”Skolan är på väg att knäckas av politikernas herravälde”
Har den pålitliga skolan någonsin funnits? I Sverige reformeras den oftare än någon annanstans – ungefär en gång per elevgeneration.
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När skolan grundades, flera hundra år innan Kristi födelse, skapades den som ett nöje. Ty det är vad det grekiska ordet “scholê“ betyder: fritid, ledighet, ro. Till skolan gick man, efter att man hade lämnat dagens bördor bakom sig. Platsen man begav sig till, hette ”gymnaseion“, från “gymnos“, naken. Den hette så av en anledning. I skolan ägnade sig de unga männen, och bara de, åt spotsliga tävlingar. De utkämpades nakna, så att de klassiska kropparna fick tillfälle att visas upp i sin ohöljda skönhet. Dessutom träffade man folk värda att talas vid, man lyssnade till filosofer och poeter. Och så anslöt sig de frågvisa ynglingarna till erfarna män, inte bara för bildningens skull, utan också av erotiska intressen.
”Skolan måste tillbaka till grunderna“, skrev utbildningsdepartementet nyss i en programförklaring för den pågående skolreformen. Jag tror inte att departementet menar vad det säger. Förmodligen syftar det inte heller åt den medeltida skolan, med sin uteslutande inriktning på latin. Och inte ens till 60-talets svenska skola med sina ”morgonsamlingar“, till en tid när hela undervisningen ännu präglades av statskyrkans intressen och värderingar. Till en tid när enbart en fjärdedel av en årskull avlade en mogenhetsexamen och kvinnorna bara bildade en minoritet av eleverna. Vilka ”grunder“ syftar departementet egentligen på? Grunderna från år 1968, eller från år 1980, när betygen för de låga årskurserna togs bort, eller grunderna från år 1991, när kommunerna fick ansvaret för styrningen av skolorna?
Att skolan skall reformeras tillhör vanligheterna i de flesta västländer. I Sverige verkar det dock reformeras mer än någon annanstans. En större skolreform genomförs ungefär vart tolfte år, med drygt en elevgenerations avstånd. Däremellan förordnas mindre reformer: ungefär en reform per år, ser jag i en uppställning som tidningen Läraren presenterade år 2020. Takten går allt snabbare.
Behovet av nya reformer tycks växa med varje reform. I Jürgen Kaubes bok Ist die Schule zu blöd für unsere Kinder? (”Är skolan för dum för våra barn?”, Berlin 2019), den bästa boken om den aktuella skolan som jag känner till, läste jag om en man som hade döpt sin hund till ”Reform“. Han menade att det inte funnes ett ord som spred lika mycket skräck som just ”reform“. Men varför vacklar man från det ena misslyckandet till det nästa? För att skolan är en olycklig institution, av principiella skäl?
Skolan är den enda institutionen inom samhället som är oundviklig. Man kan komma undan militärtjänsten, kyrkan, familjen, fackföreningen, äktenskapet – man kan till och med slippa arbeta, under hela livet. Dock undgår man inte skolan. Och så är skolan någonting stort. I svenska förskolor, grundskolor och gymnasieskolor befinner sig för tillfället drygt 1,5 miljoner elever, plus drygt 150 000 lärare. Därtill kommer nästan en halv miljon universitets- och högskolestudenter och deras lärare. Mer än 20 procent av den svenska befolkningen, de yngsta och de äldsta inklusive, är på heltid sysselsatta med skolan.
Skolan brukar betraktas som en förberedelse för en realitet som följer efter läroåren. Man går genom skolan, liksom man går genom ungdomen. Men denna idé är bara en del av sanningen. Först och främst är skolan är en realitet i sig själv. Den är en institution i en storlek utan dess like, mycket större än industrin eller jordbruket. Den som vill föra skolan ”tillbaka till grunden“ har därför åtagit sig ett gigantiskt projekt. Det är att ge sig på samhällets största institution.
Man kräver för mycket – man knäcker skolan – genom att placera för stora vikter på den
Men lika central som skolan är i samhället, lika djupt tycks den präglad av en fundamental osäkerhet: ”tillbaka till grunderna“ betyder ju: tillbaka till fundamenten, till något som är fast och pålitligt. Men finns det någon som någonsin upplevt den pålitliga skolan? Lärarna som undervisar i dag, har ju själva upplevt både den ena och den andra reformerade undervisningsmetoden, de har själva gått genom en skola “utan grunder“ – liksom skolväsendets funktionärer, liksom alla skolpolitiker? Betyder parollen ”tillbaka till grunderna” inte att alla måste nyutbildas?
Regeringen föreslår nu en ny betygsskala, som skall sträcka sig från ett till tio samt en skarpare gräns för ”godkänt“ i skalan. Den vill att elevernas mobiltelefoner ska samlas in vid skoldagens början (och lämnas tillbaka efter skolans slut), den kräver kursplaner som ska ”ange vad som ska behandlas i undervisningen“. På allvar? Ska en plan verkligen vara en plan? Och om en plan blir en plan, kommer man då fram till ”grunderna“, som man har lovat?
Skolan må vara en institution av gigantiska mått. Men samtidigt är den svag. Om läkarna skulle strejka, skulle ett helvete bryta loss, eller inte, käre Åke? Men lärarna? Eller till och med eleverna? Med följden att skolan används som ett laboratorium för politiska eller pedagogiska visioner. Inom en socialdemokratisk tradition krävs att skolan skall jämna ut klyftorna mellan klasserna. Skolpolitik skall vara socialpolitik. De liberala eller konservativa partierna däremot vill bilda de unga människorna till att vara en resurs framför allt för näringslivet. För dem ingår skolan i den ekonomiska politiken.
Samhällsingenjörerna från båda håll har numera närmat sig varandra. Inte till den mån att man kunde blanda ihop partierna – dock så långt att reparaturverkstaden för en felad socialpolitik, samt en jämt snurrande generator för den ekonomiska tillväxten, tros kunna bedrivas bredvid varandra. Det enda som saknas är ett bevis för att skolans politisering verkligen fungerar: har klassklyftorna minskat genom mera projektarbete på lågstadiet?
Uppenbarligen inte, svarar Jürgen Kaube, ty dessa skillnader är i dag bevisligen större än någon gång sedan feodalsamhällets ände i början av 1900-talet. Finns det ett samband mellan undervisningen i datakunskap och industrins konkurrenskraft? Det föreligger undersökningar, utförda bland annat av den brittiska ekonomen Alison Wolf, numera Baroness Wolf of Dulwich, och nertecknad i en bok med titeln Does Education Matter? från år 2002. Boken pekar på det motsatta, eftersom för mycket ”vocational training“, som det heter, går på bekostnad av undervisningen i de basala ämnena.
Politikens herravälde över skolan leder uppenbarligen till en systematisk överbelastning av skolan. Skolan förväntas integrera invandrare eller deras barn, den ska hålla kriminaliteten borta, den ska organisera övergången till den digitaliserade världen, medan den samtidigt skall förhindra ett excessivt bruk av mobiltelefoner. Den ska skapa trygghet och studiero och samarbeta med polisen, den ska förmedla demokratin och främja ett solidariskt beteende. Man kräver för mycket – man knäcker skolan – genom att placera för stora vikter på den. Som tur är finns det lärare som varit med tillräckligt länge för att ha utvecklat hornhud mot reformer.
Men dessutom: har skolan inte någonting bättre att erbjuda än några förutsättningar för att göra karriär? Finns det inget vackrare, roligare, mera givande ändamål för skolundervisningen än att vara den ”viktigaste investeringen i Sveriges framtid“, så som regeringen påstår? Några insikter i livets gång, kanske, lite förståelse om vad som händer i världen, kanske till och med glädjen över att man kan, vet och förstår?
***
