Nya bidragstaket blir en win-win
Orimligt att arbetslösa bidragstagare har mer i plånboken än den som arbetar.
För en månad sedan lade regeringen ett förslag om ett bidragstak. Tanken bakom ligger i linje med Moderaternas arbetslinje, det vill säga tanken att välfärden ska aldrig kunna ge högre levnadsstandard än vanligt arbete.
När regeringen visade på att en fembarnsfamilj i dag kan få så mycket som 46 500 kronor i försörjningsstöd i månaden, skattefritt, gick en chockvåg genom medierna. Dagens Nyheters ledarsida gick till motattack och hävdade, med stöd av statistik från SCB, att sådana belopp var fel och att det hur som helst gällde så få familjer att det saknade betydelse.
Tyvärr hade DN fel om försörjningsstödet. Om redaktionen hade ägnat saken en stunds eftertanke hade den insett att SCB:s snittsiffror på riksnivå har begränsat värde för vad vissa försörjningsstödstagare faktiskt får. Försörjningsstödet har en riksnorm som gäller hela landet och rymmer det nödvändiga och lite till: mat, kläder, skor, lek och fritid, dagstidning, telefon, förbrukningsartiklar. Det är mätbart.
Vad SCB inte kan mäta är bidrag utöver normen för individuella familjer. Sverige har 290 kommuner med varierande kostnadslägen, mottagare med skilda behov och månadsvisa ansökningar eftersom försörjningsstödet inte ska vara permanent. Det kan gälla sådant som datorer till familjer med barn, internet, förskola, umgänge med barn för frånskilda, och kostnader som uppstår då och då som tandvård, sjukvård, medicin, flyttkostnader. Utöver det betalar kommunen både hyran och elräkningen för bidragstagaren. Plus hemförsäkring, a-kassa och – faktiskt – medlemskap i en fackförening.
Försörjningsstöd i sig är nödvändigt i ett civiliserat välfärdssamhälle som det svenska. Det som är fel är ett regelsystem som styr kommunerna att fylla på upp till en statsstyrd skälig levnadsnivå. Det ”skäliga” bestämdes en gång i tiden till vad en vanlig låginkomsttagare kunde kosta på sig, idag är det en diskutabel måttstock. Det är en kvarleva av ”det typiskt svenska”, en sorts konstant som inte tar hänsyn till de materiella och demografiska förändringarna i Sverige på senare år. Försörjningsstödet bör naturligtvis vara lägre än vad en låginkomsttagare har efter skatt så att arbete lönar sig.
Att vi vet så lite om vad som betalas i försörjningsstöd till vem och varför, beror på att socialnämnden har stenhårda sekretessregler. Alla personliga uppgifter omfattas av sekretess; ekonomi, hälsa, familjeförhållanden, att någon över huvud taget har kontakt med socialtjänsten, alla handlingar, alla samtal. Personal inom socialtjänsten får inte ens vittna i domstol om inte den enskilde samtycker. Sekretessen gäller alla som arbetar för socialtjänsten – allt för att skydda klienternas integritet.
Värnandet av integriteten hos bidragstagarna har helt nyligen anpassats är nu anpassad till det enda raka, att också värna integriteten för den demokratiska rättsstaten. Från den 1 december 2025 kan sekretessen brytas mellan myndigheter. Ingen ska längre kunna söka ett extra försörjningsstöd i grannkommunen under en annan identitet. Socialen har gått före för att fånga upp unga i riskzonen och samarbetar redan nu med skola och polis.
Riksnormen för en ensamstående utan barn är drygt 5 000 kronor i månaden och ungefär lika mycket till för att täcka hyra, el, med mera. Har man hyran och elen och nätuppkopplingen säkrad så ordnar sig resten. Hyran väger tungt. En nybyggd lägenhet på 60 kvadratmedter i Huddinge kostar 15 000 i månaden. En fyra i Skärholmen 20 000. Sådana summor kan bara kommunerna betala. De tvingas då favorisera försörjningsstödstagare. De kan inte göra annat. Men skäligt är det inte.
Hyreshöjningarna har drivits upp med inflationen. Riksnormen är knuten till basbeloppet vilket gör att bidragstagarna får dubbelt upp, dels den högre hyran betald, dels kompensation genom höjda basbelopp i riksnormen vilket faller på kommunen.
Det är mot bakgrund av skälighetsfrågan som regeringens förslag om sänkt bidragstag ska bedömas. Regeringen visar insikt, vilja och mod genom att göra det som måste göras. Försörjningsstödet blir lägre med den tredelade lag som aviserades i december. Bidragstaket sätter stopp för orimligt höga belopp; det är alltså en nödvändig verklighetsanpassning som föreslås träda i kraft nästa år. Men det moraliskt viktiga för samhällsgemenskapen ligger i de två andra reformerna. Dels ett obligatoriskt aktivitetskrav, dels en kvalificeringstid i Sverige för generell social välfärd.
Det viktigaste kravet på personer som får ekonomiskt bistånd blir att de måste aktivera sig på heltid. De måste använda all den tid de har för att bättra på sina utsikter att försörja sig. Lever de på bidrag fjärmar de sig. Försörjer de sig integrerar de sig. Från och med i sommar går det inte längre att strunta i detta nationella aktivitetskrav. Vidare kommer en successiv kvalificering för invandrare som får uppehållstillstånd i Sverige krävas för en rad olika socialförsäkringar på grundnivå. Alla som ”bor” i Sverige – som är ”skrivna” här – har hittills fått tillgång till bostadsbaserade sociala bidrag från Försäkringskassan direkt från start. Det handlar om barnbidrag, flerbarnstillägg, föräldrapenning, vårdbidrag, underhållsstöd, barnpension, sjukersättning, äldreförsörjningsstöd, studiestöd med mera. Dessa kommer att bo in sig en tid innan skattkistan öppnar sig. Propositionen kommer i vår.
De som i dag lever på försörjningsstöd med fyra barn och fler är till 95 procent utrikes födda. Så justeringen av bidragstaket har fördelar för alla parter, inte minst för den kvinna som hittills varit instängd i sitt hem med en växande barnaskara. Hon måste framöver aktivera sig, hon sätts i utbildning, hon får lära sig att bo i Sverige, medan barnen kommer in på förskola och lär sig svenska. Win-win, både för mammor som så småningom blir anställningsbara, för barnen och för Sverige.
Helena Rivière är tidigare riksdagsledamot (M) och ledamot i socialförsäkringsutskottet, samt författare till ”Bidragskulturen, Filosofin bakom socialbidraget”, Timbro 1998.
***
