Nedskärningarna i välfärden är en myt

Snart är vi i november och med det brukar spekulationerna i media kring årets julhandel börja. Kommer den att slå rekord igen? När julen sedan är över slås det fast: Jo, faktiskt, julhandeln slog nytt rekord. I sak är detta förstås inte mycket att yvas över eftersom ekonomin växer och vi, totalt sett, konsumerar mer för varje år som går.

Betydligt ovanligare är att media uppmärksammar att det också satsas allt mer på offentlig välfärd. Det är faktiskt inte enbart julhandeln som ständigt slår rekord utan även välfärdstjänster som skola, vård och omsorg, fast där är förväntansbilden en annan. Många tror till och med att det satsas allt mindre på dessa tjänster, inte mer.

Våren 2005 visades en dokumentär i tv med namnet Välfärdsmysteriet. Programmet fick sitt namn av att redaktionen till sin förvåning fann att det över tid satsades mer och mer på offentlig välfärd och inte mindre och mindre som man hade trott. Det hela hade börjat som en middagsdiskussion. Alla runt bordet klagade på hur dåligt allt hade blivit – skolan, sjukvården, äldreomsorgen. Men ingen kunde säga när det hade varit som bäst. Programmets producent, Pär Fjällström, la därför ut ett uppdrag på Statistiska centralbyrån för att ta reda på när i tiden det hade spenderats mest pengar på välfärden. Siffrorna man fick visade att det, trots nedskärningar, aldrig tidigare hade satsats så mycket på välfärdstjänster. Men hur kunde det komma sig att så många ändå uppfattade det som att utvecklingen gått åt motsatt håll?

Inspirerade av detta tv-program satte vi på Sveriges kommuner och landsting, SKL (numera SKR), i gång ett projekt i avsikt att ta reda på hur resurser, prestationer och demografiskt betingade krav mera långsiktigt hade utvecklats. Resultaten publicerades 2009 i rapporten Välfärdsmysteriet, alltså samma namn som tv-programmet. Våra beräkningar visade att resurserna till kommunsektorn, i reala termer och i förhållande till demografiskt betingade krav, hade vuxit med 1 procent i genomsnitt varje år mellan 1980 och 2005. Resurserna hade också på flera områden ökat i förhållande till antal prestationer.

Några år senare – år 2014 – gjorde vi en uppföljare; Välfärdstjänsternas utveckling 1980–2012. Slutsatsen var att tidigare trender tycks stå sig. Kommunsektorns kostnader hade mellan 2005 och 2012 fortsatt växa i ungefär samma takt som under föregående kvartssekel.

För att få en mer aktuell bild av utvecklingen får man gå till SCB:s nationalräkenskaper. Ur dessa går det att få fram hur de offentliga konsumtionsutgifterna utvecklats i fasta priser beräknade enligt den så kallade kostnadsmetoden, vilken innebär att förändringar i personalens löner och prisförändringar för de varor och tjänster som köpts in och använts i verksamheten räknas bort. Måttet visar med andra ord hur resurserna har utvecklats i reala termer.

I diagram 1 kan vi se hur de kommunala konsumtionsutgifterna, i reala termer och räknat per invånare, utvecklades enligt denna metod för perioden 2000 till 2023. Det handlar alltså om kommunernas och regionernas sammantagna konsumtionsutgifter. Där framgår att utgifterna, i reala termer och räknat per invånare, ökat ungefär 23 procent mellan 2000 och 2023. I genomsnitt per invånare och år är det liktydigt med ett resurstillskott på ungefär 1 procent i genomsnitt per år. Alltså samma ökningstakt som framgick i rapporten Välfärdsmysteriet från 2009. Tidigare trender verkar därmed stå sig.

Det kan förefalla märkligt att folk i allmänhet inte verkar medvetna om denna utveckling. På SKL lät vi undersökningsföretag som Synnovate och Ipsos vid olika tillfällen fråga svenska folket om när i tiden man ansåg att det hade satsats mest på verksamheter som skola, vård och omsorg. Det var ytterst få som trodde att de största satsningarna gjordes i nuläget. En överväldigande majoritet trodde i stället att höjdpunkten för satsningarna låg en bra bit bakåt i tiden. Hur kan folk ha så fel?

Tage Erlander myntade redan på 1960-talet uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje”. I takt med att medborgarna fick det bättre såg han att kraven på det som finansieras med skatter gradvis ökade. Sådana stigande, och kanske mer eller mindre omedvetna, förväntningar kan kanske förklara varför många tror att det över tid satsas mindre och mindre på välfärdstjänster trots att det i själva verket satsas mer och mer. En annan omständighet kan vara att en allt större del av resurserna hamnar vid sidan om själva kärnuppdraget och då tillfaller sådant som dokumentation, rapportering, uppföljning, kommunikation, styrning, personalhantering med mera.

Sedan är det förstås också så att media i sin nyhetsrapportering ofta lyfter fram det negativa. Berättelser om problem eller neddragningar i skola, vård och omsorg ges som regel betydligt större utrymme än satsningar och förbättringar som görs gradvis. Politiker, oavsett färg, är heller inte särskilt intresserade av att veta hur det faktiskt är. En person med insikt i frågan säger att det kan bero på ”att de alltid vill ha mer och att de slåss med de stigande förväntningarna som medborgarna har och att det då inte är bra med fakta som visar att resurserna stadigt ökar. Det skärper ju kraven på hur de ska använda resurserna effektivt vilket inte alltid är så populärt.” En beskrivning av hur resurserna till välfärden gradvis ökar riskerar alltså att ställa politikerna i dålig dager. Det kan ge ett intryck av att de, oavsett färg, gör ett dåligt jobb.

Att många svenskar tror att resurserna i offentlig sektor minskar, när de i själva verket ökar, kan skapa problem eftersom det är lätt att dra slutsatsen att resurstilldelningen skulle behöva ökas. För det krävs i så fall höjda skatter, något som politiker, inte minst på den borgerliga sidan, helst vill undvika.

På vänstersidan har man i stället fastnat i en berättelse att resurserna till välfärden urholkas. Inte minst som en följd av borgerliga regeringars skattesänkningar. Eller som Magdalena Andersson uttryckte det för ett par år sedan: ”skolor, sjukvård och äldreomsorg står på ruinens brant”. 

Politiker som inte ser verkligheten som den är, utan som det passar deras program, löper förstås ökad risk att fatta dåliga beslut. Det är knappast att göra medborgarna en tjänst.

Per-Lennart Börjesson är nationalekonom med ett förflutet på SKL (numera SKR).

***

Läs även: Därför fallerar vården trots större resurser än någonsin

Läs även: Sluta tjata om mer resurser!