”Mittenpartierna har sig själva att skylla”
Poängen med att befinna sig "i mitten” måste rimligen vara att man är öppen för samarbete åt mer än ett håll. Genom att stänga dörrar har C och L orsakat sin egen kollaps.
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Om man ser svensk politik ur ett lite längre tidsperspektiv, säg 50 år, så är mittenpartiernas sammanbrott en av de mest uppseendeväckande företeelserna. Vid valet 1976 fick Centerpartiet 24 procent av rösterna – i dag har C kvar omkring en fjärdedel av dessa. Således har tre av fyra tidigare centerväljare vänt sig bort från partiet. Vid samma val fick Folkpartiet (som Liberalerna då hette) 11 procent av rösterna. I dag har partiet stöd av knappt en femtedel så många i väljarkåren.
Vid de fyra riksdagsvalen under 1970-talet hade dessa två mittenpartier i genomsnitt tillsammans nästan 34 procent av väljarkåren. I dag har C och L, enligt de senaste opinionsundersökningarna, tillsammans ett stöd på runt 8 procent. När dessa två partier bildade regering ihop med Moderaterna 1976 fick Gösta Bohman finna sig i att spela tredjefiolen. Hans parti fick inte någon av de politiskt tunga statsrådsposterna. I stället var det mittenpartiernas politik som dominerade regeringarna åren 1976–1982. Så lär det knappast bli efter det stundande riksdagsvalet i höst.
Det finns naturligtvis många tänkbara förklaringar till denna uppseendeväckande utveckling. En del pekar på en ökad polarisering i politiken generellt, men motsättningarna var hårda även för 50 år sedan – inte minst till följd av det sena 60-talets vänstervåg och de hårda motsättningarna på arbetsmarknaden. Andra menar att det är en kris för liberala mittenpartier generellt och att liberalismen som ideologi är på dekis.
Men som Andreas Heinö Johansson på Timbro har visat stämmer inte detta; röststödet för liberala partier i Europas demokratier ligger på runt 12 procent, vilket är en historiskt hög nivå. Man kan således inte skylla nedgången på någon slags global negativ trend för liberala mittenpartier. Mera troligt är att det bakom denna långsiktiga kräftgång för de svenska mittenpartierna i stället finns något slags avgörande strategiskt misstag.
L har förlorat 80 procent av stödet
Folkpartiet/Liberalerna under Bengt Westerberg samlade 9 procent i valet 1991. Efter att ha ingått i den av Carl Bildt ledda regeringen tappade partiet nästan en fjärdedel av sina väljare i det efterföljande valet 1994. I valet tolv år senare under Jan Björklunds ledning, 2006, fick man drygt 7 procent. Men efter de åtta åren i alliansregeringen fanns bara 5 procent kvar. Med Johan Pehrson vid rodret lyckades Liberalerna få ihop drygt 4 procent i valet 2022 och nu under Simona Mohamsson har man enligt senaste mätningarna tappat hälften av dessa – och löper stor risk att hamna utanför riksdagen.
Sett över dessa 35 år har partiet förlorat mer än 80 procent av sitt stöd i väljarkåren. Det har funnits några avvikelser från den långsiktiga nedgången, främst valet 2002 då partiet gjorde ett remarkabelt lyft från knappa 5 till 13 procent under Lars Leijonborgs ledning. Men när man inför nästa val (2006) bildade vad som kom att heta Alliansen – där Moderaternas Fredrik Reinfeldt var den givna statsministerkandidaten – tappade man nästan hälften av dessa väljare. De följande fyra åren med Alliansen i regeringsställning ledde till ytterligare tapp.
För Centerpartiet slutar den borgerliga regeringsperioden 1976 – 1982 med att man tappar en dryg tredjedel av sina röster. Och de åtta åren i alliansregeringen 2006 till 2014 innebar att partiet gick från 29 till 22 riksdagsmandat. Slutsatsen är klar: varje gång C och L har varit i regeringsställning, och där man i förväg har bestämt vilken partikonstellation man skall regera med, har man förlorat röster.
En parlamentarisk flerpartidemokrati av svensk typ är i grunden ett förhandlingsmaskineri. Inget parti kan som regel räkna med att få en egen majoritet. I Sverige har det bara hänt två gånger: 1940 och 1968 då Socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna. Båda dessa val skedde i exceptionella lägen, inte minst internationellt. Nästan alltid annars har partierna måst förhandla. Det normala sättet att förhandla om något – till exempel att köpa en bostad eller en bil – är inte att man först bestämmer sig för att man skall ha just den bilen eller bostaden och därefter försöker förhandla om priset och andra villkor för köpet. Nej, den allmänt vedertagna förhandlingsstrategin är sekventiellt precis tvärtom.
Förhandlingsstrategin är bakvänd
Först förhandlar man sig fram till ett acceptabelt pris och andra villkor. och baserat på utfallet av denna förhandling bestämmer man sig för att antingen slå till eller att avstå. Men Folkpartiet Liberalerna, och som regel även Centerpartiet, har i svensk politik gjort precis tvärtom. Först, det vill säga redan under valrörelserna, har man bestämt sig för med vem man vill regera. Först därefter har man börjat försöka förhandla om vilken politik som skall föras. Rent logiskt måste utfallet av en sådan förhandlingsstrategi bli tämligen magert eftersom man redan har ”sålt” sin främsta tillgång i det politiska förhandlingsspelet – nämligen möjligheten att göra upp med någon annan partner.
Det rimliga hade alltså varit att i stället ha en strategi som gick ut på att stödja den partikonstellation som visar sig villig att ge mest ”valuta” för den politik och de reformer som partiet önskar få genomförda. Det vill säga, att förhandla för att få så mycket som möjligt för sina riksdagsmandat, eller med andra ord att sälja sig så dyrt som möjligt. Den ”bakvända” förhandlingsstrategi som de liberala mittenpartierna levt efter de senaste 50 åren förefaller ha stått dem mycket dyrt, både vad gäller antalet erhållna röster och genomslaget för deras politik.
Varför rösta på ett parti som inte i första hand försöker få så mycket som möjligt av sin politik genomförd? Varför rösta på ett parti som i förväg bestämmer sig för att ingå i en regering där man kommer vara i minoritet, och där man från början förhandlat bort sitt starkaste kort när det gäller att få sin politik genomförd?
Poängen med att befinna sig i den ”politiska mitten” måste rimligen vara att man är öppen för samarbete åt mer än ett håll. Om man anser sig vara ”i mitten” av något kan man inte stänga dörren helt mot den ena sidan.
Bo Rothstein är professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
***
