hotar vår frihet. Kan vi slå ut tio angripare, så är det bättre än att slå ut bara fem. Moraliskt sett är inte angriparen och den angripne jämlikar. Angriparen har påtvingat den angripne sitt våld och bör därför ses som ansvarig också för det våld som är nödvändigt för att slå tillbaka angreppet. Våra moraliska plikter mot angripare eller ockupanter är inte att vara deras hyggliga medmänniskor, utan att göra livet surt och döden påtaglig för dem. Bomber och granater, inte blommor och choklad, således. Men så ser det inte ut i folkrättens värld. Där har också angripare och ockupanter rättigheter. I folkrättsjuridiken är kriget mer som en boxningsmatch, där samma regler gäller för båda boxarna och där domarens jobb bara handlar om att förhindra orena slag.

Den folkrättsliga formalismen, så som den kommer till uttryck i utredningen om polisens roll i krig, blir direkt moraliskt tvivelaktig när den kommer in på frågan om polisens roll under en ockupation. I samband med en ockupation, skriver utredningen, övergår utövandet av den lagliga maktens befogenheter till ockupanten och ”denne har ett ansvar för den allmänna ordningen och det offentliga livet”. Sveriges lag ska fortsätta att gälla, ”dock med undantag för att ockupationsmakten får upphäva eller tillfälligt sätta ur kraft lagar som anses utgöra ett hot mot ockupationsmaktens säkerhet”.

Utredningen påpekar också att ockupationsmakten, enligt Genèvekonventionen, har ”möjlighet att inrätta militärdomstolar som kan pröva överträdelser av de bestämmelser som ockupationsmakten utfärdat”. Civilbefolkningen ”ska fortsätta att lyda den ursprungliga regeringen” men också lyda bestämmelser utfärdade av ockupationsmakten ”rörande allmän ordning och skydd för ockupantens militära styrkor och administration”. Och svensk polis ska se till att dessa bestämmelser efterlevs – alltså bistå ockupanten i rollen som just ockupant.

Utredningen försöker göra dygd av anpassning och hävdar att det nog ändå är för det bästa att polisen blir ett redskap för ockupanterna: ”Även om polisen skulle kunna bli ålagd att t.ex. agera enligt bestämmelser som ockupationsmakten har utfärdat kan det tänkas att det utifrån befolkningens synvinkel ändå är att föredra att mötas av inhemsk polis än företrädare för ockupationsmakten.” Det förefaller vara en klen tröst för den som hämtas till förhör i gryningen att polisen talar hans eget språk.

Det är så här quislingar skapas, med myndigheternas goda minne. Det är så här svenska poliser i folkrättskonventionens namn kan göras till redskap för en ockupationsmakt som vill frihetsberöva och oskadliggöra individer som kan antas utgöra ett hot mot ”ockupantens militära styrkor och administration”. Svenska poliser kan åläggas att göra drängtjänst åt ockupanten i enlighet med dennes av folkrätten legitimerade maktutövning. Och när freden är vunnen och ockupanterna fördrivna kan den svenska staten enkelt vända dessa olycksaliga poliser ryggen, med hänvisning till att ”vi påtalade ju att ni också skulle vara lojala mot svenska myndigheter”. De blir offer och syndabockar för det regelverk de är satta att verka under.

Som så ofta är fallet i folkrättsjuridiska sammanhang blandas förnumstiga pekpinnar med praktisk valhänthet. Lika mångordig som utredningen är om humanitär rätt och om hur viktigt det är att den vägleder polisens arbete i krigstid, lika försagd är den om hur detta arbete ska bedrivas under ockupation. Man nöjer sig med den uppgivna slutsatsen, att ”det inte går att ge något entydigt svar på frågan hur polis med civil status bör agera på ockuperat område. Utgångspunkten är att grundlagen, folkrätten och regelverket för mänskliga rättigheter ska följas och denna utgångspunkt bör gälla även för polisens planering.” Som vanligt i sådana här sammanhang föreslås utbildningsinsatser: ”Övas inte detta finns en risk för osäkerhet om vilket mandat polisen de facto har. En följd av det skulle kunna bli att beslutsfattare väljer att inte agera trots att det varit möjligt.”

Men problemet är ju att utredningen just genom att göra polisen till en enbart civil myndighet skapar denna osäkerhet. En polis med kombattantansvar vet hur han eller hon ska förfara med ockupanter. De är fiender som ska bekämpas, inget annat. Men avlövad kombattantrollen får polisen två regelverk att förhålla sig till – den egna regeringens och ockupationsmaktens – och förväntas själv navigera sig fram till rätt beslut.

Hur illa det kan gå illustreras av fallet med den norska polisen under den tyska ockupationen. I en tidigare statlig utredning, Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget (SOU 1972:18), beskrivs hur norska poliser pressades av quislingregeringen att gå ed på att följa order från ockupationsmakten. De som vägrade häktades och många av dem deporterades till fångläger i Tyskland. Samtidigt fick poliserna besked från den norska exilregeringen i London att all hjälp till ockupationsmakten ”skulle strida mot norsk rätt och vara att anse som rättsstridigt bistånd till fienden”. Ett tredje budskap lämnades av Hemmafronten, som uppmanade poliserna att stanna i tjänst för att bistå folket, vilket ”förutsatte att även rättsstridiga order måste till en viss gräns verkställas”.

Folkrättsformalismen borde någon gång berövas sina pekpinnar och ställas till svars för hur den underminerar människors omdöme i mötet med fiender till just de värden som folkrätten borde skydda. En utveckling där lojaliteten mot konventioner överordnas beslutsamheten att bekämpa övergrepp gagnar varken folk eller rätt.

Fotnot: Skribenten är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

***

Läs även: Klimatångest är det största klimathotet

Läs även: ”Europadomstolen sätter sig över demokratin”